Ewas lite av varje

Eftersom Blogsome nu stänger så kommer jag att flytta. Hör av dig om du vill veta vart jag tar vägen…

Efter en veckas oro och väntan så har jag nu inte längre någon moster A-L. Hon dog till slut natten mellan lördag och söndag.

Jag klarade av att prata med kusin M i söndags utan att gråta. Och det var bara tack vare att hon inte grät…

När jag pratade med mamma igår kväll så frågade jag om moster E skulle komma på begravningen och det skulle hon inte, hon orkar inte resa hit upp. När jag sedan frågade om moster K skulle komma så grät mamma bara till svar. En liten stund senare så sa min kära lilla mamma mitt i all gråt "och det är inte för att moster K ska komma på begravningen som jag gråter"… Och sedan gråtskrattade vi båda två åt vår hjärtligt råa humor.

Det lät som att jag skulle bli inbjuden till begravningen. När moster A-Ls man begravdes så var jag det enda syskonbarnet som bjöds in och moster A-L var väldigt mån om att jag skulle vara med, så det var jag. Hon hade gjort iordning ett "vitt kuvert" och där hade hon listat vilka hon ville skulle bjudas in till begravningen. (För om alla som ville komma skulle få komma så skulle det bli enormt många, framförallt för att hon har varit politiskt och fackligt aktiv.)

Jag vill egentligen inte gå på begravningen. Men om hon ville att jag skulle komma så ska jag gå.

Jag är inte bortskämd med att ha nära kvinnliga vänner som jag kan prata med om allt. Jag tycker så himla mycket om A så det är inte klokt. Vi kan verkligen prata om allt och vi tycker inte alls lika, men det spelar ingen roll. Vi är så olika så det är inte klokt men det kanske är det som är en del i att vi funkar så bra?

Igår försökte jag ringa A några gånger men det var alltid upptaget. Femte gången jag provade så tänkte jag "men så här mycket kan hon väl inte prata i telefon". Då kom det ett SMS "pratar du hela dagen i telefon???". Hon hade försökt ringa mig precis när jag försökte ringa henne…

Hon berättade igår kväll hur mycket hon uppskattar att jag aldrig kommer med några "moralkakor" när det gäller hennes beslut här i livet, och att jag har stöttat henne i alla hennes beslut även när jag har tyckt annorlunda. Och jag försökte förklara att det som jag kan tycka verka fel kan ju vara helt rätt utifrån henne, så jag kan ju inte avgöra vad som är fel eller inte.

Sen träffade jag M igår kväll. Vi är mer lika varandra och blir ibland otroligt flamsiga ihop. "Men hej älsklingen" ropade hon i omklädningsrummet på gymmet när vi sågs och jag svarade "åh min blivande sambo". (Vi ska åka till Turkiet tillsammans.)  Senare på kvällen så hade vi en väldigt djup diskussion om livet, så det växlar verkligen. Jag ser fram emot nästa vecka för jag har några saker som jag behöver prata av mig om.

Bråket ang arvet fortsätter. Hon beskyller oss för stöld och oegentligheter. Vi är världens värsta människor.

Jag ringde henne förra söndagen. Hon slängde på luren i örat på mig.

Hon svarar inte när jag ringer. Men om jag ringer med skyddat nummer så svarar hon men lägger på när hon hör att det är jag.

Idag blev jag uppringd. Av en kurator på hennes vårdcentral. Och mesproppen till kurator verkar tro blint på allt vad hon säger. Men jag lovade iallafall att hon fick en månad till på sig att tömma stugan och alla utrymmen där. Men jag passade på att rätta till en del som så uppenbart är lögn.

Nej. De har inte varit sambo i 40 år. De träffades -71 men flyttade inte ihop förrän -95.
Nej. Vi har inte stulit testamentet. Vi har aldrig sett det.
Nej. Vi har inte tagit en massa pengar.
Nej. Min pappa var inte skyldig min farbror pengar. Det var tvärtom.
Nej. Vi har inte varit i lägenheten och hämtat saker.
Nej. Hon äger inte allt i stugan. Framför allt inte det min farbror ärvt av sina föräldrar och morföräldrar.
Nej. Vi har inte kastat ut henne ur stugan. Vi har ju för f-n gett henne 5 månaders tid att tömma den!

Dessutom berättade jag hur hon betedde sig vid min farbrors dödsbädd och hur upprörd min pappa blev då.

Efteråt berättade jag för mina kollegor att jag skulle tycka det var väldigt skönt om kärringen dog. Och jag skäms inte för att jag tycker det!

På söndag bär det iväg på årets andra utlandsresa. Till samma ställe som i våras. Ja tom samma hotell. Men annat hotellrum och annat resesällskap.

Än en gång en träningsresa. Och jag ser så mycket fram emot att inte jobba på en hel vecka. Jag hoppas lämna alla bekymmer hemma och bara ha en helt underbar vecka!

Det är så himla mycket som händer hela tiden. Och varje dag så tänker jag att jag ska skriva här. Men jag hinner aldrig.

En av mina vänner fick igår kväll syn på en person som vi båda känner. "Åh X, jag tycker så mycket om henne!".

Jag sa ingenting. Men tänkte "jag tycker så illa om just henne"…

Jag har så många gånger varit med om att när någon av mina tjej-vänner har träffat ny pojkvän så blir vi andra vänner helt överflödiga. Än mer överflödig blir man om man inte har sällskap så att det funkar med "parmiddagar".

Jag har faktiskt aldrig varit med om det fenomenet när någon av mina kill-vänner träffat nytt sällskap.

Så jag var helt beredd på att nu när A hade träffat R så skulle jag vara den hon ringer till när R inte är hemma och den som duger som sällskap när R inte kan. Men glöm det!

"Äh, R kan jag ju se vareviga dag" svarade hon när jag frågade om hon inte ville äta lunch med R när båda två var lediga istället för att luncha med mig. Och samma sak när det gäller fika, middag, träning eller bio. Häromdagen svarade hon "jag kommer gärna o fikar, om R har tid vill han säkert också komma". Och jag bjuds in till familjemiddagar, kvällsfika och trädgårdsstädning, oavsett om R är hemma eller inte.

Det är så himla skönt att slippa ifrån känslan av att tappa henne!

Men egentligen så borde jag ju ha förstått det. För om det är någon som är lika självständig som jag är så är det ju A!

Häromdagen så blev jag besviken på en kollega. På en som jag verkligen inte hade förväntat mig att bli besviken på.

Det var säkert bara otänkt av henne. Eller felformulerat.
Men jag är så grymt less på alla kommentarer om att för de som har inte barn så kan ju verkligen jobbet vara allt. Och nej, det är långt från allt för mig.

Och att då få höra att någon annan "har vuxit upp när hXn fick barn och insett att inte jobbet är allt så som det verkar vara för de som inte har barn", nej det känns inte som att jag orkar med det en gång till. Och inte av denna person.

I måndags slog jag till och gjorde en liten revolution på jobbet. Jag förväntade mig motstånd men fick faktiskt inte det. Däremot så fick jag en tätt panikslagen ledare som bad mig avvakta med att fortsätta med revolutionen.

Två privata samtal och två sms senare så kunde jag andas ut. Revolutionen fungerade.

Den kommer att bli offentlig om någon vecka, men jag har redan nu berättat för en av mina kollegor vad som kommer att hända. Reaktionen var "attans, det borde vi ju ha tänkt på tidigare".

Igår chattade en av mina kollegor till mig. Inget ovanligt. Men ärendet var ovanligt.

På chatten skrev kollegan, som sitter några skrivbord bort, och frågade om jag var irriterad eller sur på henne och vad hon hade gjort mig. Hon tyckte att jag verkade obekväm när hon var med.

Min första tanke var "om du inte törs fråga mig rakt ut, tror du då verkligen att det är bättre att chatta och fråga".
Nästa tanke var "jag skiter i att svara på det".
Tredje tanken var "skriv nåt otroligt neutralt tillbaka och fråga varför detta avhandlas på chatten".

Jag följde den tredje tanken och skrev att nej jag var inte sur på henne men att jag verkligen undrade över varför hon frågade detta på chatten och inte frågade mig ansikte mot ansikte.

Svaret gjorde att jag sågade kollegan än mer vid fotknölarna. Jo, hon avstår från fikapauser för hon vill sluta tidigare, alltså räknar hon med att om hon inte går till fikarummet så kan hon gå tidigare motsvarande den tid som resterande projektgrupp tillbringar där. Och hon har då inte möjlighet att prata med mig, alltså chattar hon istället.

Jag svarade "Det där stämmer absolut inte med verkligheten. Fikapaus är ingen fritid och ingen rättighet. Fikar gör man om man har tid och om arbetet tillåter det. Skulle jag gå hem tidigare motsvarande den tid som jag inte fikat så skulle jag vara ledig i flera veckor. Jag tycker du ska fika med de andra för att försöka komma in i gruppen bättre istället. Om du inte kan jobba heltid så kanske du ska gå ner i arbetstid istället?".

Ojojojoj vad det finns mycket att ta itu med här!

Hur fruktansvärt illa kan en människa egentligen bete sig?
Tydligen hemskt illa.

Hur kan samma människa sedan förneka allt?
Jo, genom att hävda att man minns inget alls från den perioden.

Och allra värst är att det denne person säger den ena dagen förnekas dagen efter. Det enda som är konstant är att det är synd om henne och vi är världens värsta människor.

Jag kan för mitt liv inte förstå att det är så otroligt givet att om man inte har barn så får man inte tycka till om något som har med barn att göra. Den vanliga kommentaren är "men det kan du inte förstå för du har ju inte barn".

När jag häromveckan försökte förklara hur det är att vara ensambarn och orolig för sina åldrande föräldrar så tyckte mina vänner att dom givetvis förstod hur det var. För de har ju föräldrar. Jag ilsknade till slut till och sa "på samma sätt som jag inte kan förstå något för att jag inte har barn så kan ni nu inte förstå något för ni har faktiskt syskon!".

