Ewas lite av varje

Igår kväll åkte vi ut till havet. Vi åkte söderut, det tog ca 1,5 timme och det var minst sagt köer på väg ut ur stan.

Det blev under gårdagen ändringar i planerna så vi är på ett annat hotellområde än ursprungsplanen. Vi bor nu i "cottage" och det är rätt mysigt här. Poolområdet är klart bättre här men restaurangerna är bättre på det andra stället (dit vi inte for).

Idag har vi legat i skuggan vid poolen och det var +37 grader mitt på dagen. Ojojoj vad varmt!

(Just nu blev det strömavbrott. Igen. Det tredje idag. Suck.)

På eftermiddagen så tog vi en lång strandpromenad. När man är på stranden och tittar söderut så ser man en stor byggnad kanske 1 mil bort, precis vid havet. Det är ett kärnkraftverk. Tittar man norrut så ser man ett stort tempel från 1200-talet…

Det är minst sagt kontraster här nere.

Hm. Strömmen kom tillbaka ca 3 minuter. Nu är det helsvart igen…

Hm. Undra just om det är så himla lyxigt att vara på tjänsteresa till Indien?

• Först åker man till jobbet med taxi. Det tar sisådär 30 minuter.
• Sen jobbar man hela dagen från ca 9 till ca 18.45. Lunchen intas i personalmatsalen på ca 30 minuter.
• Sen åker man taxi till hotellet. Det tar betydligt längre tid då eftersom det är rusningstrafik, ca 1 timme.
• Senare på kvällen sitter man på hotellet och jobbar några timmar.

Fast jag får väl erkänna att jag bor i en svit. Och att frukosten äter vi i frukostmatsalen för oss som bor i sviterna. Och middagen åt vi på hotellets tak. Helt underbar mat!

Och lunchen kostade ca 5 kronor. Middagen var dyrare, 3-rätters för ca 200 kr men då får man dra bort ca 100 kr från det eftersom mat för ett visst belopp per dag ingår i hotellkostnaden…

Hur många kan man egentligen vara på en motorcykel?

Jag undrar om vissa kategorier av hantverkare har infört någon egen slags policy för vad som gäller?

Som idag när rörmokaren skulle komma "strax efter sju". Det betyder för mig senast 7.12. Efter det är det inte strax efter sju längre.
Men rörmokaren dök upp 7.35.

När klockan var 8.15 svetsades det för fullt utanför min ingång. Sen vet jag inte vad som hände men när klockan var 8.35 så insåg jag att det var väldigt tyst. Jag tittade ut och insåg att rörmokarbilen var borta!

Jag greppade telefonen och ringde för att fråga om de var klara eller vad som hade hänt. Och jo, de var klara. Min kommentar var då "borde ni inte berätta det för mig så jag kan åka till jobbet?".

Svaret var "oj, tänkte inte på det".

Nähä! Vi andra vi fullkomligt älskar att vänta på hantverkare. Eller kanske inte. ÖRK!

Jag har insett att jag har en förmåga som jag nu har börjat dra nytta av. Jag är duktig på att vara "the bitch" eller "the bad guy", och skriva ilskna mail!

Jag jobbar fortfarande lite med en del som jag inte borde jobba med. Men jag hjälper bara till när det är stora problem eller när det behövs en ilsken person. Jag skriver då mail där tonen är skarp och ibland skriver jag dessutom valda delar med STORA BOKSTÄVER. Det funkar bra - jag är "the bad guy" och mina kollegor som oftast ska hålla kontakten med de andra får då vara "the good guys".

I resten av mitt jobb så har jag också börjat använda min förmåga att skriva skarpa mail. Häromdagen skrev jag tillochmed en mening MED STORA RÖDA BOKSTÄVER! (Jag tror att jag även markerade texten som bold.) Idag har jag skrivit ett till sådant mail. Inte lika skarpt men jag satte ner foten ordentligt!

Och det funkar! Våra projektledare agerar, vår kund reagerar och mina kollegor blir nöjda.

Min telefon ringde nyss och han som ringde sa "vet du vad, det är så otroligt bra, du är så trevlig och tillmötesgående i vanliga fall och när du nu skriver på det här sättet då fattar vi att det verkligen är allvar".

Fast varje gång jag skriver såna mail så suckar jag och tänker att nog vore det bra om det kunde flyta på så att jag slapp skriva bitchiga mail…

Igår klev en väldigt lång man in genom ytterdörren hemma hos mig. Han är (tydligen) så lång att han slog i den ängel som brukar hänga i dörröppningen. Ängeln har hängt där i minst 10 år och J har aldrig lyckats slå ner den. När ängeln flög iväg så var min första tanke just "men hur lång är han egentligen, J har ju aldrig haft problem".

Jag hängde upp ängeln igen och konstaterade att den hänger flera decimeter över mitt huvud…

Senare gick vi ut och då lyckades ängeln hänga kvar. Jag vet inte om ängeln eller min besökare parerade. Men när vi gick in igen så flög ängeln igen ner. Då la jag på skohyllan och tänkte att där får den nu ligga ett tag.

Men idag när vi gick ut genom ytterdörren så gick jag först. Inga problem. Men sen kom det ett "aj som f-n". När det inte fanns en skyddande ängel så var det ju en vass krok där istället!

Så nu hänger ängeln på plats igen. Nu kallas den även för Skyddsängeln.

Denna kommentar fick jag idag i samband med en dokumentationsgranskning:

Helt underbart!
Jag trodde först att det var ett (medvetet) skämt, men det var inte det. Då blev det ännu roligare…

Igår bokade vi resan till Indien.

Jag gruvar mig faktiskt. Både för själva resan och för vistelsen där.
Jag vet ju nu hur jobbigt det är att resa dit. Och framförallt hur jobbig hemresan är.

Dessutom så vet jag hur mycket jobb dagarna kommer att innebära och att även kvällarna kommer att innehålla massor av jobb. Jag har väl inte världens roligaste resesällskap heller, hemvägen blir bättre i den aspekten.

Sen gruvar jag mig för att få magsjuka. Senast så klarade jag ju vistelsen där, men blev sjuk när jag kom hem.

Och så vill jag ju i själva verket vara hemma!

Idag uppdaterade jag min webläsare. Och helt plötsligt ser den här sidan helt vansinnig ut! Grrr!

Mitt favoritschampo finns inte att få tag på i Sverige längre. Efter att ha resonerat med mamsen så blev det en beställning av schampo och balsam till både henne och mig via en webshop.

Nu har jag dessutom klickat i några böcker. Men vänta nu, jag har ju köpstopp när det gäller böcker?!

Nä just ja. Inte när det är julklappar som man beställer. Och så behöver jag ju några nya pocketböcker inför resan. Eller kanske inte.

Men det kan ju vara bra att ha några extra med på resan utifall att jag skulle hinna läsa väldigt mycket? Fast chansen för att jag hinner läsa annat än på flyget är minimal: T är redan där nere och han lär hålla mig sysselsatt.

När jag km hem från jobbet i torsdags så var området runt ytterdörren minst sagt förändrat:

(Visst är den nya ytterdörren snygg!?!)

Det är inte så mycket ledig gräsmatta kvar mellan mig och grannarna H&D:

Nu har vi fått lite bättre "gångbroar" så det ser nästan värre ut numera. Idag har jag även fått "två hål i väggen". Fast de här hålen är stora och pluggade med isolering i väntan på att fjärrvärmerören ska dras in.

Delar av gatorna är uppgräva också, och varje morgon så stannar jag häpet till för postlådorna är inte där de ska vara. De har också flyttat på sig några gånger…

Jag hoppas att det inte är så väldigt många dagar till som allt ska vara uppgrävt så här, för just nu ligger vår vattenledning i det fria. Och det är ju minusgrader nästan hela dygnet numera!

Med tanke på allt som hänt de senaste dagarna så är det tur att jag skriver av mig en del ilska på ett annat, hemligt, ställe.

Idag så fick jag reda på att vi är tillbaka på den ursprungliga planen, dvs att vi åker tillbaka till Indien redan 25 oktober.

Hjälp! Det är ju snart!

Det här är min nya kompis:

Min variant sitter lite högre upp på handen, täcker även knogarna. Och jag ska bära den dygnet runt utom när jag sover. Fast jag fuskar lite då och då.

Jag är halvvägs nu, två veckor. Bara två veckor kvar. Eller kanske lite längre kvar.

Det är faktiskt besvärligt att ha en projektledare som har samma förnamn som ett av de (IT-)system som jag jobbar med.

Jag är totalt hopplös på att använda postit-lappar som komihåglappar och som kladdlappar. Häromdagen gjorde jag ett ryck och förde in majoriteten av alla postitlappar i ett block, snyggt strukturerat under rubrikerna "Privat", "XX-projektet", "YY-verktyget", "ZZ-systemet".

Idag skulle jag jobba över ett antal timmar och tänkte då beta av några saker som måste göras. Då hittade jag en lapp som jag inte riktigt förstår vad den handlar om. Rubriken är "ZZZ tisdag". Frågan är om jag menade min projektledare eller systemet? Jag läste vidare vad jag mer hade skrivit. "Maila & fråga efter vad de gjort. Identifiera aktiviteter."

Ja inte blev jag klokare av det.
Men sen bestämde jag att eftersom rubriken innehöll ordet "tisdag" så måste det vara min projektledare som avses. För han åker till indien imorgon och är alltså inte kontaktbar förrän på tisdag.

Dessutom ska det ju inte vara klart förrän på tisdag, så då behöver jag ju inte ta itu med det idag…

Den senaste veckan har jag spenderat en hel del pengar. De tre dyraste inköpen:
- förnyat årskort på gymmet
- årskort på basketen
- ny kamera

Kameran beställde jag i onsdags kl 15.30. Klockan 13.22 på torsdagen kom ett SMS om att den fanns att hämta på Preem. Snabba ryck!

Begravningen är nu. Eller rättare sagt, just nu är det minnesstund. Begravningen tog nog slut för en stund sedan.

Jag undrar hur många som kom till begravningen. Ingen av oss hade möjlighet, det är ju mer än 100 mil dit.

Och jag kan inte förstå varför en som är född -63 ska dö redan nu!

Nä.
Jag tror jag lägger ner.

På ett år har jag tränat 161 pass. Känns rätt bra.

Jag skulle så vilja ha lite mer tid. Allt för mycket tid tillbringas på jobbet. Eftersom jag trots allt tränar lika mycket som tidigare så blir det inte många stunder där hemma.

Både igår och idag har jag kommit hem vid 20.30-tiden. Ikväll jobbar jag dessutom hemma.

Suck!

För exakt 42 år sedan togs denna bild:
 

Kusin A och, framförallt, hennes lillebror tyckte att mina föräldrar skulle ha skaffat en kattunge istället för mig…

Efter att ha jobbat i drygt fem timmar så satte jag mig i bilen. Jag bestämde mig för att inte handla på vägen hem, istället skulle jag åka norra sidan hem för att kunna rösta på vägen hem. När jag hade kommit en bit på väg hemåt och äntligen hade passerat vägarbetet så började mina tankar vandra.

Undra om laddningen nu går bra eller finns det fler fel kvar…
Måste komma ihåg att ringa till J.
Vad kan det vara för fel på usb-portarna på K:s dator…
Just ja, styrelsemöte imorgon.
Och basket på fredag kväll. Ska jag åka till stugan direkt efter matchen?
Men, jag har ju inte fått årskortet än! Måste ringa H och fråga.
Undra om K&J kommer på matchen på fredag?
Det var länge sedan jag träffade T. Fast han har väl bara tid för ishockey nu.
Det var länge sedan jag träffade T:s syster också.
Och ännu längre sedan jag träffade T:s fru B. Jag ska rösta på henne i kyrkovalet.

Kyrkovalet?
Men hallå, jag skulle ju rösta på väg hem! Och där satt jag i bilen på fel väg hemåt. Jag hade åkt på södra sidan älven…

Så det var bara att åka nästan hem, svänga ut på E4:an, åka in mot stan igen fast andra vägen för att åka till "Globen" och rösta.

Suck. Hur sjutton kunde jag hinna glömma bort vilken väg jag skulle åka (och varför) på bara den lilla biten från jobbet till första trafikljuset? Jag hade där svängt vänster utan en tanke på att jag skulle till höger för att jag skulle rösta.

Ett antal timmar senare har jag nu totalt hittat 17 slarvfel!
Jag har för miljonte gången startat laddningen och nu börjar jag bli orolig för att den inte hinner klart innan ordinarie laddning ska starta i natt…

Japp. Där kom slarvfel nr 12!
Och nr 13.

SKRIIIK!

Om jag hade två av mina kollegor här just så skulle jag ha skällt ut dom ordentligt! Det är tur för dem att de båda två har semester och dessutom befinner sig utanför rikets gränser.

Jag vet inte om det är båda två jag ska vara arg på eller om det bara är en av dem. Den ena är så ordentlig av sig så jag tror inte det är den personen som slarvat. Utan jag tror det är den andra.

Och det handlar inte bara om ett slarvfel. Hittills har jag hittat 11 stycken. Och jag är inte säker att jag hittat alla än. Suck. Det här skapar så otroligt mycket onödigt jobb för mig!

Jag tillhör skaran som oftast fogar mig i säkerhetskontrollerna på flygplatser. Jag tar snällt av mig metallföremål och jacka, jag visar upp datorn och min lilla vätskepåse. Men, igår på Arlanda fick jag bara nog!

Jag var trött. Det var kö. Jag tog av mig jackan och la den i en låda på bandet. Jag visade upp datorn och la den i en låda på bandet. Jag la upp handväska och ryggsäck på bandet. Sedan gick jag genom "metallbågen".

Givetvis pep det. "Ta av dig bältet" sa en sur kille. "Men jag har ju inget" blev mitt svar.
"Ta av dig skorna.".

Jaha. Jag gick tillbaka, tog av mig skorna och bad om en låda för att lägga dom i. Nej nej, de skulle bara ställas på bandet. Jaha.

Jag gick genom metallbågen en gång till och det pep inte. Trots det blev jag visiterad men inte hittade hon några konstigheter. Så jag gick för att samla ihop alla mina grejor. Jag insåg då att en av mina skor hade fastnat på väg ut ur röntgenapparaten och mosades nu av alla andra väskor och lådor. I samma veva är det en kvinna som med sur röst säger "är det här din handväska, kan jag titta i den?".

Mitt svar blev då "nej, jag vill ha min sko först". Kvinnan svarar inte ens på det utan frågar igen om hon får titta i min väska. Än en gång säger jag nej och förtydligar att jag vill ha min sko innan den har blivit alldeles mosad. Hon rör sig inte ur fläcken utan fortsätter fråga om min handväska.

Till slut så är det den kvinna som sitter och tittar på röntgenbilderna som stannar maskinen, stiger upp, tar lös min sko och ger mig den. Suck.

När jag då fått på mig båda skorna så säger jag ok till att de ska titta i min handväska. De har tydligen sett ett långt metallföremål. Hon plockar ut allt ur min handväska, sprider ut det i en låda och handväskan i en annan låda. Sedan kör de dem genom röntgenmaskinen TRE gånger!

När jag fick tillbaka allt så frågade jag "hittade ni det ni sökte?". Kvinnan bara tittade på mig, fnös och gick sedan sin väg. Kvar stod jag och plockade ner alla mina saker igen i handväskan. Suck.

Igår bekräftade personalen i säkerhetskontrollen på Arlanda verkligen det jag tyckt tidigare. Nä. Tacka vet jag dom på Kallax!

Jag bor på hotell. Ett väldigt mysigt hotell. Ett riktigt fint hotell.

Det finns ikväll bara ett endaste men: Hotellet verkar invaderat av engelsk-pratande européer från något stort företag. De har invaderat "vardagsrummet" och nu verkar det dessutom som om de har bestämt att ha efterfest på ett av hotellrummen. Jag vet inte om orsaken är sluddrande tal, språkförbistring eller undanflykt, men nu har det knackat på min dörr fyra gånger och varje gång öppnat dörren så har det där stått förvånade människor som sagt "oh sorry wrong room".

Men jag tycker att jag bor i helt rätt rum. Det här kan bli mitt nya favorithotell. Trots de knackande gästerna.

Balkongen längst bort högst upp är "min".

Idag har jag varit på utbildning. Det var minst sagt korvstoppning! Som dessutom avslutades med ett prov…

Det var få och korta pauser. Dessutom var det extremt långa pass. Till exempel så satt vi två timmar direkt efter lunch utan minsta lilla paus. Efter 90 minuter så gick mina ögon i kors…

Hur det gick på provet? Ingen aning. Om jag klarade det så är jag bra på att gissa vilket alternativ som är rätt…

Innan jag igår rusade iväg för att spela (ban)golf så letade jag i panik efter min försvunna mobiltelefon. Samtidigt som jag gjorde det skrev jag en komihåg-lista till idag.

Om jag nu lyckas läsa mina kråkfötter så står det på listan:
Katarina
maila till JR
maila
lilla
Marie

Vad vill jag Katarina? Vilken Katarina? Har jag lovat någon av Katarinorna något?
Vilken JR ska jag maila? Jag känner ingen JR! Eller jo, det gör jag ju visst! Men vad ska jag maila honom?
Vaddå maila?
Lilla? Eller kan det stå Lilja? Iilja? Och om det nu gör det, vad menade jag med det?
Marie? Vilken Marie ska jag komma ihåg? Varför ska jag komma ihåg henne? Och vad ska jag komma ihåg! Eller menade jag någon av Mariorna?

Nä. Inför nästa komihåg-lista måste jag komma ihåg att skriva tydligare och utförligare. Och att inte leta mobiltelefonen samtidigt.

Igår fick jag än en gång höra ett rykte som jag tidigare har hört små små delar av. Nu fick jag höra stora delar av ryktet. Och gu’ så arg jag blev!

Jag sa ifrån och sa att jag tror inte ett skvatt på det. Dessutom förklarade jag vad jag tror är upprinnelsen till att ryktet överhuvudtaget finns. Och vem som jag tror är ryktesspridaren.

Efteråt funderade jag på om jag skulle prata med den som ryktet berör. Eller med ryktesspridarna.

Idag har jag kommit på att eftersom jag ändå är på kollisionskurs med en av ryktesspridarna så kan jag ju lika gärna ta upp det med honom. Och så ska jag under nästa vecka prata med han som spred ryktet vidare till 7 personer på ett möte igår.

Än har jag inte bestämt mig för om jag ska prata med den berörde eller inte. Troligtvis ska jag det för hela mitt inre skriker RÖR INTE MIN KOMPIS!

När tre personer samtidigt försöker chatta med mig och min projektledare står intill mig och pratar med mig samtidigt som min fd chef kliver in genom dörren till mitt rum, då räcker det!

Sen plingar det till och det rasar in mail. Min mailkorg är så proppfull att jag inte ens kan skicka mail. Suck.

Så fort jag lämnar min plats så passar kollegorna på, "en fråga bara…".

Varför ska jag vara så himla populär på jobbet? SKRIIIK!

Hoppla! Jag har blivit en nyckelperson! Fast vad det egenligen innebär förstår jag inte…

"Listor upprättas över alla medarbetare som arbetar med kritiska projekt som kan komma att behöva ersätta en del nyckelkompetens under influensaperioden."

Vad betyder det egentligen?
Ok, man har gjort en lista där jag finns med. Jag arbetar med ett kritiskt projekt.
Men sen då?
Ska mitt projekt ersätta nyckelkompetens? Eller har mitt projekt nyckelkompetens som behöver ersättas?

Jag förstod av den fortsatta instruktionen att det iallafall innebär jobb för mig. Så jag tänkte vara lite taktiskt och låta vår projektledare uppdatera sin information först, så kan jag planka det han gjort… Det var bara ett fel med den tanken, han tänkte planka det jag gjort…

Idag blåser det, minst sagt!

Trots att våra fönster inte är öppningsbara så känner man inomhus att det blåser. För att inte tala om att man hör det!

Stark vind kombinerat med sol är inte att rekommendera när man jobbar 4 trappor upp i ett hus beläget på en udde. Södersidan är ut mot havet. Väster ut mot älven. Om man inte kan ha de utanpåliggande persiennerna nerfällda blir det otroligt ljust inomhus!

Igår fick jag ett mail från en av mina gamla vänner från den tiden då jag bodde längre söderut. Hon skrev om deras husrenovering och skickade med länken till sitt fotoalbum där hon hade massor av inredningsbilder, före och efter renoveringarna.

Jag tittade först i köksalbumet och såg första bilden. Min tanke var "men så snyggt", sedan såg jag orden "före". Aha, det var så där det såg ut innan de renoverade. Jag tittade vidare på bilderna och konstaterade att vi har inte samma smak. Jag gillade före-köket men skulle aldrig i livet kunna tänka mig efter-köket.

Jag tittade vidare på bilderna från de andra rummen och blev allt mer full i skratt. Jag konstaterade att jag tyckte bättre om huset innan deras renovering än efteråt. Och hon är nu så stolt över att de äntligen är klara med nedervåningen och att den blivit precis som dom ville.

Frågan är vad man då svarar på ett sånt mail?
Jag valde att skriva nåt lite allmänt om att va roligt att de trivs så bra i huset och i området, och va roligt att de är klara med nedervåningen. Inte ett ord om att det var fint, det klarade jag inte av att skriva…

Jobbade hela långa dagen igår. Jobbade över lite också. Tränade en timme sedan. En riktigt tungt pass. Efter dusch och klädbyte så ilade jag hemåt.

När klockan var 20.00 parkerade jag bilen i garaget. Rusade sedan mot samlingslokalen och kom dit bara fem minuter sen. Vårt möte räckte 1 timme och 10 minuter. Efter en promenad hem, men omvägen till C:s postlåda, så klev jag in genom dörren klockan 21.30.

Då hade jag fortfarande inte ätit någon middag. Jag hade inte ätit något alls efter lunchen klockan 12. Gissa om jag var vrålhungrig då?

Så jag åt middag klockan 22.
Nä. Det är inte bra att göra så.

Enligt den tidigare planen så skulle fjärrvärmeinstallationerna börja i augusti. Nu är det uppskjutet till i slutet av september. Men nu har de även presenterat en mer detaljerad plan, och den innebär att våra hus kommer att konverteras i den ordning som de byggdes.

Mitt hus är nr 11. Sista huset. Det innebär att de kommer till vårt hus i januari.
Hm!

Men å andra sidan så har jag nu massor av tid på mig att rensa ut, ordna om och fundera på hur jag ska göra.

Jag förstår inte varför jag redan håller på med utrensningen. Jag som brukar vara så seg i starten. Men jag har faktiskt börjat både med utresning och omorganisationen.

Däremot så går det dåligt med badrumsplaneringen. Framför allt när det gäller hur jag ska ha det med möjligheterna att torka tvätt.

Eftersom jag är totalt överambitiös så letar jag nu (billiga) tapeter som jag ska tapetsera på mina förvaringslådor i förrådet (=klädkammaren). Jag har påbörjat lapparna som ska spegla innehållet. De ska också klistras på lådorna.