Jag har alltid velat ha en storebror. Det vill jag än idag. Kanske tom mer nu än när jag var liten.

Och nej, det är inte en dans på rosor att vara ensambarn. Jag har ingen att dela oron med. Jag kommer inte att ha någon att dela minnen med.
Det är på sätt och vis på samma sätt som pappa har det nu när han inte längre har något syskon i livet, men inte riktigt.

Under den senaste veckan har en hel del saker hänt.

Exempelvis så har jag bakat bullar. Jag. Bakat. Bullar. Ojojoj! Dessutom så fick de väldigt högt betyg, bland annat av 2-åringen som tydligen har surrat om dessa bullar en hel helg. (Stackars föräldrar…)

Jag har haft födelsedagsfika gånger 4. 1 gång på jobbet och 3 gånger hemma.

Jag har plockat svamp för första gången i år. Jag gick 50 meter från stugan, böjde mig ner och plockade en gigantisk KarlJohan-svamp. Sedan gick jag tillbaka in och bad mamma rensa min svampskörd. Det räckte till svampstuvning för sex personer…

Jag har inlett den årliga höst-rensningen där hemma. Födelsedagspresenter inplacerade i skåp, porslin som ska till min blivande stuga placerat i kartonger.

Och så har jag blivit ägare av ett halvt hemman. Har dock ingen lagfart än. Men det är på gång.

Och med det så följer en stuga som ännu inte är tömd av en av de tidigare innehavarna. Och en lada och ett förråd som är fullproppade med skrot. Ladan sjunker dessutom så den måste verkligen tömmas. Och köksgolvet i stugan måste pallas upp (pappa - visst ålar du in där under och fixar det?) och så sjunker rumsgolvet men där vet vi inte orsaken så vi vet inte vad vi ska göra åt det. Men vi måste upp med golvet för att hitta orsaken. Örk! Och just ja, stugan ska kallställas och vi vet inte hur vi ska lyckas tömma vattenpumpen. Å andra sidan så vill jag köpa en ny vattenpump så mitt förslag är att vi helt enkelt monterar bort pumpen helt och hållet.

Det känns som att min lediga tid framöver är räddad…

Det är allt bra härligt att ha semester!

Idag var min tredje semesterdag och hittills har jag hunnit med att:

- läsa 500 sidor i "en förtjusande man"
- sticka ett par sockar i storlek 41
- luncha med vännerna M och E
- träffa vännen A med barn
- cykla några rundor
- träna tre pass
- skura soptunnorna
- klippa gräset
- rensa ogräs
- sortera in räkningar och bankpapper i pärmar
- sola
- städa

Och så har jag påbörjat packningen inför att åka till stugan. Och vilat. Imorgon fortsätter semestrandet med att sy några "mug mats" och packa vidare. Och så premiär på Indoor Walking, huvvaligen!

Igår satte vi oss ner, tränings-A och jag. Vi hade bestämt oss för att jämföra Facebook-vänner eftersom vi så många gånger har kommit med frågan "men hur känner du X?". Och det var otroligt roligt.

Det visade sig att en av As vänner var sambo med en av mina barndomskompisar. Och att hans lillebror är den man som är så duktig på zumba! Jag hade nån bild inom mig att lillebror fortfarande skulle vara typ 10 år, inte 35 år och 100 kg tung…

Och det visade sig att A jobbar med flera av mina gamla klasskamrater. Och att jag känner flera av As kollegors flickvänner/fruar. Och att As pojkvän är kompis med en av mina kollegor. Och så fortsatte det och fortsatte. Det blev nästan så att när vi inte hittade nå’n gemensam koppling på vära vänner så blev vi fundersamma, kunde det verkligen stämma…

Jag har det senaste åren knappt haft ett migränanfall. En period så däckade jag minst en gång per månad, helt utan synkronisering till något speciellt. Numera så kommer det enbart när jag är stressad, upprörd eller slutkörd.

Det har känts som att jag har varvat ner inför semestern. Senaste veckan har varit lugnare än på länge. Fredag var sista dagen på jobbet och trots det inte panikstressad utan bara vanligt tempo. Lördag förmiddag städade jag och sedan åkte jag o K ut på en liten tur. Vi besökte några gårdsbutiker, sommarbutiker o fikaställen. På väg hem så hostade jag några gånger och tänkte då "ajaj, här kommer migränen". För när jag hostade kändes det precis som att hjärnan slog i skallen. Och ont gjorde det. Jag tog två eeze-tabletter och det kändes lite bättre. När sedan K hade åkt så satte jag mig i skuggan med en vattenflaska. Jag drack ordentligt mycket för att vara säker på att inte ha druckit för lite.

Ca 15 minuter sedan så var det som att någon hade slagit in en yxa i huvudet. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och jag visste inte hur jag skulle stå ut med smärtan. Jag fullkomligen vacklade till sängen, men jag kunde inte ligga ner för det kändes ännu värre då. Till slut så hamnade jag i soffan, till hälften liggandes och till hälften sittandes. Ett tag funderade jag på om det var så här det kändes när man fick en stroke.

Efter fyra timmar så lättade det lite. Iallafall så pass mycket så att jag kunde lägga mig ner och sova en stund. Resten av kvällen tillbringade jag vilandes med en svagt molande huvudvärk.

Just de här gångerna så fullkomligt hatar jag att bo själv. Jag skulle vilja ha någon som tittade till mig, någon som kom med en sval hand på min panna (hur lätt det nu är när det är +27 utomhus) och någon som frågar hur det går.

Igår var jag så dålig att jag hade inte ens klarat av att ringa efter hjälp. Och hade jag kunnat det så hur skulle de ha tagit sig in? För både ytterdörr o balkongdörr var låsta…

Men nu har jag tänkt att jag ska klara mig i flera månader tills jag får nåsta anfall. Positivt tänkande underlättar!

En sak är säker: Alla insekter fullkomligt älskar mig! Och jag får enorma kliande bett av myggor, knott och bromsar. Igår fick jag ett myggbett på vänster överarm när jag o K satt ute o fikade. Jag sa till K "kolla mig nu, se att jag inte kliar på det och det kommer att spricka sönder iallafall". Och mycket riktigt, ca 15 minuter sedan så sprack bettet sönder och det rann en klar vätska från det. Och jag hade inte kliat en sekund på det, trots att det kliade grymt mycket!

Jag måste ha extra gott blod. Eller lukta extra gott. Suck.

För ett tag sedan lånade jag några böcker av en av mina vänner. Jag valde snabbt ut två st Anne Holt-pocketböcker och sedan var jag nöjd. Min vän frågade "vill du låna Lena Callne också?" och jag sa "ja tack". Hon plockade fram den plus en bok till. Jag var ytterst skeptisk mot den andra boken:

Men den är ju riktigt bra! Jag stör mig på vissa småsaker som känns som produktplacering eller reklam. Men jag tycker om att läsa om platser jag känner igen och tempot är riktigt bra. Plus ett bra språk och en relativt trolig handling. Och jag har redan spanat in att hennes andra böcker finns att låna på biblioteket i Byske… Sommarläsning!

Jag ska åka till Stockholm tillsammans med min mamma. Vi ska vara där 4 dagar och vi har hur mycket som helst som vi vill hinna med. Så nu ska vi göra en prioriteringslista.

Vad vi absolut måste hinna med.
Vad vi allra helst vill hinna med.
Sån’t som vi gärna gör.

Jag har skrivit "Kunglig Vintage" på första plats. Mamma såg min lista och så sa hon "men morbror B då?". Jamen. Han är ju liksom utanför listan. Han behöver jag ju inte ens skriva upp. Hinner vi bara med en endaste sak så är det givet att det är att besöka honom!

På mammas lista stod på plats nr 1 "B och B" (dvs morbror B och hans fru). På andra plats står det "Fjäderholmarna".

Det här ska vi nog klara av!

Jag trodde i min enfald att när min farbror dog så skulle allt bli lättare för mina föräldrar. Men, absolut inte! Min farbrors sambo är en riktigt hemsk människa! Hon var elak mot min farbror sista tiden och nu är hon elak mot mina föräldrar. 

Och att bemöta rena lögner med sanningar som hon inte lyssnar på är stört omöjligt. Vissa saker spelar det ingen roll hur många som säger åt henne "det där är inte sant", hon fortsätter tjaffsa.

Just nu är båda mina föräldrar jätteledsna och arga. Mamma får ta största smällen eftersom det är på hennes telefon som telefonsamtalen kommer. Men pappa tar åt sig mer eftersom det mesta av skitpratet och tjaffsandet handlar om min farbror och om min pappa.

Tidigare sa vi "när han har dött så slipper vi henne". Nu säger vi "när arvskiftet är avklarat så slipper vi henne". Men hon säger att hon ska vägra skriva på bouppteckningen och arvskiftet, så det lär väl dröja. Vi har försökt förklara för henne att hon behöver inte skriva på bouppteckningen, det är den som lämnar uppgifterna som ska skriva på den, men hon vägrar lyssna och säger bara att så går det inte till.

Bäst häromdagen var iallafall när hon berättat för min mamma att hon hade ringt till polisen och frågat om man kunde spola ner ett testamente i toalettstolen. Enligt henne så hade de svarat att det går inte. Polisen måste få en del konstiga samtal…

Men, om man river sönder testamentet så går det jättebra. Vilket hon tydligen inte hade frågat om. Eller så hade de sagt det men hon valde att inte lyssna på den biten…

Jag har väldigt lätt för att gråta. Tårarna rinnernär jag ser vissa TV-program (som i slutet av TV-programmet "Undercover boss" nästan varje avsnitt), jag gråter på bröllop och jag gråter på begravningar. Jag gråter när jag är riktigt glad och jag gråter när jag är ledsen.