Och jag har redan nu prelimiärbokat in att pappa kommer till mig när konverteringen påbörjas. Det gör också att mamma utan att oroa sig för pappa kan åka till sin lillebror då. Det gäller att vara ute i god tid!

Idag fick jag en glad nyhet bekräftad!
Så nu vill jag direkt åka hem och börja sy på ett babytäcke!

Det förra jag sydde hade båt-tema.
Det innan hade hund-tema.

Jag undrar vad jag ska välja nu. Jag skulle vilja hitta något som passar in på båda föräldrarnas intressen. Hm. Det kanske får bli traktorer? Eller datorer?

Ibland så önskar jag att jag hade fel lite oftare. Idag kom ett mail från min projektledare. Vi pratade igår kväll om något som jag misstänkte, och tydligen stämmer mina misstankar.

"Läs och gråt dig till sömns, din magkänsla är 100% korrekt."

Nu hoppas jag verkligen att jag hade fel i det andra som vi pratade om.

I lördags var jag lite ledsen. Och lite sentimental.
Min favoritmorbror fyllde år. Eller rättare sagt, min favorit-fd-morbror fyllde år.

Under alla år, fram till 1991, var han min favoritmorbror. 1991 blev han min fd morbror. I samband med sin skilsmässa så klippte han helt kontakten med den ingifta släkten. Under några år så fortsatte jag att höra av mig till honom och att skicka grattiskort när han fyllde år. Men han hörde aldrig av sig till mig. Så jag slutade. Men jag saknar honom fortfarande!

Nu fyllde han jämnt och jag valde att inte skicka nå’t kort. Men jag skulle så gärna ha gjort det. Eller ringt honom. Men jag vet att han inte skulle uppskatta det. Eller rättare sagt, hans sambo uppskattar inte det och då väljer han att inte vilja att jag hör av mig.

Han har gjort en del konstiga val som han förklarar med att han tar hänsyn till sin nya kärlek. Jag fattar varken att han ställer upp på det eller att hon kan ställa dom kraven på honom. För om man träffar en man som varit gift i dryga 30 år så måste man väl förstå att han har ett förflutet som han inte bara kan stryka ett streck över? Eller kan man ställa kravet att han varken ska få träffa sina barn, barnbarn eller övriga (fd) släktingar?

Det här är jag. Idag.

Det är besparingstider inom landstinget nu. Min vårdcentral har börjat samordna sin telefontjänst med vårdcentralen på grannområdet. Jag tyckte från början att det lät som en bra idé, men nu tycker jag inte det längre.

Jag ringde idag till vårdcentralen för att få en läkartid eller en telefontid hos min läkare. Som vanligt så får man ange telefonnummer och personnummer och så ringer de upp. Bra system. Men idag var det måndag. Då var det grannområdets vårdcentral som hade hand om telefontjänsten.

"Nej jag kan inte boka läkartider på din vårdcentral. Kan du ringa tillbaka imorgon tisdag, för då är det din vårdcentral som har telefontjänsten, och då kan de boka en tid åt dig."

Men hallå! Vad är vinsten då? Är det inte lika bra att tydligt klargöra att man kan ringa vårdcentralen varannan dag istället? För som systemet är nu så måste det ju resultera i ganska många dubbla samtal!

Eller handlar det om att klara av så många samtal som möjligt? Och att man får fler samtal, pga av de som måste ringa nästa dag, är en vinst i sammanhanget?

Det påminner om apotekets system för att korta köerna, där de räknar kötiden från det att jag fått en kölapp tills jag lämnat in mitt recept. Sedan hur lång tid jag får vänta tills jag får min medicin är en helt annan sak som man inte mäter…

Planeringen inför nästa Indienresa har redan börjat. T håller på med hotellbokningar och vi har redan bestämt vad vi ska göra den helg vi ska vara där. Jag har däremot inte än vågat säga att jag skulle vilja vara ledig veckan efter, för att ta lite semester när jag ändå är där… (Men jag siktar på semester på västkusten, inte på östkusten.)

Jag har lovat mig själv och R att jag innan nästa Inden-resa ska skaffa en ny kamera. Den nuvarande inhandlades 2003 och den åkte i golvet 2005 eller 2006, och efter det så krävs det lite manuella handgrepp för att öppna och stänga den. Men den funkar ju! Fast nu har jag insett att stängningarna ger mig blåmärken och det vore mycket enklare med en kamera där man kan slå av och på den med en knapptryckning.

Men vad ska jag köpa? Det finns ju så otroligt mycket att välja på!

T har även börjat planera min resa till huvudstaden. Eller rättare sagt vad vi ska göra när jag är där. Jag orkar inte ens tänka på att boka den resan, det är ju flera veckor kvar tills jag ska åka…

Denna helg är också planerad. Schemat är tajt, från fredag eftermiddag till söndag lunch. Så nu får det inte komma regn på söndag förmiddag, då spricker planeringen! Däremot så har jag massor som måste göras innan helgen, helt oplanerat.

I lördags morse for jag hemifrån kl 9.30 och kom hem ca 17. Jag tillbringade nästan hela den tiden inne i stan och ändå hann jag inte gå på Clas Ohlson. Det gjorde att jag blev totalt dumförklarad av käre J…

Men först så var jag på ett aerobicspass mellan 10 och 11. Sedan duschade jag och bytte om, och därefter blev det en lättare lunch. Sedan gick jag och tränings-J på stan. Jag köpte medicin, tyg och jeans. Vi strålade samman med tränings-M och fikade lite. Sen ville J ha smakråd när det gällde skoinköp. Och helt plötsligt var klockan 14 och det var dags att gå tillbaka till gymmet för att byta om inför dagens danspass. Jag åkte från gymmet ca 16 och då var det bara att bege sig till IcaMaxi och handla.

Ingen tid för besök på ClasOhlson! Men J hade nå’n kommentar om att jag kunde ha skippat nå’n skobutik och istället besökt Clas. Nähä.

I lördags var jag på ett danspass som denne man ledde:

Det var jätteroligt! Vi var många på passet och det verkade verkligen som om alla trivdes. Han bjöd på sig själv och var väldigt bra på att lära ut. Han lärde ut tre danser (chacha, samba och jive) och det gav faktiskt mersmak!

Jag kikade i hans blogg och där skrev han "Jag har precis haft två superlyckade dansklasser/ workshops här uppe i Luleå. Folk skrattade och svettades, vilket är mitt mål när jag börjar klassen. så jag är väldigt nöjd. "

Jag ska till huvudstaden om nå’n vecka. Jag hade först en dags utbildning inplanerat och sedan så tänkte jag kombinera det med en dags projektjobb före eller efter utbildningen.

Jag pratade med min projektledare idag och skulle bara kolla om han tyckte det var en vettig idé. Det gjorde han. Han tyckte tydligen att det var en så vettig idé så han ville att jag skulle stanna ytterligare en dag. Det var inte riktigt det jag trodde han skulle säga…

Mamsen har idag varit på universitetssjukhuset. Jag fick tag på henne när hon satt på bussen på väg därifrån. Det var glada nyheter. Mer sån’t!

Idag har jag fått ett sån’t där tråkigt besked som jag inte vill ha. Jag fick det dessutom på chatten, bara i förbigående.

Mitt svar blev NEJ!

En stund senare hade nyheten sjunkit in. Då skrev jag:
S
K
R
I
I
K
!

Just nu skulle jag kunna skriva ett ytterst upprört inlägg där jag spyr galla över hur lagstiftningen i vissa lägen fungerar. Eller rättare sagt, inte fungerar.

Men istället för det så har jag ringt runt till vissa av mina bekanta för att ta reda på vilken försvarsadvokat de rekommenderar. (Tur att det finns två jurister och en "konfliktlösare" i bekantskapskretsen!) Sen har jag suttit i telefonkö länge men till slut fick jag prata med rätt åklagare och fick reda på att det är sant.

Vännen A ska alltså åtalas för "egenmäktighet med barn". En av anledningar är att hon "saboterat pappans umgängesrätt". Tror väl jag det! Han har ju suttit inne för att ha misshandlat dem båda! Hon har ansökt om ensam vårdnad men det är inte klart än. Det som däremot är klart är att pappan är dömd, igen, för misshandel av A.

Jag blev lite lugnare efter att ha pratat med åklagaren. För de kommer att ta upp ansökan om ensam vårdnad och hans brott mot besöksförbudet i samband med denna rättegång. Åklagaren sa att förhoppningsvis så blir resultatet av detta åtal att hon frias och att ensam vårdnad blir verklighet.

Men ändå. Ska hon verkligen behöva åtalas? Nää.

Jag måste lära mig bokstaveringsalfabetet på Telekom-engelska!
Jag trodde att jag kunde det men det verkar som om det jag kan är det bokstaveringsalfabet som används inom flyget och försvarsmakten…

Det jag kan börjar med Alfa, Bravo, Charlie, Delta men på Telekom-engelska börjar det med Alfred, Benjamin, Charlie, David.

Det hela blev väldigt tydligt igår när jag bokstaverade "Alfa Zulu Hotel 1 2 3" och mina indiska kollegor inte förstod Zulu-dellen. När jag istället mailade koden så fick jag svaret "I guess you meant Zebra for the Z". Jag gjorde väl det. Och Alfred istället för Alfa. Och Harry istället för Hotel.

Än så länge så har jag memorerat Zebra. Och konstaterat att Å, Ä och Ö inte finns på Telekom-engelska så där får jag fortsätta säga Alfa Alfa, Alfa Echo och Oscar Echo.

Idag fick jag en inbjudan till en en-dagars-utbildning. Jag konstaterade att den skulle vara i Stockholm och att jag inte tyckte att det var värt pengarna att jag skulle åka ner dit för en dags utbildning.

Ha! Jag kan väl konstatera att den person som skrev inbjudan vet hur jag fungerar…
"VÄNLIGEN OBSERVERA att deltagande på denna kurs inte är frivillig utan obligatorisk!"

Okeyrå. Jag åker väl då.
Men jag ska försöka kombinera det med ett annat möte dagen före eller efter. Så jag slipper åka ner vid två olika tillfällen…

I sommar har jag blivit än mer medveten om hur hemsk sjukdom Alzheimer är. Inte bara för den sjuke, utan för omgivningen.

Två av mina nära släktingar har Alzheimers och den ene blir otroligt snabbt sämre. Han har passerat stadiet då han är medveten om att han är sjuk, han är snarast som ett litet barn. För omgivningen så är det ofattbart att en man kan se så frisk och kry ut och ändå vara så borta.

Det beror på dagsformen hur mycket han minns. Han minns aldrig vem jag är, men han känner fortfarande oftast igen min mamma, både när de ses och på telefon. Han känner inte igen sina barnbarn och inte sin svärson. Ibland tror han att äldsta barnbarnet är hans dotter och ibland minns han inte vad hans fru heter. I lördags hittade han inte till badrummet och skulle sedan packa en väska och gå hem. Trots att han redan var hemma.

Han blir bara sämre och sämre. Motoriken blir bara sämre och sämre.
Han är som ett litet barn. Men ett barn blir bättre och bättre på allt som han blir sämre och sämre på.

Jag och J har under sommaren pratat rätt mycket om detta med Alzheimer och vi jämförde med J:s cancer:

Vi vet att H aldrig blir bättre, han kommer bara att bli sämre.
J kan bli bättre. Eller sämre. Troligtvis bättre.

Det syns inte på H att han är sjuk, så folk förstår inte det utan tycker att han är krånglig, besvärlig och omöjlig.
Det syns nu väldigt mycket på J att han är sju. Folk bemöter honom på ett helt annat sätt för han har ju cancer.