I lördags morse så rensade vi bland en del av min farbrors papper. Jag satt där och bläddrade i en almanacka från 1993. Det fanns noteringar om läkarbesök och provtagningar, påminnelser om lotterier och födelsedagar. När jag kom till den 10 maj så stod det med stora bokstäver PAPPA DÖD. Då rann tårarna igen.

Och jag klarade inte av att visa det för pappa för att jag visste hur han skulle reagera. Så jag la almanackan i den hög som pappa skulle titta igenom. En stund senare tittade jag på honom där han satt och bläddrade i samma almanacka. Och jo, hans tårar rann också.

Så det är helt klart från vem jag har ärvt den lättrörda genen.

En stund senare så bläddrade jag i almanackan från -95. Och den 10 februari stod det noterat "12.25 Mamma dog". Och tårarna rann igen.

Oj, vad jag saknar farmor o farfar! Det har gått många år nu sedan de dog, och när jag skriver det här så rinner tårarna iallafall.

Min semester har inte ens börjat, och jag har redan börjat fundera på om det inte vore lämpligt med en utlandsresa i september-oktober nångång…

Mamma och jag pratade i lördags om ett hus som var till salu. Huset ligger på det område som jag växte upp och vi diskuterade vem som hade bott där tidigare.

Mamma sa nåt i stil med "Men det måste ju vara huset nedanför där familjen Å bodde".
Jag svarade "Familjen Å? Menar du U? Hon som dog?".

Mamma tittade på mig som om jag kom från en främmande planet. "Va? Dog? Är U död?"

Då var det jag som började tvivla på mig själv. Mindes jag så fel? Har inte U dött? Om inte det var U som dog - vem var det då?

En stund senare hade mitt minne kommit ikapp mig, och jo det var U som dog. Jag lyckades övertyga mamma om det också. Och nej, det var inte det huset. Men det var rätt gata och rätt del av gatan.

Men oj så skrämmande det var att få den känslan av att jag kanske mindes totalt fel om en så pass allvarlig sak.

Fast å andra sidan så var jag till i torsdags helt övertygad om att jag aldrig hade varit inne i Norra gravkapellet. Och i torsdags så sa min pappa att där var ju farfars begravning. Men jag har varit övertygad om att den var i Gamla gravkapellet. Jag minns begravningen och jag minns prästen. Men tydligen så minns jag inte var vi var. Och när jag nu tittat på korten från den begravningen så är det bara att erkänna att jag hade fel…

Det känns som att vår bekantskapskrets drastiskt minskar nu. Nästan varje dag är det någon som dör. Så här kan det inte fortsätta, då finns ju snart inga av mina föräldrars vänner kvar!

Jag blev häromdagen facebook-vän med en av mina gamla vänner från gymnasietiden. Och i bekräftelsemailet från Facebook så får man då förslag på tänkbara vänner som är min väns vänner.

Och Facebook föreslog som nr 1: Kristin Kaspersen.

Nä. Jag tror inte det.

Häromdagen så fick jag reda på att min farbrors biologiska halvbror Å hade varit över 60 år gammal innan han visste vem som var hans biologiska mamma. Och de hade bott med max 3 mils avstånd mellan varandra hela tiden!

Jag räknade snabbt bakåt i tiden och insåg att jag hade ju vetat vem som var hans mamma innan han själv hade vetat det!

Men Å har tydligen inte haft något intresse av att veta vem som var hans biologiska föräldrar, han har haft det bra hos sina fosterföräldrar och var nöjd med det.

Jag däremot har varit nyfiken på hur det kom sig att han hade det efternamn som han hade (samma som min farbror hade), och då frågat mina föräldrar om han hade sina fosterföräldrars namn eller sin biologiska pappas namn. Och då berättade mamma att hans fosterföräldrar hade ett helt annat efternamn men att hans biologiska föräldrar båda två hade samma namn, trots att de varken var släkt eller gifta. Och jag räknade då ut från vilken syskonskara hans mamma borde komma, och det stämde.

Både min farbror och hans halvbror blev adopterade i vuxen ålder av sina fosterföräldrar. Och har behållit det efternamn de haft under hela sin uppväxt. Det har för mig aldrig varit konstigt att min farbror haft ett efternamn och min pappa ett annat.

Därför kan jag ibland bli så förvånad när vissa i min närhet säger att det för dem är så viktigt att alla i den nya familjen har samma efternamn "så att det känns att vi hör ihop". Vaddå, man hör väl inte mer ihop för att man har samma efternamn? Nä för mig är det andra saker som gör att man hör ihop. 

Häromdagen dog min farbrors bror Å. Och Å var inte min farbror.

Jag försökte reda ut våra släktförhållanden för en av mina kompisar igår. Jag var på väg att ge upp men lyckades till slut. För mig är det inga konstigheter, släktförhållanden har ju "alltid" varit som dom är.

Det är nästan lika besvärligt som när den stackars dagis-vikarien skulle förstå hur det hängde ihop när lilla T hade berättade "det här är min storebrors lillasyster" om sin dagiskompis.

Trots att min farbror har bott nära sina biologiska (hel- och halv-) syskon större delen av sitt liv så har han knappt haft kontakt med dem.

Och att T då leker med sin halvbrors halvsyster på dagis tycker jag är helt fantastiskt. Tänk att en skillsmässa kan sluta så lyckligt så att man kan vara så pass sams att man kan ha sina "efterföljande" barn på samma dagis. Hurra för A & T som lyckats med det!

Nej då. Jag har inte försvunnit. Inte helt och hållet.

Men dels så skriver jag "någon annanstans" också. Och så har den senaste perioden varit extremt jobbig.

I fredags kväll så hamnade jag hemma hos en av mina kompisar. Jag var inställd på en kväll hemma i soffan men blev övertygad om att jag behövde vara smakråd. Så istället så umgicks jag med mmin kompis och ca 10 av hennes kompisar. Det visade sig att jag redan kände flera av dom och vi var allihop lite förvånade "men va, känner du också N?"…

Hursomhaver, under kvällen så började R prata om hur synd det var om honom. Han hade bränt enormt mycket pengar direkt efter lön och nu hade han inga pengar kvar alls. Jag brydde mig inte förrän jag upptäckte att en av tjejerna tyckte väldigt synd om honom. Och eftersom jag vet hur mycket han tjänar och hur litet hon tjänar så gav jag mig in i debatten med attityden "om man får ut över 23000 efter skatt och bränner nästan 10000 på en helg - då är det inte synd om den personen".

Det var ganska många som hajade till när de insåg hur pass bra lön R har och hur mycket han hade spenderat på i stort sett bara festande.

På lördagskvällen så umgicks jag med ett annat kompisgäng. R var där också då. Men när R erkände att han inte hade några pengar nu och varför så var det många som förfasade sig över hur han hade kunnat bränna pengar som han gjort. Helt plötsligt satt jag där då och försvarade honom med argumenten "30-årig singel som tjänar bra gör vad han vill med sina pengar".

Den stora skillnaden var att på fredagen var nästan alla i 30-års-åldern. Utom jag då.
På lördagen var nästan alla i 40-års-åldern. Utom R då.

Det verkar som att från 30 till 40 så blev vi alla helt plötsligt sparsammare (snålare?) och mer medvetna om att det kan vara bra att ha pengar kvar hela månaden…

Jag har en ny dator. Och nej jag tycker inte om den.

Jag har numera Windows 7. Och nej jag tycker inte om det.

Jag har numera nya Office-versioner. På svenska. Och NEJ jag tycker inte om det.

Jag har numera en dator som lite då och då "fryser". Det enda man kan göra är att gråta en skvätt och sedan trycka på strömbrytarknappen. Och nej jag tycker inte om det heller.

Min snälla gamla dator - var är du?
Kom tillbaka!

Undra om jag kan åka ikapp budbilen och be att få tillbaka min dator?

Jag pratade häromdagen med en gammal vän som jag inte hade pratat med på ett tag. Han frågade om det hade hänt något på sistone och jag funderade lite och sedan svarade jag "nä inget särskilt".

En stund senare hörde jag mig själv säga "ja just ja, A ska ju flytta, de ska skiljas". Sekunden efter säger jag "och mamma var på UBs begravning i fredags".

Så jo. Det händer en hel del. Fast jag inte riktigt tänker på att det händer.

Söndag 24 april så bar det av till Turkiet på en träningsresa. Jag hade inte ens haft tid för att oroa mig för att jag och vännen A skulle kampera ihop en hel vecka, men A hade hunnit oroa sig över att jag skulle få spunk på henne.

Redan på flygplatsen började den trivsamma stämningen och skratten. Vi var 101 personer med på resan! Efter 4,5 timmes flygresa och 1 timme bussresa så var vi framme på hotellet, mitt i natten (vid 3-tiden). Oj vilket stort hotell! Och oj så kallt det var på hotellrummet.

Vi steg upp vid 8-tiden på måndag morgon och gick en sväng runt hotellet innan vi åt frukost. Vilken frukostbuffé! Vi vandrade runt lite mer och bokade in oss på "Hamam". Klockan 11 var det dags för välkomstmöte med resebyråns personal och därefter med gymmets instruktörer. Därefter var det dags för lunch och sedan Hamam. Skrubbning, vila och helkroppsmassage. Efter det solade vi en stund och sedan var det dags för vårt första träningspass: Zumba (utomhus). Helt ok pass. A gav sig iväg på ett joggingpass. Jag anslöt till Core-delen av passet. Efter en dusch så var det dags för middag. Vid 21-tiden var vi helt utslagna och somnade på en gång.

Tisdag morgon steg vi upp vid 7 och anslöt till morgonpromenaden 7.30, det var strandpromenad 1 timme. Därefter så provade vi på pilates (utomhus). Och sedan frukost. Efter en dusch så letade vi solstolar och hittade till slut några. (Ca 1000 gäster på hotellet nu när det var lågsäsong, 4400 när det är högsäsong.) Sola, lunch, sola. Härligt liv! Sedan dags för Afro på gräset och en dusch igen. Därefter tog vi bussen in till Side tillsammans med fyra andra. Det blev en kväll full av skratt. Vid 20.30 var vi tillbaka på hotellet och kom då på att vi kunde ju äta lite efterrätt eftersom middagsbuffén fortfarande var öppen. (Bra med all inclusive…) Denna kväll blev det godnatt vid 22-tiden.

Onsdag morgon uppstigning än en gång vid 7 och morgonpromenad, denna dag 1 timme i skogsområdet ovanför hotellet. (Nu hade vi lärt oss och markerade solstolar redan innan morgonpromenaden.) Därefter frukost och sedan byte till andra träningskläder. Dags för Zumba igen. Och vilket bra pass! Sola, lunch, sola. Byte till andra träningskläder och så dags för Afro igen. A körde sedan Crossfit medans jag var fotograf. En dusch igen och sedan middag med delar av gänget. Efter lite shopping på hotellet så var det godnatt.

Torsdag morgon tog vi sovmorgon. Det regnade lite. Vi skippade morgonpromenaden och satsade istället på pilates. Den var idag inomhus och det var ingen hit. Illaluktande heltäckningsmatta och surrig hotellpersonal i rummet bredvid. Passet var bra men inte lokalen. Sedan frukost. Efter ett klädbyte så bestämde vi oss för en fotorunda men då började duggregnet igen. Vi gick istället och satte oss i hotellobbyn. Jag stickade och vi surrade. Drack kaffe. Skrattade och väntade på bättre väder. Vi åt lunch och besökte butikerna på hotellet. Sedan tittade solen fram och vi satt ute en stund innan det var dags att byta om igen. Zumba! Så bra! Och passet gick att hålla utomhus. Efter en snabb dusch och ett snabbt ombyte så gick vi på föreläsningen "Kosten i fokus". Därefter var det dags för besök på A la cart-restaurangen och äkta turkisk mat. God mat, trevligt sällskap och mycket skratt. Som vanligt alltså. Kvällen avslutades med inköp av Milka-choklad som vi fullkomligt slukade!

Fredag morgon = morgonpromenad. Sedan frukost och därefter så solade vi! Vi tittade på när de körde Afro (vi prioriterade solen när nu den var tillbaka). Efter lunch så blev det mer sol. Och vi tittade på när vattengympan för första gången hölls utomhus. Sedan var det dags för Zumba och Crossfit. Sedan den vanliga kvällsrutinen med dusch, middag och en massa skratt.

Lördag morgon och dags för morgon promenad igen följt av pilates. Och givetvis frukost. Sedan var det solen som gällde med avbrott för lite lunch. När klockan var 17 så masade vi oss upp ur solstolarna för att vara med på Zumba. Och oj vilket otroligt bra pass! Sedan dusch, middag, shopping och packning.

Söndag morgon så gick A på morgonpromenad medans jag satsade på Pilates. Härligt med pilates utomhus med havet som bakgrundsljud och svalor i luften. Efter frukost så var det dags för att packa ihop det sista och sedan checka ut från hotellet. Sedan kom resans enda strul: 101 personer ska åka iväg med tre bussar. Tre guider på plats och totalt kaos om vem som skulle med vilken buss. Efter nästan en timme var alla utom fyra ombord på bussarna, de hade fortfarande inte fått reda på vilken buss de skulle med på. Till slut kom vi iväg. På flygplatsen kom nästa strul när det gällde instruktörernas bagage. Men hem kom vi till slut!

Oj vilken resa!
Så bra träning och så bra instruktörer.
Och så trevliga deltagare!

Jag och A höll sams hela resan. Och vi är fortfarande sams. Nu har vi än mer saker att skratta åt och vi planerar redan nästa resa tillsammans. Vi hade ju dessutom tur med vädret!

Nää. Att få sin andra stroke när man är 42 år - det borde banne mig inte vara möjligt!

Den första kom när hon var 35. Den andra nu.
Den första var ganska lindrig. Det var inte den här.

Nej!

Jag klagar ganska ofta. Men mitt klagande och gnällande avslutas ofta med "det var bättre förr, på den gamla goda stordator-tiden" och så skrattar jag.

Men nu är jag så less på alla mina kollegor som gnäller på allt och som inte gör något åt det dom gnäller om! Allt är besvärligt och krångligt, inget är roligt och aldrig blir något bättre. Det gnälls om samma saker dag ut och dag in.

Jag kommer att explodera snart!

Ikväll ska jag titta på en gammal favorit. Jag gissar att jag få se när min favvis tar SM-guld men jag hoppas att jag inte får se det. (För jag vill att hemmalaget vinner dagens match, inte bortalaget.)

I söndags berättade jag för min mamma att jag skulle på matchen, och att jag då skulle titta på favvisen. Hon log stort och sa "oj vad avundsjuk jag blir". Det är nämligen hennes favvis också. Nästan lika stor favorit som hennes tidigare "kandidat" som spelade i samma lag som favvisen men som var så bra på att sätta upp gardiner.

Om vår favvis är bra på att sätta upp gardiner vet vi inte, men vi tror det. Är man lång så är det lättare att vara bra på sådant.
Och det spelar egentligen ingen roll, han är vår favvis iallafall…

Jag har funderat ett tag men jag vet att jag har en mental spärr. Nu ska denna mentala spärr bort!

Jag tror nämligen att jag kan inte springa/jogga för jag har ingen kondis!

Rent logiskt så säger min hjärna "fnys! vaddå ingen kondis? Orkar man träna kondition 2 timmar på raken på ett gym så har man kondis". Men den mentala spärren struntar i logiken och anser att jag är utan kondis och jag kan inte springa. Det mentala är starkare än det logiska - alltså provar jag inte ens att springa.

Men idag så var jag på lunch med M. Jag pratade lite om det här och hon skrattade och fnös också åt min så kallade icke-kondis.

Innan vi skiljdes åt så bestämde vi att jag ska följa med henne ut på en löprunda i helgen. Hon i rullstol och jag springandes. Det som gör att jag kan tänka mig det hela är att det är lervälling och trögt där vi ska rulla/springa. Så jag kommer att kunna gå vissa bitar för hon har en inomhus-rullstol som absolut inte är lättrullande i lervälling.

Men jag gruvar mig lite. Det mentala har väldigt stor betydelse…

Vi var i stugan i helgen. Och jag insåg då hur enormt bortskämda vi är.

Vi är nämligen vana vid att ha gott eget brunnsvatten. Det brukar vara gott året om, och de enda gånger vi har problem är om det är en torr sommar för då kan det bli lite vatten i brunnen.

Men nu…
Hujedamej!

Vattnet både luktade och smakade riktigt illa. Jag försökte dricka det genom att hålla för näsan, men det gick inte. Det var så illa så att jag inte ens ville skölja munnen. Kaffet smakade illa och teet var ännu mer illasmakande. När man tvättade händerna så luktade det illa. För att inte tala om hur äckligt det var att diska och ständigt stå och andas in lukten.

Men vi hade ju inget annat så vi drack vattnet. Och ingen blev dålig.

Jag skottade fram brunnen ur snön och sedan rev pappa och jag bort "vinterställningen" som vi har haft runt brunnen. Det luktade bara brunn i brunnen, men nåt lurt är det. Jag försökte hinka ur brunnen men misslyckades eftersom hinkflöjeln var fastfrusen i backen.

Nästa gång så tar vi med kommunalt dricksvatten på dunk.

Det är högt tempo nu. Både på jobbet och på fritiden. Det enda som det inte är högt tempo på är sömnen, den är istället väldigt sparsam…

Efter så här lång tid så borde jag ha vant mig med en av mina kollegor, men icke. Jag blir fortfarande irriterad på honom och tycker det är så skönt när han är ledig.

Idag har jag funderat på hur hans fru står ut. Han har pratat med henne på telefon några gånger idag och jag skulle aldrig tillåta att någon lät så där mot mig i telefon. Och det var inte något särskilt idag, det vara bara som vanligt. Men attityden… Huvvaligen. Men han måste ju ha något som jag inte inser eftersom hon tolererar attityden och verkar finna sig i hans bossighet.

Vissa saker som har hänt runt honom är helt otroliga. Jag vet att jag inte är ensam om att vara less på honom och det var extra skönt när en av kollegorna sa att hon också var så irriterad på vissa saker, och jag var då irriterad på exakt samma saker.

Eller som en annan kollega sa "han måste upplevas för att man ska kunna förstå".

Och till råga på allt så har jag riktigt ont i nacken. Så där ont så att bakhuvudet känns varmt och jag funderar på hur min nacke ska klara av kvällens sporthallsbesök.

Jag fortsätter att försöka klara mig på vanliga värktabletter men inser att om jag ska överleva den här dagen så måste jag ta till det tyngre artilleriet. Suck.

Jag har ont i halsen. Och det kliar från halsen upp mot höger öra.

Men nej nej nej. Jag är INTE förkyld. Jag är bara lite allergisk.
Fast jag vet inte mot vad. Våren är inte här än och pollenrapporten säger att det inte är pollen i luften än.

Men, det kanske är snömögel? Ja! Det är det!
(För jag är INTE förkyld!)

Äh. Träningsstatistiken blev inte så snygg som den hade kunnat bli:

Januari: 18 pass
Februari: 18 pass
Mars: 17 pass

Något som jag inte tycker om är när folk som har pengar klagar på att allt är så dyrt och att de inte har pengar.

Som häromdagen när en av vännerna satte igång att beklaga sig över elräkningen, kamremsbyte, service av bilen och matkostnaderna, och pengarna var slut. Och det var dessutom så jobbigt att ringa runt till verkstäder för att "ta in offerter på kamremsbyte".

Hm. Jag sågade resonomanget för så himla jobbigt är det inte att ringa runt och fråga vad det kostar. Och när jag frågade upp om det redan var dags för kamremsbyte för hon bytte ju nyss till denna bil så fick jag svaret att hon hade ju fått ett bra pris på bilen just pga att kamremmen snart skulle bytas. Öh…

Hon tjänar betydligt mer än vad jag gör. Dessutom berättade hon glatt sekunden senare att de dagen innan hade bokat en golfresa och hon måste ju öva lite innan.