På samma sätt som man till slut tappar tålamodet med ett barn så blir vi arga på H. Trots att han absolut inte rår för att han är sjuk. Och trots att han inte kan förändra sig för att vi blir arga.
Ibland blir jag arg på J också. Men mitt tålamod är ganska långt för han är ju så sjuk…

Det går inte att resonera med H om hans sjukdom och om hur den påverkar de närmast anhöriga. Han förstår inte vad vi försöker prata om.
J tänker väldigt mycket på hur hans sjukdom påverkat oss andra.

H förstår inte vad döden är längre.
J planerar för utifall att han skulle dö.

Sen kom vi till de djupa tankarna som man knappt vågar erkänna att man tänker.
Som att vi alla känner att det skulle ha varit bättre om H hade fått dö i en hjärtinfarkt för kanske ett år sedan. Så hade han sluppit vara medveten om sin sjukdom (den korta period han var medveten om den) och de närmast anhöriga hade sluppit vara med om den här resan som bara går åt ett håll. Nu är vi rädda att han ska vandra iväg någonstans och skada sig. Eller att hans fru ska klappa genom av trötthet. Eller att H slår på en platta på natten när han vandrar i lägenheten. Vi oroar oss för alla möjliga tokiga hemska saker som kan hända.

Men allra bäst hade det varit om inte han hade blivit sjuk alls.

Jag skulle så vilja minnas honom som den långe vackre mannen med en så rolig humor. Nu minns jag istället en gammal man som inte förstår hur vattenkokaren fungerar och som inte hittar till sovrummet från köket.

I min uppräkning av saker som jag hunnit med på semestern så glömde jag ju något tidsslukande:

Vi har vaxat tre bilar!

Och det betyder att vi har:
- tvättat tre bilar
- torkat tre bilar med sämskskinn
- dammsugit tre bilar
- tvättat gummitmattor tillhörande tre bilar
- putsat fönster på tre bilar
- vaxat tre bilar
- lagt på lackförsegling på tre bilar
- bättrat på det svarta på listerna på tre bilar

Puh! Tur att vi inte har fler bilar!

Om man nu bjuder in till födelsedagskalas så kanske man ska ha någon form av planering inför det?

Men det har jag ju!
Gästerna kommer på söndag kväll, jaja några kommer på lördag kväll också, och det är ju jättelänge kvar till dess. Flera dagar. Jag hinner!

Fast jag har varit borta varje kväll denna vecka. Är borta ikväll också. Och har inte städat efter 4 veckors semester, det ligger ett fint litet dammlager nästan överallt. Men det är ju långt till lördag kväll. Och ännu längre till söndag kväll.

Just ja. På lördag ska jag ju först på aerobic, sedan på stan och därefter på "Let’s Move It" med "vadhannuheter-hanfrån LetsDance" så jag är ju borta på lördag ända till 16-tiden.

Och vad ska jag bjuda på?
Kladdkakemuffins?
Småkaker?
Vit chokladcheesecake istället för tårta?

För det har jag inte funderat det minsta på. Än mindre handlat inför.  

Just nu känns det rätt skönt att det inte är den här helgen som jag måste börja röja ur förråd inför fjärrvärmekonverteringen…

Jag tycker ju att jag borde ha sänkt tempot under min semester. Och det har jag. Eller egentligen inte, men är jag mer "av" och "på" nu än innan semestern.

Det är två olika lägen nu:
Läge nr 1 är mitt avslappnade läge då jag har tid att ta det lugnt och jag inte alls har nåt högt tempo.
Läge nr 2 är ett fokuserat läge med högt tempo.

Jag har inga problem att byta mellan de två olika tempolägena. Igår hade jag tid att fika. Både på för- och eftermiddag. Däremellan var det högt tempo.

Igår kväll var det dags för styrelsemöte. Jag gruvade mig lite för jag trodde det skulle bli ett långt möte. När mötet var klart så tittade jag på klockan och mötet hade då bara tagit 1 timme och 15 minuter. Mycket kortare än vad det brukar räcka! Det kommenterade jag till mina styrelsekollegor som skrattade och sa "ja och vem var det som höll uppe tempot då? Jo det var hon som haft semester i fyra veckor!"…

Så efter mötet hann jag se lite från friidrotts-VM. Och givetvis så passade jag på att sortera in räkningar i pärmar samtidigt. Jag hade ju fått lite tid över…

Jag har varit ledig fyra veckor. Otroligt skönt.

Jag har:
- stigit upp tidigt varje dag
- målat himla mycket utomhus, främst rött men även svart, blått och lite vitt
- läst mycket
- diskat "hur mycket som helst" och torkat massor av disk
- plockat enorma mängder hallon (och sedan rensat)
- besökt tandläkaren (eftersom jag tappade del av tand)
- burit och staplat ved
- stickat två dukar
- enormt ont i min högra armbåge

Jag har inte:
- surfat
- läst mail
- sytt något överhuvudtaget
- stärkt de stickade dukarna
- besökt en endaste loppis konstigt nog
- plockat andra bär än jordgubbar, hallon och vinbär
- klagat på vädret en endaste gång!

Summa summarum: en riktigt bra semester! Bra väder och mycket ledigt. Fast mamsen påstår att jag jobbat hela tiden men jag hävdar att jag varit ledig för jag har ju jobbat med andra saker. Typ husmålning och ved.

Nu tar både jag och datorn semester! Jag har tänkt ha 4 veckor utan internetuppkoppling, vi får väl se hur det går…

PS Bilden har jag hittat någonstans, men var minns jag faktiskt inte… DS

I onsdags så ville jag verkligen skriva här. Men då gick det inte! Någon form av tekniska problem.

Igår så fungerade allt igen, men då hade jag inte tid.

Imorse hade jag tid, men då funkade det inte igen.

Nu har jag inte heller tid egentligen, men nu fungerar det ju så då bara måste jag ju passa på…

Jag har städat skrivbordet på min dator nu. Varje gång jag ser det blir jag så paff, jag känner inte igen mig!

Jag gillar ordning och reda. Men det kan man inte tro om man ser mitt skrivbord just nu. Jag har däremot städat min hurts idag och där är det riktigt snyggt nu!

Jag gillar ordning och reda i jobbet också. Men det projekt jag är med i nu är verkligen inte ordning och reda. Jag håller på med sådana saker som jag verkligen inte trodde skulle behövas. Som att kolla att vi verkligen fått alla dokument som vår kund säger att vi fått. Och att kolla att dokumenten innehåller det vår kund säger att de gör. Värst av allt är att det vår kund sagt inte stämmer…

Jag gillar ordning och reda i min privatekonomi också. Men det har jag verkligen inte! Idag gjorde jag en ansträngning och kollade upp att jag hade fått senaste månadernas reseräkningar utbetalda. Det hade jag inte! Så efter tre telefonsamtal, det är ju semestertider, ska jag nu få två reseräkningar (försvunna i posten?) också utbetalda.

Innan veckan är slut ska ordning och reda även ha spritt sig till skrivbordet. För sedan är det semester!

Ikväll ska jag:

1. Jobba. Suck.
2. Träna 1 timme. Aerobic med favoritinstruktören!
3. Flytta humlespaljén så att jag kan använda de nya distanserna.
4. Bestämma i vilken bank vi ska låna 1,9 miljoner kronor. Om sanningen ska fram så har jag redan bestämt oss, jag ska bara få med K på samma tankar också.

Efter det tänkte jag placera mig i soffan och drömma om brownies. Eller kanske på balkongen med en bok.

Jag kan sova på flygplan, bussar och tåg. Jag kan utan problem sova i bullriga miljöer. Men när det är nästan tyst så kan små små ljud vara nog för att väcka mig.

Inatt vaknade jag klockan 3. Det var något som lät. Halvt sovande kollade jag mobilen men den var tyst. Radion också. Det var nå’t annat som lät.

Yrvaket letade jag rätt på glasögonen och steg upp. Efter ett steg så insåg jag att det kom en nytt ljud från ventilationen. Jag gick in i de andra rummen men där lät det som vanligt. Jag stod ett tag och tittade på ventilationsdonen i sovrummet och sedan gick jag in i köket och drog upp ventilationen på max. Sedan ner på min igen. Och det blev tyst. Jag la mig ner och somnade direkt.

15 minuter senare vaknade jag igen. Samma lilla irriterande ljud. Nu började jag fundera om vi kunde ha fått in vatten nå’n stans i ventilationen för det hade ju hällregnat tidigare på kvällen. Jag steg än en gång upp. Nu tog jag fram ficklampan och granskade taket i köket (där det i andra lägenheter tidigare läckt in vatten) men det såg ut som vanligt. Likadant i vardagsrummet och i badrummet. Tillbaka i sovrummet så granskade jag taket extra noga men såg inget. Men det där ljudet var där iallafall.

Jag vred än en gång upp ventilationen på max och sedan ner på min. Och ljudet var borta. Alltså kunde jag än en gång somna om.

Imorse träffade jag en av mina grannar. Han berättade "Jag kunde inte sova i natt så jag var uppe och vandrade. Då så jag ett konstigt ljus uppe hos dig, det såg ut som att någon gick omkring i lägenheten och lyste med en ficklampa så jag var beredd att ringa polisen för att larma om inbrottstjuvar. Men sen slocknade ljuset och jag satt mig ner för att se om någon kom ut ur din lägenhet men det kom aldrig ut någon så jag struntade i att ringa polisen."

Jag började skratta när han berättade detta och han i sin tur började skratta när jag berättade att det var jag som hade gått omkring och letat vattenskador i taken eftersom ventilationen lät så konstigt…

Igår insåg jag att man kan ha troligt olika definitioner av innebörden i ordet förvarning i mitt jobb.

Torsdag förmiddag vid 9-tiden skickade jag en förfrågan om när en viss sak skulle göras. Jag skickade mailet till den person (B) som jag trodde skulle göra detta. Klockan 10 kom svar från en annan person, A, som skulle göra själva jobbet. Det skulle ta ca en timme att göra och skulle, om det hanns med, göras någon gång under torsdagen eller fredagen.

Jag mailade då till A och skrev "kan ni meddela oss innan ni börjar så att vi kan förvarna våra indiska kollegor om att XXX inte är åtkomligt under tiden ni gör installationen?".

Klockan 15 kom ett mail från A: "Jag börjar nu".

Suck. Det var bara att snabbt skicka ut ett mail till hela projektet, och meddela att XXX inte är åtkomligt eftersom installationen redan är påbörjad.

När A hade mailat och meddelat att det hela var klart så svarade jag "Tack! Hur kan vi ordna det så att vi inför nästa installation kan få en förvarning innan ni börjar med installationerna så att vi kan förvarna projektmedlemmarna?". Svaret jag fick gjorde att jag gav upp: "Jag skickade ju mailet innan jag började, räcker inte det?".

A ansåg alltså att om man skickar ett mail klockan 15.00 om att man ska börja och sedan börjar man göra jobbet klockan 15.01, ja då har man förvarnat. I min värld så innebär en förvarning lite mer än så. Men det är skillnad på olika.

Ibland känns det som att livet bara går ut på att stressa, ha ont och ha dåligt samvete.

Jag har haft problem med sömnen sedan jag kom hem och det är stressande att inte kunna sova när man borde sova. Dessutom så stressar jobbsituationen mig konstant och snart är det semester och det är enormt mycket jag ska hinna innan dess. (Och där kom jag på en sak jag skulle gjort idag men inte kommit ihåg att göra!)

Min tennisarmbåge är väldigt påträngande dygnet runt, dessutom så har det onda spridit sig till höger hand. Det i sin tur gör att jag har svårt att sova.