Öh… Vem var det som hade slut pengar?

Det är bra att ha gudbarn som gillar Astrid Lindgren-böcker. Häromkvällen så fick jag beställningen "läs ur boken om hon som kan allt".

Dagen efter gick M omkring och sa "Fy Fransson och nu svär jag INTE" blandat med "det är så bra med mig, jag kan så mycket". Det är allt bra härligt med 5-åringar!

Numera så vet jag att jag kan faktiskt vissa saker som jag tidigare trodde att jag troligen kunde men som jag inte hade provat.

Jag kan byta däck med de grejor jag har i bilen.
Det bevisade jag vid lunchtid i fredags när jag fick punktering på vänster framdäck på bilen.

Jag kan ringa pappa och få hjälp.
Det visste jag iochförsig redan tidigare, men när jag ringde pappa och sa "pappa kan du komma och hjälpa mig" så kom han ilandes. Den här gången så tog han hand om det trasiga däcket och åkte till däckverkstaden och fixade nytt däck åt mig.

Jag kan få andra att byta däck åt mig.
Jag var på däckverkstaden på tisdag morgon eftersom det visade sig att jag hade fått en bubbla på vänster bakdäck när jag körde på en kantsten efter att jag hade fått punktering. (Bilen drog iväg åt vänster när framdäcket exploderade, och där var en refug i vägen…) När jag hade sagt vilket däck jag ville ha så la jag till "och visst sätter du dit det nya däcket åt mig?". Och den finsktalande mannen tittade på mig och sa "nå jo vi gör det". Och när jag skulle betala så kostade däcket mindre än vad det gjorde när pappa var där och han sa "och monteringen kratis".

Jag kan tapetsera.
Det har jag praktiserat två helger på raken. Nu ska jag bara tro lite mer på mig själv och våga mer.

Jag kan sy i blixtlås.
Fast det tänker jag inte berätta för mamma…

Det ekar i köket. I övre hallen ekar det inte, för där är det fullt med köksmöbler.

Jag hoppas att mina två föräldrar slavar snart startar tapetseringsförberedelserna. Och att jag kommer hem till en färdig middag. Sedan börjar tapetserandet och det ska nog gå bra. (Vi övade förra helgen och vi höll sams trots värstingvåden som täckte 3 hörn.)

Vi är inte riktigt överens om enbart kyl och frys ska flyttas fram eller om även skafferiet ska fram. Jag säger "vi puttar det en decimeter. Pappa säger "det ska fram så det går att jobba runt det". Jag gissar att mamma får medla.

Men nu ska underläggen på plats under kyl och frys. Och taklampan ska flyttas ca 10 cm så att mina gäster slipper slå huvudet…

Det var dags för utvecklingssamtal igår. Jag har under mina år hunnit med ett stort antal chefer och ett stort antal utvecklingssamtal. Med varierande betyg på båda.

Igår var det dags för första utvecklingssamtalet med nye chefen.
Var jag förberedd? Nja.
Var han förberedd. Ja.
Var vi eniga. Nej.
Satte jag några mål? Ja. Två.
Är jag nöjd? Nej.

Min tro på vitsen med utvecklingssamtal och medarbetarundersökningar har minskat för varje år. Just nu är nog tron nere på en låg siffra när det gäller samtalet och undersökningen har en negativ siffra.

Men idag är det lönedag. Med utbetalning av den retroaktiva löneökningen. Jag tror att det som blir kvar av det retroaktiva åker direkt in på skattekontot. För det verkar bli kvarskatt grande…

Jag blir allt lite besviken när jag får höra att det har varit en insamling inför begravningen av en fd kollega och jag inte ens har fått frågan om jag vill vara med.

Än mer konstigt kändes det när änklingen tackade mig, för han var övertygad om att mitt namn stod med bland de drygt 100 namnen på telegrammet. För som han sa "det är ju helt otänkbart att det varit en insamling och du inte var med på den".

Men det var tydligen helt tänkbart. Suck.

Jag pratar med mina föräldrar minst en gång per dag. Igår pratade jag med min mamma på morgonen och med min pappa två gånger på kvällen. Sedan ringde jag till dem en sista gång vid 10-tiden på kvällen, jag skulle då be dom ta med "elåtgångsmätarmojängen" när de kommer hit på fredag.

Och jo, det skulle de. Sedan sa mamma "och vad säger du om faster som varit på akuten idag igen?". Va? Har hon det? "Ja, hon blev ju så dålig när pappa och hon hade varit till lägenheten för att hämta schampo, tvål och insulin."

Va? Stopp! Backa!

Just de tre orden va, stopp och backa är vanliga ord mellan oss. Speciellt om vi har pratat med varandra flera gånger samma dag för då är vi alla övertygade om att alla vet om allt som hänt på sistone, eftersom vi har pratat så ofta med varandra.

Men jag hade nu missat ett besök i schtaaan för att flytta min farbror till korttidsboende, diverse inköp till min farbror, en faster som ringt efter ambulansen för miljonte gången, en farbror som kunde skriva sitt namn själv (!) och ett besök hos en kusin.

Min mamma backade först till någonstans mitt i allt detta, men efter jag än en gång sagt "Va? Stopp! Backa!" så tog hon historien från början.

Och efter det så bestämde jag mig för att nu ändra uttrycket till "Va? Stopp! Backa till början!". 

För några veckor sedan så kände jag en klump i magen när en av mina vänner berättade att hon och hennes man funderade på att separera. Fyra barn inblandade i det hela och två av barnen har redan tidigare upplevt var sin skilsmässa.

Nu har de bestämt sig. Eller rättare sagt, min vän har bestämt sig, hon orkar inte längre. Så nu blir det separation, husförsäljning och hela rasket.

Jaja. That’s life. Men jag kommer att sakna att träffa hela familjen. Suck.

Igår konstaterade jag och A att vi är otroligt olika varandra och samtidigt så lika varandra.

Exempelvis så är vi rent utseendemässigt varandras motsatser. Yrkesvalsmässigt också. För att inte tala om familjesituationen. Och när det gäller stilmässigt så är vi extremt olika! A kan inte passera en spegel utan att granska sig själv i spegeln, men jag noterar inte ens att det finns en spegel…

Men vi har samma humor. Och vi skrattar båda två ofta och mycket. Vi jobbar båda två i mansdominerade världar och vi umgås mycket med killar. Vi känner många människor och vi har insett att vi har många gemensamma vänner, trots att vi känner dem på helt olika sätt. Vi tycker om samma sorts mat och samma böcker. Vi tycker båda mer om att vara hemma än att vara på krogen men vi blir båda två rastlösa av att vara hemma för mycket.

Vi faller helt klart för samma typ av killar och igår skrattade vi så att vi grät när vi insåg att vi båda två har strulat med samma kille, fast A var ett år före mig. (Dessutom så fick vi nu förklaringen till att denne kille såg väldigt förbryllad och generad ut när vi träffade honom häromdagen.)

Så lika. Och så olika.

Flera kvällar på raken har jag gått omkring där hemma med tumstock, block och penna. Jag har hittills mätt garderobsdörrar, skrivbord, elcentral, sybord och skafferi.

• Jag har tänkt byta ut dörren på garderoben i nedre hallen. Men jag måste konferera lite med pappa först. (Går det att byta dörr och få de nya gångjärnen att passa?)
• Jag försöker hitta en lämpligt stor kartong som jag kan tapetsera och sedan sätta upp och dölja den fula elcentralen som sitter på en av väggarna i övre hallen.
• Eventuellt så ska jag slänga ut mitt gamla skrivbord. Det har följt med mig sedan jag var i femårsåldern, men nu är jag så less på det. Det är för lågt och jag har inte behov av det längre. Troligtvis så vill mamma ha hurtsarna och jag funderar på två nya rullhurtsar. Frågan är vilken färg ska jag ha på hurtsarna och ryms de under sybordet?
• Ska jag, om nu skrivbordet försvinner, flytta på sybordet så att det tar över skrivbordets gamla plats?
• Och ska jag skaffa mig en skrivbordsstol på hjul? För jag använder den ju mest som systol, och det är ganska skönt att ha hjul på en sådan stol. Men vad ska jag då ha för stol?
• Hur ska jag göra med skafferiet? Ska jag nappa på pappas förslag och köpa Ikeas utdragbara hyllor och sätta nå’n extra "fodring" i skafferiet så att de passar där?

Och desto mer jag noterar i mitt block desto mer känner jag att det är snart dags för en färd till Ikea.

Böckerna i "Hammarbyserien" är tre böcker som jag verkligen kan rekommendera!

Jag har slukat alla tre. Och nu väntar jag på nummer fyra i serien.

Igår fick jag först ett mail till min jobbmail. Ett mail som jag blev lite glad över och som jag samtidigt blev lite fundersam över. "Hm, vad har hänt nu eftersom han skriver detta?"

Sedan fick jag ett mail till min privata mail. Jag läste det och tänkte "vad är det här?". Och så läste jag det igen. Och kollade avsändaren igen. Och dubbelkollade adressen.

Sedan var jag tvungen att chatta med en av mina vänner "AA, visst är det AA som vi jobbade med?". Svaret var ja och jag började tokfnissa. Kollegorna undrade vad som var så roligt och jag sa att jag inte ens kunde försöka förklara det för det gick inte att göra.

Jag hade fått ett väldigt flirtigt mail från en fd kollega med en inbjudan till en date. Och det var just denna kollega som på en fest för några veckor sedan inte ens kom ihåg mitt namn eller att vi hade jobbat på samma företag i flera år. Sedan klämde han till med en kommentar som gjorde att en av de andra på festen gick in och avbröt honom.

Eller vad sägs om "men om jag inte kommer ihåg att vi jobbat ihop så måste det ju bero på att du är så anonym och aldrig gjorde nåt bra på jobbet för jag kommer ihåg alla som gjorde något bra där"…

Än så länge filar jag på svaret på mailet. Det kommer att bli nå’t i stil med "jag minns alla som gjort bort sig totalt och därför minns jag dig trots att jag försöker förtränga minnet"…

Idag har jag tagit mig samman och betat av två riktigt stora surdegar. De har funnits på min att-göra-lista ett bra tag men jag har aldrig haft tiden och orken att ta itu med dem.

Men nu är de båda avklarade. Och då kan jag glatt ta itu med någon till surdeg.
För under tiden som jag jobbat med dessa två så har att-göra-listan vuxit med några till punkter…

Tänk att en dikt kan orsaka så mycket tjaffs. Helt i onödan. Jag tyckte det var en väldigt fin och passande dikt som en av mina morbröder läste på begravningen. Men en av mostrarna tyckte absolut inte det!

Viktigast var iallafall att änkan och barnen uppskattade den.
Sedan skiter jag i vad mostern och den fd prästen tycker!

"Sista resan" av Valdemar Dahlqvist:

Jag har köpt min biljett och står på perrongen.
Ett underligt tåg…
Det är sista gången.
Jag reser, men vet inte vart eller hur
jag frågade om det fanns retur
då log han i luckan och stack ut sin näsa
och sa, att det var enkel resa.
Så ofantligt enkel.

Märkvärdigt att jag inte är rädd
jag ligger så stilla i min bädd.
Han ler så vänligt, han klipper biljetten
för sista resan till himmelska rätten,
han mumlar faderligt: "Det blir inte värre.
Sov gott och lugnt, jag skall ej väcka min herre."

Jag var på begravning och minnesstund i fredags. Under minnesstunden smet jag ut för att "pudra näsan". Och i det rummet där man kan "pudra näsan" så var denna taklampa: 

Tänk ändå om jag bodde så att en sådan taklampa passade in i badrummet…

Jag ska vara ledig imorgon, vi ska på begravning. Och lagom till det så har jag ont i halsen.

Förbenat också!

Jag börjar varje arbetsdag med ambitionen/förhoppningen att jag just denna dag ska komma lite mer ikapp än vad jag var dagen innan. Jojo. Det kan jag ju minst sagt glömma!

För varje dag så växer att göra-listan drastiskt. Och det är banne mig nästan inget som går att klarmarkera. Mina små komihåg-lappar växer i både omfång och antal. Suck.

Tålamodet däremot, det blir kortare och kortare för varje dag.

Idag pratade jag med min mamma om klädval inför fredagens begravning.

En liten stund senare så åt jag lunch med vännen A och vi bokade en semesterresa!

På väg från lunchen så ringde pappa och rapporterade det senaste om min demente farbror.

En liten stund senare fick jag ett SMS om att en liten Arvid var född.

Jag har drömt hela natten om att jag flyttade.

Först flyttade jag till det stooora gula huset själv. Någon hade byggt om de fem lägenheterna till en bamse-lägenhet och den var min. Och det spökade. Men som vanligt var jag inte rädd, varken för mörker eller för spöken. Däremot fanns en skogsmus som jag var livrädd för och jag stängde in stackaren i en garderob och ringde efter L som fick bära ut skogsmusen.

Efter en liten vaken stund så flyttade jag igen till det stooora gula huset. Men nu flyttade jag till en av lägenheterna, den som ligger i mitten av huset och är på två av de tre våningarna. Inga spöken, ingen skogsmus och ett jättestort kök. Och stora problem att möblera. Så resten av natten möblerade jag lägenheten och blev inte nöjd.

Idag, i vaket tillstånd, har jag enormt ont i ryggen.
Slutsats: flytta inte.

Hejdå morbror H - ha det så bra!
Du fattas oss!

Ofta kan det tyckas som att jag tar en massa beslut utan att ens fundera en stund. Men det stämmer inte fullt ut.

Jag bestämmer mig ofta snabbt om det är något inte så livsavgörande som det handlar om. Tex om jag ska köpa en jacka eller inte. Eller om jag ska ha vita eller gröna tapeter.

Andra beslut funderar jag i det tysta på och sedan har jag bestämt mig och meddelar beslutet. Då kan det ju verkligen tyckas som att att jag inte funderar alls.

I fredags kväll så hade jag funderat klart på en sak som jag har grubblat på ganska länge. Jag berättade mitt beslut, argumenterade en stund, sa tack och hejdå och gick ut genom dörren.

Så var det klart.
När jag i lördags berättade det för vännen A så skrattade hon och sa "du är dig lik". Och jo, det är jag.

I mer än en veckas tid har jag försökt förtränga innehållet i ett brev. Jag har varit ledsen och orolig, men har lyckats hålla det någorlunda under kontroll.

Men i tisdags kväll kraschade jag totalt. Droppen var några otänkta ord från en kollega, inte alls något jag skulle ha brytt mig om i vanliga fall men nu klarade jag inte det. Jag blev först irriterad och sedan blev jag än mer ledsen, så pass att jag inte klarade att hålla masken längre.

Några av mina kollegor vet nu att något är galet, men inte vad. Jag har bett dom att inte fråga mer för att jag varken klarar eller vill prata om det.

Igår var en fruktansvärt jobbig dag. Idag lite bättre.
Men det funkar inte med att jobba och försöka förtränga på det sättet. Tankarna mal i bakhuvet och jag är helt klart mer okoncentrerad än vanligt.

Oron ökar varje gång min telefon ringer och det är någon med skyddat nummer som ringer. Jag skulle så gärna vilja att rätt person ringde, för jag tror att jag kommer att andas ut och inte vara så ledsen längre då. Snarast fokuserad. Men än får jag vänta.

Senaste tillskottet till min fototavla, nytt kort på Yulianna:
 

När jag imorse traskade ut för att hämta morgontidningen så tänkte jag "hm, inte lika kallt idag".

När J en stund senare frågade mig om temperaturen så sa jag "det kändes inte lika kallt idag som igår morse".

Sen tittade jag på termometern. Jojo.
-29 igår morse.
Och bara -28 idag.

Ja, det var verkligen varmare idag!

Det är fascinerande att de flesta av oss har inga svårigheter att kunna prata om att man har årstidsbunden allergi, men det är väldigt svårt att prata om att man har årstidsbunden depression.

Vad är skillnaden egentligen?

Och varför är det mer godtagbart att ha en höstdepression än en vårdepression?

För mig har det aldrig varit något konstigt med adoptioner. Adopterade syskon är lika mycket syskon som biologiska syskon. Adopterade kusiner är lika mycket kusiner som biologiska kusiner. Punkt slut. Inget konstigt alls.

Däremot så har en av mina adopterade släktingar ansett att han är mer släkt med sin biologiska släkt än med de som kom till som släktingar via adoptionen. För mig har det varit ett konstigt tankesätt eftersom han sedan 3 månaders ålder funnits med i släkten. Och han har varit lika mycket värd för sin adoptivpappas släkt som hans bror har varit. Adoptivmammans släkt är både biologisk och adopterad, så där har han ansett sig själv vara rättmätig släkting.

Jag ler lite grann nu när jag ser att när han verkligen har behov av släkten, ja då är det den adopterade släkten som ställer upp. Allra mest adoptivbrodern. Och så den kusin som även hon är adopterad. Den biologiska släkten lyser med sin frånvaro.

Är blod tjockare än vatten? Eller är allt en fråga om uppfostran och inställning?

I lördags var vi på besök på avdelning 26 på sjukhuset, dvs på psykogeriatriken.

Sammanfattning:
- fantastisk personal
- tråkig miljö
- överbeläggning
- krävande patienter
- inga aktiviteter
- misstänkt kräksjuka

Jag hoppas verkligen att ingen fler av mina närmaste hamnar där.

Och ska man vara där så ska man nog vara så borta som B är för att klara av att vara där.

Man skulle kunna klassa det som ett kallt dygn…

Efter en vinter som hittills har känts både mörk och kall så har det nu ljusnat betydligt ute. Vi går strax om resten av Sverige när det gäller solens uppgång och det dröjer inte så länge tills vi har dagsljus längre tid än sydligare delar av landet.

Idag kom det första vårtecknet!
Våra persienner åkte ner! De styrs automatiskt av solljus och vind, och idag var första dagen för i år som de åkte ner! Hurra!

Eller som en av kollegorna sa igår när solen lyste in på en av de andras skärmar "det här är verkliga vårtecknen, inte några jävla tussilago och sädesärlor"…

Idag fick jag ett besked som gjorde att jag kände att livet hackade till.

Vid lunchtid idag kände jag att någon tittade på mig. Jag tittade mig omkring i kontorslandskapet och upptäckte att en av kollegorna stod en bit bort och tittade på mig. Hon vinkade till mig, jag gick dit och hon öppnade dörren till ett tyst rum. Vi gick in och jag såg på henne att något hade hänt.

En av cheferna hade idag fått ett SMS från en av mina kollegor, L. L är på semester i sydamerika med sin familj och i SMSet stod att hans fru hade dött. Det stod inget om hur, bara att.

Jag har känt L sedan 1986. Jag har känt hans fru sedan 2000.
Min första tanke var "Hur ska L klara detta, det är ju A som ordnar allt. Och det är ju hon som håller ihop allt runt familjen!"

Inte nog med att A nu dött. De är på andra sidan jorden dessutom!

Nää. Livet är inte rättvist!

Häromdagen var Svenska motståndsrörelsen här i stan och delade ut propaganda. Det handlade om att "bevara den svenska rasen". Vad nu det är.