Jag har konstant dåligt samvete för saker jag inte gjort hemma, på jobbet eller i bostadsrättsföreningen. Jag har jämt dåligt samvete över att jag hjälper mamma och pappa för lite, att jag inte håller kontakten med alla vänner och att jag låter för kort i tonen.

När då kollegorna sätter igång och är messerschmittar om hur enkelt det är, att det är ens eget fel när man jobbar för mycket, att allt handlar om prioriteringar och att man visst hinner om man vill, ja då är jag på väg att logga ur för gott.

Men igår kväll så fick jag en riktig vilokväll. J är hemma denna vecka, vi placerade oss i soffan och såg Michael Jackson-"föreställningen". J berättade en massa dråpliga saker som hänt när han varit på sjukhuset och samtidigt som vi pratade om cancersjuka människor och såg en minnesceremoni så skrattade vi massor.

Den kvällen gav mig massor av ny ork.
Den gav mig också en påminnelse om att det är inte alltid jag själv som prioriterar och kan välja, ibland väljs och prioriteras det åt mig utan att jag kan påverka det.

Hade jag kunnat välja så hade J inte haft cancer. Hur mycket jag än vill så kan jag inte träffa J lika mycket som tidigare, hur jag än prioriterar. Det är någon annan som bestämt att han är borta varannan vecka och att han ibland är så dålig att han inte orkar umgås med någon alls.

När två av kollegorna idag igen satte igång med sitt tugg om att det handlar om att prioritera så orkade jag faktiskt protestera och säga till dom att iallafall i mitt liv så är det inte jag som gör alla prioriteringar själv, utan jag får finna mig i vissa spelregler som jag inte kan påverka. När de då började käfta emot så log jag och sa "vet du, nu prioriterar jag att inte gaffla med dig, jag läser tidningen istället" och då började de andra i fikarummet att skratta.

Hur länge kan indiska knottbett klia?
Tydligen vääääldigt länge.

Jag fick dom söndag för 1,5 vecka sedan, och igår kliade de värre än någonsin. Mina ben ser hemska ut nu, betten är svullna och har spruckit. Det är bara att inse att jag måste börja med kortisonsalva för att få betten att läka ihop. Suck.

Jag har nu verkligen konstaterat att jag tillhör dom som har problem med tidsomställning när man flyger västerut. Det har alltid varit så när jag flugit till USA och jag har då aldrig haft problem när jag flugit österut på väg hem. Men då har de flesta sagt åt mig att det är för att jag kommit hem som jag inte haft några problem med tidsomställningen.

Vi flög till Indien, ställde fram klockan 3.5 timme och hipsvips så var jag och min kropp inställd på indisk tid. Inga problem med att vakna på morgnarna och jag var trött i lagom tid på kvällarna.

Men nu. Jag kom hem i fredags efter en lång resa från torsdag kväll till fredag eftermiddag. Jag kämpade och höll mig vaken till klockan 21. Sen sov jag uruselt på natten och skyllde min oförmåga att sova på den protesterande magen.

Men igår kväll var jag helt däckad och imorse var jag hur pigg som helst klockan 4! Jag steg upp 4.30 och nu när klockan är 18.30 så tycker min kropp att nu är det väl ändå snart dags att få sova, klockan är ju 22 indisk tid.

Dagens plan är att hålla ut till 22 ikväll och att hoppas på att sova till 5 imorgon. Vaknar jag tidigt så ska jag stiga upp och åka till jobbet. Sover jag så är det bara bra.

Vi höll oss friska hela resan till Indien. Få se nu, jag åkte en söndag och kom hem en fredag, det blev 13 dagar. Vi har vågat äta det mesta men vi har inte druckit kranvatten.

Men…
Första natten hemma…

Jag tolkar det som att min mage inte tålde svensk mat och svenskt vatten. Som tur var har jag inte mått ett dugg illa. Men jag är fortfarande inte riktigt bra. Så jag håller mig till "snäll" mat. Och jag är inte hungrig.

Jag kan inte förstå hur snabbt den här tiden har gått. Nu är det en arbetsdag kvar här nere. Och imorgon natt åker vi hemöver.

Planet går 01.45. Suck.

Oj vad mycket mat vi äter.
Och vad mycket god mat vi äter!

För att inte tala om efterrätterna…
Talande nog kallades efterrätter för "Cravings" där vi bodde under helgen.

Jag hade inte trott att jag skulle åka till Indien och där äta den godaste chocolate brownies som jag någonsin ätit!

Jag pluggar nu.
Indiska namn. Jag satsar på förnamnen.
Det är svårt nog det.

Några är lätta att lära sig. Vissa har jag läst så många gånger så att jag till slut präntat in dom i minnet.

Men vissa lär jag mig inte!
Och inte blir det lättare när nästan alla har långa namn!

Som Nomeshwararao. Eller Thummalapenta.
Nää. Tacka vet jag enkla namn som Dileep och Cyril.

Varje dag passerar vi ett område där det brann förra helgen. 50 familjer blev hemlösa och de bor nu i parken intill. Korna vandrar omkring i husruinerna och barnen leker i parken, precis intill stora vägen.

Igår var vi in på Sheraton Park. Otroligt lyxigt. I en stor bil kom en mycket viktig person, han var så viktig så att han slapp passera metalldetektorn. Dessutom så var det 3 personer som bar in alla hans shoppingpåsar.

På vägen tillbaka till vårt hotell så fick vi i stort sett kliva över uteliggarna på trottoaren en liten bit från Sheraton.

Snacka om kontraster.

Här är vi nu:

Det går ingen större nöd på oss. Trots värmen.

Jag glömde ju:
Klockan är nu ca 23. Och det är 30 grader varmt ute.

Det har varit 39 grader idag. Och det har kommit åtminstone 4 ordentliga regnskurar.

Imorse så tvättade jag håret. Sedan kammade jag det och blåste det rakt. Och ganska platt.

Efter det har jag tillbringat större delen av dagen vid havet.
Nu är det tovor och korkskruvar om vart annat:

Temperaturen steg till 40 grader i tisdags. Igår och idag har det "bara" varit 38 grader varmt. Håhåjaja.

Det är verkligen en upplevelse att vara här. Det är mycket som är totalt annorlunda mot vad jag trodde. Och en hel del som är precis som jag trodde.

Vi har sett många kor. Många hundar. Men inte en endaste katt.
Vi har sett hur många motorcyklar och bilar som helst. Och hört oändligt många fler tutningar.
Vi har passerat metalldetektorer som konstant tjuter när vi går genom dom, men ingen bryr sig när vi vitingar går genom där.
Vi har tagit en kort promenad utomhus en kväll och insett att oj vad det är jobbigt i denna värme!

Och vi äter hur god mat som helst!

Temperaturen har nu stigit till 39 grader. Och klockan är 4 på eftermiddagen.

Inatt när vi landade var det "bara" 28 grader. När jag klev ur taxin utanför hotellet så immade mina glasögon igen totalt! Snacka om luftfuktighet…

Nu är jag på väg.

Första etappen är avklarad, dvs jag är på Arlanda. Här ska jag tillbringa natten innan det tidigt imorgon är dags att åka iväg!

Resan hit gick bra. Men jag fick vänta 35 minuter på bagaget! Förklaringen från flygplatspersonalen var "det landade flera plan samtidigt så det blev stressigt". Öh. Vårt plan var det enda som landade den halvtimmen på inrikes…

Jaja. Nu är jag ju här. Och nu ska jag sova!

Strax så tar jag midsommarledigt. Jag ska bara…

Jag längtar efter att fira en lugn och skön midsommar i stugan. Jag ska satsa på att njuta hela helgen!

Nähä. Det blev ingen andra vaccinationsspruta för mig idag. Det visade sig att jag borde inte ens ha fått den första!

När jag kom till vaccinationsmottagningen förra gången så skrev jag upp mina allergier på anmälningsblanketten och sköterskan tittade på dom och frågade om jag var allergisk mot ägg (vilket jag inte är). Inte ett ord om min antibiotika-allergi som jag hade skrivit upp.

Idag var det en annan sköterska. Jag kan väl sammanfatta hennes konfererande med läkarna:
alt 1: åka till infektionskliniken på sjukhuset och ta Twinrix där, bli övervakad i 3 timmar
alt 2: ingen Twinrix

Jag fick idag reda på att jag kunde alltså för tre veckor sedan ha tagit sprutan, åkt till jobbet och dött här pga biverkningar. Nu hände inget då, men risken att det ska hända när jag för andra gången utsätts för antibiotika igen är betydligt större. Dessutom sa sköterskan idag att äggallergi inte har nå’t alls med Twinrix att göra.

Gissa om jag blev arg!

Hon förklarade det med "mänskliga faktorn", "ett misstag", "inget allvarligt hände".

Och om de för tre veckor sedan hade gjort det rätta, dvs konstaterat att jag inte borde ta Twinrix utan övervakning, så hade jag ju kunnat lösa problemet med sprutor under övervakning. Vilket jag nu inte hann göra.

SKRIIIIK!

Jag skulle verkligen vilja ta ett snack med den fågel (fiskmås?) som idag på förmiddagen använde min bil som måltavla i nå’n "skita mitt i prick-tävling".

Jag skulle börja med att fråga varför just min bil var måltavla. Sedan skulle jag fortsätta med att fråga varför de har en så’n tävling. Och så skulle jag avsluta med frågan "vill du fortsätta leva = lovar du att aldrig göra om det?".

Fast jag tror att jag lutar mer åt ett pang! än åt ett prat.

Efter att ha letat reda på ett gammalt foto som jag sedan mailade till  Howdy Sailor så började jag fundera på vilka som jag egentligen gått i samma klass som. Och när jag gick med vilka. Och vad mina gamla lärare hette.

Jag känner på mig att mina funderingar kommer att resultera att jag ringer till mamma och frågar henne vad vissa lärare hette och vilka klasskamrater jag glömt bort.

Jag började framförallt fundera på vad en kille som jag kanske gick i samma klass som i trean hette. Det fanns bara en trea då så gick han kvar på vår skola då så gick vi i samma klass. Men frågan är om han fanns kvar på området när vi började trean? Ettan och tvåan gick vi inte i samma klass, det vet jag. Men trean?

Jag minns inte vad han hette men jag minns att hans förnamn var ett för vår årgång ganska ovanligt dubbelnamn. Och så tror jag att han bodde i "huset med Berlin-muren". Jag har ett svagt minne av att de var en ganska stor och bullrig familj.

Jag chattade med J men han mindes knappt den där killen. Frågan är nu om han gick i min klass eller inte. Och varför minns jag honom?

Äh. Mamma vet säkert.

Jag ska på kalas på söndag. 4-års-kalas.
Jag pratade med det blivande födelsedagsbarnet häromdagen och han vet verkligen hur han ska ställa sig in hos mig.

"Visst kommer du till mig på söndag? Mormor och morfar kommer då. Och så du. Sen kommer min kusin också. Och på måndag, visst kommer du då också för då kommer alla andra?"

Jag förklarade att jag kommer på söndag men att jag inte kan komma på måndag för att jag ska åka bort. Han frågade då om jag skulle till stugan och jag förklarade att jag skulle åka jättelångt bort, till Indien.

En stund senare när jag pratade med hans mamma så hör jag honom vråla i bakgrunden till sin pappa "hon kan inte komma på måndag för hon ska åka jättelångt bort, hon ska till Blindien!".

Jag har gjort en till lista. En liten kom ihåg-lista.
Den har två kolumner. I den vänstra står saker av mer privat karaktär och i den högra står jobb-relaterade saker.