Om jag tittar på mig själv så skulle jag konstatera att jag med mörkbruna ögon, mörkbrunt hår och en lite mörkare hudton inte motsvarar det jag möjligtvis skulle kunna klassa som "den svenska rasen". Men jag har släktforskat och mina anor består av Västerbottningarr hurlångtsomhelst tillbaka. Eller få se nu, vi hittade ju några Norrbottningar på 1700-talet på min morfars farmors sida. Så jo, jag är garanterat svensk. Vilken definition man än sätter på ordet "svensk" så uppfyller jag den.

Eller är det så att det man är ute efter är att oavsett hur vi svenskar ser ut så ska vi inte blanda upp vårt blågula blod med blod som har mer sydländska eller östliga inslag? För jag gissar att det går bra att blanda upp med lite vitt amerikanskt blod. Bara det inte har inslag av svart, brunt, rött eller gult.

Än mer arg blir jag när jag igår fick reda på att en av de som aktivt motarbetade propaganda-utdelandet har fått köksfönstren krossade och bildäcken sönderskurna. De har enligt tidningen blivit trakasserade ett längre tag och det trappas nu upp. De har hängts ut på vissa sidor med personuppgifter i klartext och när jag surfade på deras namn så hamnade jag på den ena sidan värre än den andra.

Efter att ha läst lite på bl.a. Flashback så hoppas jag verkligen att det stämmer att det är några få personer som döljer sig bakom ett stort antal olika användare. Vi svenskar är tydligen utrotningshotade och det är muslimerna som är den nya farliga stormakten. Alla invandrare ska ut från Sverige och då ska vi få det så bra så.

Och just ja. Alla invandrare ska ut, utom Zlatan, för han räknas inte in bland invandrarna. För han är ju född i Sverige. Och dessutom är han ju framgångsrik. Så i Sverige ska svenskarna plus Zlatan få bo.

Och visst, det finns invandrare som lever av bidrag. Men det finns det "svenskar" som gör också. Och jo, det finns en massa invandrare i våra fängelser, men det finns fler "svenskar" där. De bästa grannar jag någonsin har haft var en kurdisk barnfamilj. De värsta grannar jag någonsin har haft var en "svensk" barnfamilj.

Men jaja, jag är väl helt hjärntvättad av muslimerna och kommunisterna. För det verkar som att om man inte vill slänga ut alla invandrare - ja då är man kommunist… ÖRK!

Jag har alltid älskat starka färger och gör det fortfarande.
Jag njuter nu av att gå i klädaffärer och se alla blommiga tröjor och blusar i starka färger. En titt i mina klädskåp säger svart, blått och rött. Det finns nå’n enstaka vit tröja och en vit finblus.

Tittar man på tapeterna hemma hos mig så är det blå tapeter i nedre hallen och nedre delen av trappen. I övre delen av trappen + övre hallen är det varmt gula tapeter. Tapeterna i vardagsrummet är gröna och sovrumstapeterna är terracotta-färgade. Arbetsrummet/gästrummet har tapeter i en svårdefinierad färg, en blandning av rosa, aprikos och brunt kanske.

I köket sitter vita tapeter med blått mönster. Det är inte mitt val, de satt där när jag för drygt 14 år sedan flyttade in. Nu har jag slagit till och köpt nya tapeter till köket! Äntligen ska pappa och jag tapetsera om.

Men, jag har förvånat både mig själv och omgivningen. Jag har valt vita tapeter med vitt mönster!

Jag?
Vita tapeter?
Va?

Vad har nu hänt? Har jag blivit vuxen? Gammal? Trött?

Min dröm om ett hus är ett gult trähus med brutet sadeltak. Givetvis ska huset ligga på landet. Trots att just detta hus inte har brutet sadeltak så är det så otroligt fint!

Sveriges vackraste villa 2010

Igår var delar av företagsledningen på besök här på kontoret. Ett av budskapen var att vi medarbetare var viktiga och att en viktig sak är att vi har roligt på jobbet.

Det var en hel massa annat dravel också, sån’t som jag bara fnyser åt. Men, de sa att vi var viktiga. Och vad annat än de anställda ska vara viktigt på ett konsultföretag? Vi är ju det enda värdefulla de har.

Men det är inte alla delar av ledningen som delar den uppfattningen. Suck.

I förra vecka så testade grannföretaget, ett stort internationellt laboratorium, vattnet från våra kaffeautomater. (Efter larmrapporten om bly i kaffeautomaterna på Karolinska Institutet). Två av våra tre kaffeautomater hade skyhöga blyvärden och förhöjda zinkvärden. En kaffeautomat var ok. (Det var kaffeautomaterna som maler kaffe som hade skyhöga blyvärden.)

Rapporten skickades vidare till företagsledningen och till vår kaffemaskinsleverantör. Leverantören var här i måndags och tog prover från 2 av de 3 automaterna. Men vår företagsledning uppskattade inte det hela!

Hur sjutton kan de inte tycka att det är bra om vi ser till att vi inte fortsätter få i oss på tok för mycket bly? Är inte vi de viktigaste de har? Och frågan är ju utifall kaffeautomaterna på ledningsvåningen också ger ifrån sig en massa bly - blir det viktigt då?

ÖRK!

En sen lördagskväll före jul så tog jag itu med en av julklapparna till mamma, en julduk:

Under julledigheten så sydde mamma och jag var sin väska. Mammas väska:

Min väska:

Och insidan på min väska:

Och nä, det är inte jag som har sytt innerfodret med dragkedja och allt. Det är lilla mamsen som gjort det. Däremot så har jag gjort bottenplattan.

Den röda sitter på en arm väldigt nära mitt tangentbord, den svarta på en närståendes arm.

Jag surfar runt på olika resmål. Jag har nyss studerat hotell i Egypten och i Thailand. Jag funderar på hur varmt det är i Hongkong och vad man kan kombinera det med.

Och nu ska jag istället gå ut och skotta snö. Igen.

Det snöar idag igen.
Och jag blev osams med en av grannarna i fredags kväll. Pga snön. Eller rättare sagt pga snöskottning.

Vi köper in snöröjning av parkeringar, vägar och gångvägar. Men sen ska vi själva skotta närmast våra garageportar, framför våra egna dörrar och framför våra postlådesamlingar. Det fungerar olika bra på olika gårdar. Vi som bor i treor har mer att skotta än de som bor i tvåor och fyror eftersom våra ingångar är på gavlarna av husen.

Vi har ny traktorförare denna säsong och av någon anledning så snöröjer inte han framför vårt soprum. Jag har vid ett tillfälle hunnit "fånga" honom och påpeka detta, och då skottade han där just den gången. Inte sen.

Före jul så tänkte jag att jag har många unga friska grannar som kan skotta framför soprummet. Men när jag kom hem efter nyår så var det trampade stigar där…

I fredags så hade traktorn varit här och skottat igen. Inte framför soprummet. Men jag tog mig då samman och började skotta även där. (Tidigare på dagen hade snön rasat från garagetaket och jag fick skotta MYCKET innan jag kunde köra ut min bil.) När jag hade skottat hela utrymmet framför soprummet så att sopbilen kan backa till dörren så kom grannarna hem. När jag tog spaden och gick mot huset så kom de gående från garaget till huset. Jag sa "hej" och fick till svar av grannen "men ska det inte skottas så man kan gå mellan trädet och garaget?".

Jag tittade på honom och sa "men nu blev det nog fel, visst menade du ‘men oj Ewa vad duktig du är som skottat all bort all snön framför soprummet’?". Grannfrun skrattade och sa "jaa va bra". Men grannen sa "men är det nåt nytt att du inte skottar så man kan gå där?".

Då gick min säkring.

Jag sa åt honom att vi är banne mig 8 hushåll som kan dela på snöskottningen och jag har aldrig sett honom göra något som inte är direkt knutet till honom själv och är det så att det måste skottas där så kan han skotta där själv.

Gissa vad karlsloken då svarar? "Jag har ingen spade".

Jag svarade "det finns hur många spadar som helst i vårt förråd och du kan få låna min" och så räckte jag fram min spade.

Då kom svaret "jag har inte tid". Varpå jag blev ännu argare och SKREK "Men jag ska ha tid att skotta där DU ska gå? Är min tid värd mindre än din? Glöm din dröm!"

Han hälsar inte på mig längre.
Och jag hälsar inte på honom.

Jag hoppas att de har så otrevliga grannar så att de flyttar härifrån snart!

Det är min dag idag!

Jag blev igår uppringd av en släkting som undrade om jag hade kommit något längre med släktforskningen på vår gemensamma sida. ´

Det störde mig att jag var tvungen att säga att jag hade inte kommit så mycket längre än när vi senast pratades vid. Så jag gjorde ett ryck. Och jag lyckade hitta mer om min farfars farmors mormors mor!

Så nu vet jag att jag härstammar från ärkebiskop Petrus Kenicius, född 1555!

Helt plötsligt så ändrades yrkena i den grenen. På de senare anorna står det för det mesta bonde, dräng, torpare eller piga. Men nu så står det helt plötsligt birkarl, handelsman, nämndeman och ärkebiskop också. 

Och helt plötsligt är jag framme vid 1493 på den grenen. I Umeå!

Fast, jag skulle allt vilja veta hur det kom sig att Jonas Flinkfelt från Ragvaldsträsk gifte sig med en kvinna från Umeå? Och hur kom det sig att denne bonde från Ragvaldsträsk kunde gifta sig med dottern till en riksdagsman? Det lär jag aldrig få veta.

Få se nu. Vad har hänt på sistone?

Jo, stygnen togs och ärret såg så fint ut så. Det gör inte det längre.
Jag vet ju att mina ärr lätt utvecklas till keloider men jag tycker inte att detta ärr stämmer in på riskfaktorerna. (Området hals, axlar, bröstrygg och dekolltage är de största risk"områdena". Tonåringar och "unga vuxna" löper störst risk. Även personer med mörk hudtyp löper större risk.) Eftersom detta ärr sitter på benet så är det väl så att jag är "ung vuxen" och har väldigt mörk hudtyp?

Julaftonen inleddes för min del med att telefonen ringde 4.20 och jag hörde pappa säga "lågorna står en meter över skorstenen, ringer du brandkåren?".