Jag kände mig så duktig idag när jag ilade iväg på lunchen och postade USA-brevet (födelsedagspresenter till Diane). När jag kom tillbaka på min plats på jobbet så sneglade jag på listan och konstaterade att imorgon ska jag vaccinera mig och växla till euro, adresslistan är på gång och just ja, brevet till banken har jag fortfarande inte gjort.

Sen tittade jag på högra kolumnen. Där stod "Di". Jamen det kunde jag ju stryka, jag hade ju postat brevet till henne! En sak mindre att hålla koll på.

En stund senare så var det nå’t i min hjärna som vaknade till liv. Men vänta "Di" stod ju i högra kolumnen, varför det?

Men eländarns också. Det stod ju inte "Di" utan det stod ju "DI", dvs Data Integrator. Och det är jag långt ifrån klar med. Jaha, då fick jag skriva upp det på listan igen. Suck.

Min lista med saker som redan borde vara gjorda växer. Överst på listan står "Att ha dåligt samvete över".

När jag som nu får en mötesfri eftermiddag så borde jag då ta itu med sakerna som står på den listan. Men de är ju så tråkiga. Eller så jobbiga. Eller så är det så länge sedan jag borde ha gjort det att jag måste uppdatera mig på vad jag egentligen skulle göra.

Istället gör jag nå’t helt annat. Fast det är ju också bra på sätt och vis, för det innebär att dom sakerna som jag nu gör inte kommer att komma på dåligt samvete-listan.

Igår var jag ute och planterade en del blommor. Jag träffade grannen C och vi pratade om ditt och datt. Jag hade tidigare sett en av de andra grannarna (fyllot) ute och sagt hej till honom. Mer kontakt vill jag inte ha.

När C och jag stod där och pratade så kom fyllis-grannen fram till oss och började prata trädfällning. Han var väldigt aggresiv, luktade sprit och dumgjorde alla. C fick veta att han är kommunist och jag fick veta att jag är maktgalen och förstår inte hur det är att bo här ute.

Jag kunde inte låta bli att fråga honom om vem av oss som hade bott längst här ute. Och hur det kan komma sig att enligt fyllot så är styrelsen emot all trädfällning när det faktiskt är så att alla som lämnat in ansökan om trädfällning där grannarna varit överens har fått lov att fälla träd.

Men det visste han inget om, han hade minsann hört att styrelsen sa nej till alla trädfällningar. Han kom inte ihåg vem som sagt det, lämpligt nog.

Till slut fick jag nog. Jag sa till honom "nu räcker det" och så gick jag tillbaka till min plantering. En stund senare träffade jag C vid soprummet och vi skrattade då åt fyllot. Det är bra att han visar upp för fler hur han är!

Det är söndag igen. En helt vanlig söndag.

Numera innebär söndag jobb för mig. Idag regnar det ute så det gör inte så förtvivlat mycket. Men egentligen känner jag för att krypa upp i soffan och läsa en spännande bok.

Men idag ska jobbas. Parallellt med det ska jag tvätta och fundera på vad jag ska ha med mig till Indien.

Jag drömmer väldigt mycket nu. Natten till tisdag drömde jag en riktig mardröm som avslutades rätt bra. I min dröm så gick den kommande helgens uppgradering åt skogen, alla var arga och inget fungerade. Mardrömmen fortsatte länge och allt blev bara värre och värre. Tills jag i drömmen inte brydde mig längre för jag hade vunnit 129 miljoner som då hade kommit in på mitt konto!

Gissa vem som spelar på Lotto denna vecka?

Fast kollegan J säger att det är större sannolikhet att mardrömmen om att inget fungerar slår in än att jag vinner på lotto. Och han har bättre inblick än jag i hur det ser ut inför uppgraderingen…

Jag skulle häromdagen beställa lite varor från ett företag. Jag tänkte använda deras express-leverans för att få grejorna så fort som möjligt.

Express kostar 20 kr extra och om man bor i Norrland så ska man ha grejorna inom 72 timmar. (Övriga Sverige: inom 48 timmar).

Ok. Fint. Men vad nu då?
Det var måndag eftermiddag 8 juni och när jag kollade när jag kunde få hämta mina saker så står det "tidigast måndag 15 juni kl 15". Jag kollade igen och det stod att express innebar leverans inom 72 timmar från beställningen. Vanlig leverans via post skulle innebära en leveranstid på cirka en vecka.

Hur jag än räknar så är det många fler timmar till måndagen. Jag tyckte att 72 timmar innebär att jag får grejorna inom 3 dygn. Dvs beställer jag på måndag så borde jag få grejorna på torsdag.

Det blev tisdag. Det stod fortfarande "tidigast måndag 15 juni kl 15".
Det blev onsdag. Då ändrades det till "tidigast tisdag 16 juni kl 15".

Jag rinde då och frågade vad som egentligen gäller. Svaren jag fick var helt otroliga:
- det är långt hit upp.
Ja, jag vet. Det är därför de har 72 timmar till Norrland och 48 timmar till övriga Sverige.
- Posten har mycket att göra.
Struntar jag väl i. Och hur kan detta företag veta hur mycket Posten har att göra under kommande vecka?
- Företaget har mycket beställningar nu.
Struntar jag väl i. Utlovar man leverans inom 72 timmar så är det väl det som gäller?
- Leverans via post innebär inte en vecka som det står på hemsidan, nej det är ca 7 arbetsdagar som gäller. Och det ska man förstå.
Glöm det. Står det en vecka så innebär det 7 dagar. Menar man nåt annat får man skriva det.

Idag fick jag ett skriftligt svar på frågorna.
"Med expresspaket menas att paket prioriteras i vårt hanteringssystem, och faktureras första vardagen efter det att beställningen är registrerad.
Datumet och klockslaget som anges, är det då du t i d i g a s t kan hämta ditt paket, detta förutsatt att du då fått en avisering från ditt utlämningsställe."

Suck. Det var ju just det som var min fråga, varför tar det en vecka innan jag tidigast kan hämta ut mitt paket? Jag skiter väl i när de fakturerar i förhållande till när beställningen är registrerad.

Jag undrar just om man får betala mindre för en expressleverans desto längre tid den tar… Skulle inte tro det!

Vi köpte in nya ytterdörrar till samtliga lägenheter i höstas. Min dörr monterades i oktober. Ända sedan dess har jag tänkt att jag skulle köpa någon form av "täckbricka" för att täcka över det hål som är borrat i dörren men som inte används.

Igår 7 juni så slog jag till och köpte en!

Igår skulle jag även montera den. Men se det gick inte! För skruvarna som håller fast dörrhandtaget är för korta när jag sätter dit brickan också. Och givetvis hade K-Rauta hunnit stänga när jag började montera det hela…

Min plan är nu att jag imorgon ska komma ihåg att skruva lös en av skruvarna, ta med den till jobbet och konsultera (de manliga) kollegorna för att höra om det är M5 eller inte, sedan på lunchen ila in på Clas Ohlson och köpa längre skruvar. De skruvarna kommer jag att behöva kapa så då tänkte jag blanda in grannen D i kapandet.

Såna här saker var enklare när J var frisk och orkade hjälpa mig.
Så nu undrar jag ju över varför jag inte tog itu med det här när han hade orken? Fast då hade jag ju den braiga ursäkten att det var vinter och kallt…

Resan till Indien blir mer och mer verklig.

Visumansökan är gjord, förhoppningsvis blir mitt visum klart imorgon.
Bokning av resa är på gång. (Huvvaligen vilka hemska tider!)
Hotell och chaufför är bokade.
Jag har påbörjat reseapoteket men inser för varje dag att det är än mer saker jag måste skaffa.
Jag har tagit första sprutan, ska ta en till på torsdag.
Jag har sett över vilka böcker som jag ska ta med mig. Frågan är bara hur många böcker jag behöver?

Sen finns det en mängd praktiska frågor som jag ska plåga kollegan T med. Typ vad är det för dresscode på kontoret (med tanke på att inte kommer att ha skjorta och kostym)? Vad ska jag ha för skor? Hur dyrt var det att lämna in tvätt på hotellet?

Andra praktiska frågor att lösa är att hitta adaptern som jag lagt undan på nåt fiffigt ställe efter Florida-resan och att hitta en bra handbagageväska i förrådet (för min kära ryggsäck pajade på förra veckans flygresa).

Jag skulle vilja få fler vakna timmar att tillbringa hemma.

Ett alternativ är att träna mindre. Känns inte bra.
Ett annat alternativ är att sova mindre. Funkar inte.

Ett alternativ som fungerar någorlunda är att göra som igår. Det var söndag och jag var tvungen att jobba för att komma ikapp lite. Alltså jobbade jag hemifrån. Jag fick en hel del gjort men inte allt för allt gick inte att göra hemifrån. (Ett program envisas med att tro att jag har en extern skärm inkopplad fast jag inte har det, och öppnar alltså ett fönster på den då icke-existerande skärmen. Och då kommer jag inte åt det fönstret…)

Men jag skulle vilja ha fler vakna timmar hemma utan att behöva jobba.

Jag har ofta ganska bra med tålamod när det gäller att hjälpa kollegor.

Men när det gäller att hjälpa kollegor med en och samma sak gång efter gång, då har jag inget tålamod alls.

På en av kollegornas tavla har jag nu ritat ett schema över hur vårt system fungerar. När jag hade ritat schemat för miljonte gången (eller kanske femte) så sa jag idag "nu får du antingen lära dig det här eller så får du rita av schemat och förvara det någonstans där du hittar det, för jag tänker inte berätta det här för dig fler gånger".

Ca 30 minuter senare så är det samma kollega som ber om hjälp med en annan sak. Samma sak som jag hjälpte till med i onsdags. Och i måndags. Då sa jag "nu hjälper jag dig för sista gången, du måste faktiskt kunna det här själv".

Jag har lovat att rita ett stort kors i taket om inte någon av frågorna återkommer inom en vecka…

Svalor är mina favoritfåglar.

De betyder sommar för mig. Sommar i stugan eller sommar hos farmor och farfar.

De betyder frihet för mig, både i form av sommarlov och av att de flyger som de gör.

Förra sommaren byggde ett svalpar ett bo precis ovanför ett fönster på övre våningen i stugan, utanför stora rummet. Det var mamma och pappa som då drabbades mest av störningarna från fåglarna.

Den här sommaren är det flera svalpar hos oss. Ett par verkar bygga på min farbrors förrådsvägg. Ett par bygger i lagårn. Och ett par har byggt bo mellan yttertaket och innertaket ovanför mitt sovrum.

I lördags morse började de tjattra så fort solen tittade fram och värmde. Dvs vid 4-tiden på morgonen. Samma sak på söndag morgon. Det var stört omöjligt att sova vidare uppe utan jag fick flytta ner till soffan i kammaren för att kunna sova. Jag var ganska less på dom!

Och då har dom inga ungar än…

Jag är otroligt less på en viss person just nu. Han behöver knappt göra nå’t alls så blir jag sur eller arg.

Fast grundproblemet är att han inte gör något! Och det blir jag så sur och arg på!

Det är många saker på gång samtidigt nu. Och jag försöker hålla allt i luften samtidigt. Jag vet att det inte går men jag köper mig tid i vissa lägen och i andra lägen så köper jag mig lite arbetsro.

Men det innebär att det rätt ofta blir "jajustja"-upplevelser för min del.
Jajustja, jag skulle ju göra det där också.
Jajustja, det var fikadags för en timme sedan.
Jajustja, jag skulle ju gå hem också.

Nu ska jag dessutom resa bort två dagar. Men innan jag far imorgon bitti så har jag tänkt hinna träna 1 eller 2 timmar, jobba över några timmar, klippa gräset (igen), packa, röja det värsta där hemma och så sova lite. Imorgon blir det jobb hela dagen och sedan after work. På torsdag blir det jobb hela dagen och sedan hemresa. Och då kan jag jobba över några timmar hemifrån på torsdag kväll…

Det är inte sunt att ha det så här, jag vet. Men optimisten i mig tänker "det blir snart bättre". Problemet är bara att jag har tänkt så ganska länge nu…

Idag har jag en väldigt lång chef.
På måndag kommer jag att ha en ganska kort chef.

Och nä, det är inte min chef som krymper över helgen. Jag får tillbaka min förrförra chef.

Eller nu svor jag nog. Det heter ju inte chef för så’na har vi inte på det här företaget! Vi har ju ledare och gruppansvariga.

Det stormade enormt natten till igår och under delar av gårdagen.

När jag kom till jobbet igår morse så möttes jag av en ovanlig kyla. Det var minst sagt kallt inomhus!

Jag förstod inte varför men tänkte att det var väl våra dragiga fönster som rådde för det. Men när jag närmade mig mitt skrivbord så insåg jag varför det var så kallt. Ett fönster hade under natten inte orkat stå emot stormen utan det hade öppnat sig och vi hade full storm i delar av lokalen.

Jag fick hjälp av en kollega med att stänga fönstret, det är ett tungt halvrunt fönster som skulle vinklas uppåt för att stängas, dessutom så funkade inte stängningen riktigt efter stormens öppnande.

Framåt lunchtid började vi ha någorlunda värme på kontoret igen.

Och vilken tur vi hade att det inte hade regnat under natten!

Helgens planerade ganska enkla byte av en glödlampa i min bil resulterade i en utflykt till "gummiverkstan" för några inköp och därefter till pappas garage (inne i samhället) där jag skulle hämta en nollnolla och en slangklämmemejsel. Tillbaka i stugan fick jag i uppdrag att gå till ladan för att hämta bågfil, stormejsel, polygrip och hovtång. Jag funderade ett tag på vad det var vi höll på med. Men resultatet blev att jag har lärt mig hur en slangklämmemejsel ser ut, vad en nollnolla är och var stormejseln finns. Dessutom så lyser alla lampor på bilen och det är inget läckage av kylarvatten längre. 

Helgens planerade lagning av jacka och fållning av jeans resulterade i att jag numera vet hur man smörjer symaskinen och hur man fiskar upp saker som fallit ner mellan brädorna på bron. Men jeansen är fållade och jackan som ny (fast fortfarande smutsig).

En 10-meters-flaggstång är nedtagen, tvättad, vaxad två varv och sedan uppsatt igen. Nu är bara den andra flaggstången kvar. Den lider av fläcktyfus och är dessutom betydligt högre. Vadslagning pågår om höjden. 14 meter? 16 meter? 18 meter? (Jag ligger antagligen dåligt till med mitt 16-meters-tips eftersom jag trodde att de 10 metrarna bara var 8.)

Dessutom så har vi planerat in att i sommar bryta upp delar av ett golv och fixa en sjunkande vägg, byta en del vindskivor, måla några husväggar och ett tak, måla några fönster och kanske byta TV-antenn.

Jag måste nog ha lite längre semester i sommar.
Och jag har inte tid att åka till Indien.

Idag har jag spytt galla över en okänd person som verkligen är "illsnedu".

Tänk att det kan vara så otroligt svårt att respektera andra människors egendom och det arbete som andra lagt ner.

Jag vet inget bättre uttryck än Skellefte-bondskans "illsnedu" för att beskriva sådana människor.
Skämmes!

Om det ändå vore lite lättare att få jobb där jag vill bo. Då skulle jag inte bo där jag bor nu.

Om det ändå vore lite lättare att hitta ett lagom stort hus till lagom pris där jag nu har jobb. Då skulle jag inte bo där jag bor nu.

Om jag ändå vore lite modigare än vad jag är. Då skulle det varit jag som hade en egen butik nu. Och då skulle jag bott någon annanstans.

Men tänk om…
Då skulle jag ju ha flyttat iväg från J. Nä, det går ju inte.
Jag skulle flyttat iväg från lille M, från lillstrumpan och från W&A. Nä.

Äh. Jag får väl bo där jag bo. Jobba där jag jobbar. Och fortsätta lita efter mitt gula hus.

Imorgon är jag ledig. Jag har fyra härliga lediga dagar framför mig.

Tyvärr så är jag allt för trött för att åka till stugan idag. Istället ska jag handla, packa och sova ikväll. Sedan ska jag imorgon stiga upp tidigt och åka till stugan.

Men, jag orkar inte stiga upp så tidigt att jag hinner vara med på gökottan.

Sen ska jag vara i stugan. Stapla ved. Riva mattrasor. Sola. Läsa. Sy lite grann. Åka till samhället och handla, måste ju på både tyg- och garnaffären (ny ägare!), inredningsbutiken och sportaffären.

Jag längtar redan.

Igår drack vi det här:

På arbetstid!

Igår kväll klockan 19 ringde min mobil. Det var vår vicevärd som undrade om jag var kvar i Stockholm. Och jo, det var jag. Nästa fråga var om när jag skulle komma hem, och svaret på det blev att jag skulle vara hemma vid 23-tiden.

Då berättade hon att målarfirman hade ringt henne vid 16-tiden igår och sagt att de ville komma och tvätta samtliga hus idag. Hon hade till slut fått dom att inse att "god framförhållning" inte innebär att de kan meddela oss klockan 16 dagen innan. Men hon gick med på att de får börja med 5 hus. Hon hade gått runt till alla boende för att berätta för alla de måste plocka bort allt så att de kommer åt att tvätta fasaderna. Och de som inte var hemma ringde hon till.

Så igår kväll klockan 23 satte jag igång. Flyttade undan utemöblerna (enkelt), tog ner spaljén (mha svordomar och hammare), tömde balkongen (enkelt), skruvade ner balkong-utelampan (svårt), skruvade lös fästena till fasadflaggorna (skitsvårt) och plockade ner mina hängande trämobiler. Tack och lov är det ganska ljust på nätterna nu!

Imorse klockan 6.45 gick jag ut och började tömma stora trälådan. När jag hade tömt den så lyckades jag flytta den ca 1,5 meter så nu står den iallafall en bit från huset.

Pust!

Men jag har fortfarande lite som måste monteras ner innan de kommer och målar. Som siffran och bokstaven vid min ytterdörr. Och jag borde dra ut en del spikar som jag vill ha bort. Jaja, det är ett problem nå’n gång nästa vecka.  

Ibland händer det faktiskt att min skruttiga armbåga inte gör ont på några timmar. Och oj så snabbt jag vänjer mig vid det!

När värken sedan kommer tillbaka så överaskas jag varje gång av det, "ajaj är det så här ont jag har för jämnan".

Ibland känns det nästan bättre att ha konstant ont för då är chansen större att jag vänjer mig vid det och inte känner efter hur ont jag egentligen har. Men varje liten stund utan värk är faktiskt värt ajaj-attacken som sedan kommer.

Dagens glädjeämnen:

- Tack och lov var det inte jag som hade cyklat 30 minuter till jobbet för att sedan inse att ombyteskläderna låg kvar hemma. Att gå omkring på kontoret iklädd korta tights och snäv träningströja lockade inte cyklisten. Stackaren cyklade hem, hämtade kläderna och cyklade tillbaka. Han nappade inte på mitt förslag om besök på HM eller Intersport…

- Tack och lov så är det inte jag som åker till Indien om en vecka . Jag ska däremot påbörja min vaccination nästa vecka. Och tack vare en ordentlig mamma (och en ordentlig dotter) hittade jag mitt vaccinationskort i lördags och vet nu att jag fick mässlingsvaccin 1968. En spruta mindre att fundera på.

- När jag ikväll funderade på var jag skulle äta middag alldeles ensam så fick jag syn på fd kollegan K. Vad är chansen att två norrbottningar på besök i huvudstaden kommer gående på samma gata precis samtidigt? Det blev en trevlig och god middag.

- 30 minuters shopping resulterade i en jacka, en tröja, en behå och ett par skor. Lyckat!

Nu ska jag vila fötterna, skriva några protokoll och sedan är det godnatt!

Trots allt så finns det ljusglimtar i tillvaron.

Som när jag tillbringar en hel vardagseftermiddag tillsammans med J och K. Att det dessutom blev ett Ikea-besök var liksom bara ett extra plus. Vi hann prata om allt i bilen dit och hem, dessutom skrattade vi en massa. Cancerspöket lämnade vi hemma.

Eller som när lille M ropar från badkaret "du får inte fara förrän jag är klar, jag måste få minst tre kramar innan du far".

Eller som när gamle vännen L ringer och säger "hej det är bara jag och jag saknar dig". Date inbokat och jag går omkring och ler och tänker på hur mycket jag tycker om honom.

Eller som när mamma ringer och säger "vi är här nu" och hon låter pigg på rösten. Det var länge sedan.

Såna saker kan få mig att le trots att livet i övrigt känns fruktansvärt jobbigt.

Jag har ajaj i tennisarmbågen. Det strålar både neråt handen och uppåt axeln just nu.

Jag har ajaj i nacken och det strålar uppåt huvudet.

Jag har ajaj i huvudet.

Min underbare lille fyra-årige vän sa igår "Men vet du vad, jag är ju din doktor, och jag bestämmer att du ska stanna hemma och vila. Man måste vila när man är sjuk. Då kan vi äta isglass, se Tjorven och jag kan stryka dig på huvudet så gör det inte så ont längre. Om du vill kan du få låna några av mina bilar också."

Just nu känns erbjudandet väldigt lockande.
Speciellt den delen med en hand som stryker mig på huvudet.

Dagens sämsta nyhet på dagens möte:

"I think that you should as soon as possibly apply for an Indian visa".

Nej. Jag vill vara hemma. Inte resa alls.
Och ska jag åka till Indien så inte sjutton vill jag åka dit och jobba. Och absolut inte när det är sommar här hemma!

Jag har börjat putsa fönster nu. Igår klarade jag av fem stycken plus glaset på ytterdörren. Idag blev det ytterligare ett fönster putsat. Och så har jag alltså bytt gardiner i sex fönster. Kvar är nu tre fönster. Egentligen är det fyra kvar men jag räknar inte trappfönstret för det kommer inte att bli putsat! Jag orkar inte med att hämta en stege, krångla in den i trappan och sedan klättra upp för att putsa det. Dessutom ska ju husen tvättas och målas så det kommer ju att bli skitigt. (Kanske jag ska be målarna att skölja fönstret ordentligt istället?)

Men idag får jag verkligen lida för putsandet. Min tennisarmbåge gör konstant ont, dessutom så har jag ont ovanför armbågen och det brukar jag inte ha.

Så nu ska resterande fönster få vänta ett tag. Det kommer fler helger.

Istället ska jag kanske ta itu med altangolvet och balkongen…

En sammanfattning av konsten att stiga upp extra tidigt men ändå vara senare än vanligt till jobbet:

1. Vakna extra tidigt. Stig upp ca 1 timme innan vanligt uppstigningstid. Tänk samtidigt "vad tidig jag kommer att vara på jobbet idag".

2. Eftersom man har en timme extra på sig så kan man alltså se några av de inspelade tv-programmen som man inte hunnit se. I mitt fall så såg jag "One Tree Hill" från förrförra veckan och virkade lite samtidigt.

3. Hämta in morgontidningen lite tidigare än vanligt. Tänk samtidigt "vad tidig jag kommer att vara på jobbet idag".

4. Ät frukost i lugn och ro. Läs tidningen extra länge. Du har ju extra mycket tid på dig idag.