Soteld hos grannarna. Och som tur var så vaknar min pappa tidigt på morgonen så kl 4.15 stod han i köket och tittade ut, och fick då se att det brann hos grannarna. Han ringde dit och väckte dem. De ringde tillbaka för de varken såg eller hörde någon eld. Men oj vad det dånade när man var utomhus! -27 grader och mycket snö att skotta bort innan brandkåren kunde  komma fram till deras takstege. (Pappa skottade och var precis klar med det när brandkåren kom.) Det hela slutade lyckligt tackochlov! Den enda följden blev eldningsförbud eftersom skorstenen sprack av värmen.

Och oj vilken tur det är att det finns en jour-brandkår på orten! Det är långa minuter när man väntar på brandkåren.

Men en av brandmännen bor också granne med mina föräldrar. Han kastade sig in i bilen och körde till brandstationen. Han såg aldrig att det var i grannhuset det brann… Däremot hade han funderat varför jag var ute fullt påklädd när klockan var 4.30 och det var -27… Gissa om hans kollegor retas med honom?

Jag firade nyår hos mina föräldrar. Det var första gången jag firade med dom sedan början av -90-talet. Som vanligt så firade de nyår tillsammans med familjen B, men nu är det en mindre som är med eftersom Herr B inte längre finns. Det gick bra det också.

Vi konstaterade att familjerna har firat nyår tillsammans sedan 1969, med undantag för 1975 (då familjen B var bortrest), 2008 (då min pappa låg på sjukhus) och 2009 (då Herr B var svårt sjuk). Och mamma mindes att 1969 var vi hos familjen B och vi åt hemgjord pizza. Det var tydligen första gången som vi alla åt pizza. Min mamma mindes även att jag var tydligen inte riktigt snäll med familjen Bs äldsta dotter. Jag var 2 år och hon var 1 år och jag gav henne några tjuvnyp när hon var för efterhängsen. Jag minns varken pizza eller tjuvnyp…

Jag har också summerat träningsåret 2010. 140 pass blev det. Inte så pjåkigt.

Sådärja. Då var stygnen borta. Och min läkare kikade in för att se hur hennes broderikunskaper såg ut i praktiken. Hon gav sig själv godkänt och gav mig förmaningsorder.

Jag har letat efter en av mina gamla sparbössor men jag har inte hittat den. Ett tag funderade jag på om den kunde ha försvunnit i någon utrensning eller i nå’n flytt. Men det kändes inte så troligt. De andra sparbössorna har jag totalkoll på så kändes konstigt att just den gamla favoriten var på rymmen.

När jag var hos mina föräldrar senast så kom jag ihåg att berätta för mamma att jag letade efter "Vovven" men att jag hade slut på idéer om var den kunde vara. Mamma steg upp från fåtöljen, gick in i köket, öppnade ett överskåp och plockade ner Vovven!

Va? Var han hos mina föräldrar? Varför?

Det visade sig att min mamma hade lånat honom av mig för dryga 10 år sedan, hon skulle använda honom vid nå’n insamling på hennes skola. När mina föräldrar flyttade så följde han med i flytten och ända sedan dess har mamma varje gång hon har sett Vovven tänkt att hon måste fråga mig om jag inte vill ha tillbaka honom!

Nu står han på en hedersplats hemma hos mig. Frågan är bara var nyckeln är. Den lär sitta på en av mammas nyckelringar och nu är det hon som letar…

Man skulle kunna säga att det är, och har varit, kallt. Brrr!

Jag är en så’n person som ofta har många saker på gång samtidigt. Sån är jag på fritiden och sån är jag på jobbet.

Vaddå bara sitta framför TV:n? Man kan ju läsa en tidning, sticka och se på TV samtidigt! (Fast just nu när jag håller på med att sticka ett invecklat mönster på en duk så klarar jag bara av att sticka och att se TV samtidigt. Det blir lite för mycket även för mig med en tidning samtidigt.)

På jobbet så händer det ofta att jag är med på ett telefonmöte samtidigt som jag skriver mail och samtidigt så håller jag på att utveckla nå’n rapport. Jag har lärt mig att "muta" telefonen när jag inte pratar så att alla slipper höra mitt knapprande.

Det innebär att jag ofta har en sisådär 7-8 olika Internet Explorer-fönster eller -tabbar öppna samtidigt. Inget konstigt för mig. Men, i nå’t visst läge så kraschar vårt rapport-verktyg samtliga IE-fönster. Jag har försökt räkna ut vad det är som gör att det kraschar och jag är det på spåret. Senast idag hände det. Och hipsvips så var en halvfärdig rapport väldigt ofärdig, mitt basket-tips försvann, ett halvklart (hotmail-)mail försvann och jag tappade bort ett intressant kakrecept. Suck.

Eller som jag skrek av ilska "Hata Bosse!".
Som tur var har vi ingen som heter Bosse här på jobbet. Bara ett verktyg som ibland kallas för det…

Imorgon är det Dagen O. O som i operation.

Nu ska det bli en knöl mindre.

Jag gruvar mig lite.
Inte för att det ska göra ont eller så.
Men för att jag kommer att få vänta på beskedet om det var en farlig eller ofarlig knöl.

I söndags kväll såg jag "Hur kunde hon?" på SVT2. Jag har tidigare läst om filmen, jag har sett någon bild på Lillemor som filmen handlar om och jag har läst att det är en av Jennys kompisar.

Men av någon konstig anledning så har jag tänkt att när det är Jennys kompis som bor i Skåne så kan det ju inte vara någon häruppifrån.

När jag hade sett ca 1 minut av filmen så satte jag mig rakt upp i soffan, greppade telefonen och ringde till J: "Det är ju DEN Lillemor!". Alltså DEN Lillemor som gick gymnasiet samtidigt som mig, som gick i samma klass som A och K, som jag läste språk med!

Filmen var otroligt bra! Se den!

I förrförra veckan var jag på synkontroll och fick domen: det är dags för progressiva glasögon. Min optiker tyckte även att det var dags för terminalglasögon, men eftersom hon är så bra och ärlig som hon är så rekommenderade hon mig att gå till den optiker som vi har avtal med via jobbet.

Så idag var jag dit. Förutom att själva synundersökningen kändes "så 1900-tal" (som kära kusinbarnet skulle ha sagt) så fick jag en till dom: det är inte bara dags för terminalglasögon, det är dags för när-progressiva terminalglasögon.

Hur gamla ögon har jag egentligen?

Imorgon ska jag på astmakontroll. Undra om jag får underkänt även på den…

Jag har nu i 3 timmar haft på mig mina gamla glasögon. Första två timmarna gick ganska bra. Men nu går det inte så bra längre. Jag är så trött i ögonen och känner huvudvärken komma smygandes. Och jag ska klara av att ha dessa glasögon ända till på onsdag. Eller på torsdag.

Jag ska nämligen lämna in mina ordinarie glasögon idag. Det är dags för progressiva glas och jag behåller samma bågar som tidigare. Alltså ska mina glasögon lämnas in idag och hämtas ut på onsdag eftermiddag.

Hur ska det gå?
Och hur ska det gå att vänja sig vid progressiva glas?

Dessutom ska jag på en till synkontroll idag. Hos den optiker som jobbet har avtal med. Jag behöver nämligen terminalglasögon. Också.

Suck.
Det här kommer inte att funka!

Ett av mina kusinbarn har varit ett antal månader i Filippinerna som volontär. Häromdagen skulle hon resa hem till Sverige. Hon checkade in, gick genom första säkerhetskontrollen och sedan till nästa säkerhetskontroll. Där fastnade hon! Hon fick inte resa för hon hade tydligen ögoninflammation!

Jag blev väldigt paff när jag hörde det. Hon var inte sjuk i övrigt, inte feber, ingen hosta. Men tydligen ögoninflammation vilket hon själv inte hade vetat om.

Så hon fick lämna flygplatsen och försöka hitta någonstans att bo under en veckas tid. Hon fick ringa hem till sin mamma för att få hjälp med ombokning av biljett och förlängning av reseförsäkringen.

När jag var till Indien förra året så var det ordentliga hälsokontroller innan man fick komma in i Indien, men då var det under svininfluensa-paniken.

Men att inte få flyga pga ögoninflammation hade jag inte hört talas om tidigare.

-17 grader ute och snön på gången in till min ytterdörr försvinner. Jag verkar ha fått fjärrvärmen installerad även under asfalten…

Det är den 18:de idag och jag tittade på månadens träningshistorik. Med syftet att se om jag kommer att komma upp till 13 pass den här månaden också.

Jag räknade. Och räknade igen.
11 pass! På 17 dagar!

Vad hände?
Jag hade inte noterat att jag hade tränat så mycket.

Men ikväll blir det ingen träning. Jag bojkottar kvällens instruktör på det pass jag vill gå på, och det alternativa passet tror jag inte att min onda axel skulle tycka om.

Vi ska ha gruppmöte med nya chefen. "Inför gruppaktiviteten vill jag att alla ska ta med sig en bild av något som betyder mycket för er."

Jag har ingen aning om vad jag ska ta med mig för bild.

Men bäst var iallafall idag när jag och kollegan L hamnade i en djup diskussion om det var så att man skulle ta med en bild som betydde mycket. Eller om det var det som var på bilden som skulle betyda mycket. Efter diverse funderingar så kom vi fram till att vår chef var nog inte så "djup" så att det var själva bilden som skulle betyda något, det är nog det som är på bilden som räknas.

Det märks att jag och J har kännt varandra i snart 40 år. Igår kväll tittade han på mig några sekunder, sedan hade han fattat att något var på tok. Och han vet att jag oftast inte vill prata om det som är fel så han bara flyttade på sig lite så jag också fick plats att lägga mig ner i soffan.

Efter en lång stund var jag redo att prata. En bred soffa, en J, en filt och lite tid - det var allt jag behövde.