5. Gör dig klar för att åka till jobbet. Men eftersom du har extra mycket tid på dig så kan du ju passa på att göra något annat också. I mitt fall blev det att vattna blommorna och att tvätta en stickad duk (så att jag kan stärka den ikväll).

6. Plocka ihop all returkartong som behöver föras iväg till återvinningsstationen. Ta med den och passera återvinningsstationen på väg till jobbet.

7. På väg till jobbet så inser man då helt plötsligt att man är senare än vanligt. Hur var det möjligt?

Mina föräldrar är lite mer moderna än vad jag är, de har DVD-spelare/brännare. Det har inte jag… (Men jag är duktigare på att använda den än vad de är, så det kanske jämnar ut sig?)

Jag skulle kopiera en DVD-film i söndags och då satte jag mig ner och såg den. Det var en 22 minuter lång film, ursprungligen filmad på nå’n form av smalfilm 1959. Det var dokumentation av flottningen i älven sommaren och hösten -59. Riktigt intressant!

Dessutom så har några äldre personer varit med och pekat ut vem som är vem på filmen och det är nu dokumenterat på filmen. Många personer kände jag igen men vissa kände jag inte alls igen och då är det ju bra när det står i klartext vem det är.

Senare såg jag filmen tillsammans med pappa. Stackarn.
För jag plågade honom med frågor i stil med "är det där verkligen Börje? Han ser ju så gammal ut och han kan ju bara ha varit 22 då" och "var är det där filmat" och "är det där Holger eller Torsten?".

Senare kom en av mina yngre släktingar och ville se filmen. Jag tipsade henne om vilken minut hon skulle vara extra uppmärksam på och när den minuten kom så ropade hon till sin syster "kom och spana in vilken snygging som är på filmen". Det var Viktor född 1917. Han var alltså 42 år då filmen spelades in, men jag håller med henne: Vilken snygging!

Sen spenderade vi en bra stund med att diskutera hur det kunde komma sig att alla dessa karlar år efter år jobbade i flottningen utan att kunna simma. Exempelvis så åkte min farfar medvetslös genom forsen i Selet efter att ha slagits ner av en stock från en timmerbröte. Han fångades senare upp nedanför forsen från en båt. Han kunde inte simma. Och ingen av de andra där heller.

Farbröderna gick omkring på spångar och timmerstockar ute i älven och en del var ju rätt gamla! 1959 flottade de dessutom sent på hösten så det var ju is på stockarna och extra halkigt. Hur sjutton vågade de?

I fredags var det +19 i skuggan. I lördags var det +20. Härligt!

På lördag satt vi ute och åt surströmming. Lite fascinerande att sitta ute i värmen, äta surströmming och samtidigt se mängden snö som faktiskt finns kvar.

Men det försvann mycket snö under helgen. Och ändå fanns det mycket kvar på söndagen:

Ibland kan man ju verkligen fundera vad det är jag jobbar med.

På min skärm står just nu det här:
Yksityisille
Yrityksille
Puhelin ja liittymä
Tietokone ja yhteydet
Neuvottelupalvelut tuovat kokoukset osallistujien luokse

Jag förstår iallafall så pass så att jag vet att det handlar om datorer och telefoner…

Men i övrigt så säger jag bara: Oota!

Igår rök säkringen vid två tillfällen. Första gången var direkt på morgonen när jag kom till jobbet och läste ett mail. Sedan var den förmiddagen förstörd. Jag fick däremot en massa uträttat i ren ilska.

Igår kväll rök samma säkring igen. Av samma anledning. Det resulterade i att jag sopade en massa grus och barr på vår besöksparkering och efter det planterade penséer i utekrukor.

Så tack dj-a gubbskit till granne, du har gjort att jag fått massor utfört. Men nu får du banne mig ge dig! Jag orkar inte med dig mer!

Snart är det långhelg. Så skönt.

Jag ska vila, läsa, skrota omkring, skotta snö, sola, ta promenader i lervällingen på byvägen och argumentera med pappa om det verkligen måste eldas uppe hos mig eller inte.

Det känns som en bra helg.

Efter att i nästan en timme lyssnat på en engelsktalande man som via en telekonferens pratade om ett nytt, givetvis fantastiskt, verktyg så var jag nyfiken. Han befann sig i Indien, hade ett svenskklingande namn, pratade en perfekt engelska med amerikansk accent och var väldigt insatt i vårt specialområde. Nyfikna jag undrade tilll att börja med om han var svensk.

Men internet är ju fantastiskt!
Nu vet jag hur han ser ut, att han är svensk, att han är professor på ett amerikanskt universitet, vd på ett bolag och att han har en nystartad blogg som ser lovande ut. (Dvs lovande om man vill veta mer om det vi jobbar med.) Dessutom twittrar han och har skrivit flera böcker.

Hade han inte haft ett svenskklingande namn hade jag nog inte varit så nyfiken. Och inte heller så särskilt imponerad. Men av någon konstig anledning så kändes produkten helt plötsligt nu mer trovärdig…

Ok, nu är det bekräftat. Jag har idag blivit åksjuk i min kontorsstol!
Jag som aldrig varit åksjuk någonsin när jag åkt bil, buss eller liknande blir alltså alldeles åksjuk där jag sitter stilla i min kontorsstol.

Det är andra gången som det hänt och båda gångerna har jag (försökt) titta på filmsnuttar på Youtube. Filmsnuttar som mina vänner lagt upp där de visar hur det ser ut i deras hus. Men jag klarar helt enkelt inte av att se filmer där vyerna visas lite hur som helst, där filmaren helt plötsligt ångrar sig och snabbt snurrar runt med kameran dit man var tidigare och oväntat gör hastiga rörelser.

Antingen får mina vänner gå på kurs för att åstadkomma bättre filmer eller så får jag börja med åksjukepiller. Fast enklast är nog att jag slutar att ens försöka titta på filmerna.

Huvvaligen så illa jag mår. Fortfarande.

Jag fyllde jämna år för host host inte så länge sedan. Och det var inte minsta lilla uppvaktning från jobbets sida. Eller jo, ett grattis-SMS från min chef. I ungefär samma veva fyllde två av kollegorna också lika mycket som jag, ingen uppvaktning då heller.

Nu fyller min chef jämnt. Lika många jämna år som jag fyllde. Men då ska det uppvaktas minsann.

Det är skillnad på olika. Blä!

Jag måste skriva en formell förklarande text på engelska. Den ska bifogas till ett avtal. Jag vet ungefär vad som ska stå men jag har noll inspiration för att skriva.

Jag ska bara fixa den där databasvyn först. Nähä, ingen har skrivit min text under tiden.
Jag ska bara svara på några mail. Nähä, det är fortfarande ingen som skrivit min text.
Då måste jag hämta en te-kopp. Och pudra näsan. Varför tar ingen hand om min text?
Jag ska bara ringa mamsen.

Nähä. Jag får väl ta mig samman och skriva den där eländarns texten då!

I förra veckan så gav jag upp. Jag och D började helt enkelt att skotta gräsmattan. Det var nämligen ca 50 snö på hela gräsmattan, rabatterna och uteplatsen. Suck. För att i rimlig tid kunna få lite vårblommor och grön gräsmatta så började vi skotta oss genom en hård skare.

Efter en massa skottande kombinerat med både varmare väder och hällregn så är nu äntligen den stora delen av gräsmattan snöfri. Den lilla delen är det däremot en hel del snö kvar på. Spireahäcken mot gatan är också snöfri men buskarna vid ingången är fortfarande delvis dolda i snö.

De enorma snöhögarna har börjat sjunka ihop. När jag står på balkongen så kan jag nu faktiskt se över snöhögarna till I&A. Tidigare såg jag inte ens överkanten av deras fönster.

Det finns hopp om snöfri tid iallafall…

Under helgen besökte jag lille M. Och nu är ägandeskapet när det gäller mig klargjort!

Han deklarerade tydligt "Hon är min!" inför alla och när han möttes av argumentet att hans föräldrar känt mig längre så fick de till svar "Men jag känner henne bättre, så det så!".

Det gjorde att diskussionen dog ut och att vi alla accepterade faktum.

Idag förklarade jag några saker om hur jag fungerar. Jag försökte väldigt tydligt och pedagogiskt förklara vilken typ av tidsoptimist jag är. Det gick inte riktigt hem.

De flesta har bilden av mig som en person som det är ordning och reda på, som gör saker i rätt tid och som alltid är klar på utsatt tid. Och som inte hymlar om vaför jag inte har gjort vissa saker även om jag alltid är i tid.

Ordning och reda?
Nej. Men ett otroligt bra komihåg gör att jag kan ha världens röra och så dyka ner mitt i en pappershög och hämta fram rätt papper. Eller så plockar jag fram det direkt ur minnesbanken bara.

Gör saker i rätt tid?
Nej. Jag är för det mesta otroligt seg i starten. Sen lever jag på att jag är otroligt snabb på det mesta. Alltså kan jag starta senare och ända vara klar i rätt tid.

Klar på utsatt tid?
Nja. Nästan. För det mesta är jag klar sekunden efter jag borde ha varit klar. Eller precis innan deadline. Men jag skyller på en gammal chef som sa "ha inte så bråttom med att göra allt för imorgon kanske det inte är någon som vill ha det du gjort".

Hymlar inte om ogjorda saker?
Ja, det stämmer. Har jag inte gjort något så har jag inte. Som idag när jag bara sa rakt ut till min uppdragsgivare "jag skulle göra det där men det har jag inte gjort men vill du att jag gör det så kan jag göra det innan nästa möte". Han köpte resonemanget rakt av och jag köpte mig lite mer tid.

Och eftersom jag är så snabb så kan jag skjuta upp det jobbet lite mer…

Jag är grymt effektiv på jobbet före klockan åtta på morgonen och efter klockan fem på eftermiddagen. Jag tror att jag skulle vinna massor på att jobba från 6-8 och 17-20. Tänk så effektiv jag skulle vara.

Eller kanske inte.
För i själva verket är det ju så att jag är effektiv de timmarna eftersom det inte är lika många som jobbar då. Resterande timmar så spenderar jag rätt mycket tid i möten, i telefon, med att läsa och skriva mail. Och om jag inte jobbade mellan 8 och 17 så skulle jag ju behöva ta hand om alla mail före 8 eller efter 5. Och alla skulle ringa mig då också.

Nänä. Det är väl bara att jobba på hela vanliga dagar då.

Vi har sedan ett bra tag tillbaka enbart elektroniska lönebesked. Rätt bra faktiskt utom på semestern då jag är datorfri och alltså inte har koll på lönen.

Eller vad menar jag egentligen?
Försöker jag få det att låta som att jag resten av året har koll?
Tillåt mig småle… Eller storskratta.

Idag gick jag nämligen in och tittade på senaste lönespecen för att se flexsaldot och kompsaldot.

* Tydligen (där var första tecknet på noll koll) hade jag jobbat sisådär 35 timmar mer än normalt i mars. Och så hade jag 12 restimmar. Det är alltså en extra arbetsvecka. Hm.

* Hoppsan! (Tecken nr två.) Hm, har jag så många komptimmar sparade? Det kan väl inte vara bra.

* Oj! (Tecken nr tre.) Redan så många flextimmar. Och då har jag ju inte räknat in apriltimmarna än.

* Va? Har jag fått löneökning? Eller är det där den lönen som jag brukar ha? (Tecken nr fyra.) Hm, jo, jag brukar visst ha det.

Summa: jag har noll koll året runt. Det är bara det att på semestern så kan jag med gott samvete säga att jag inte har koll…

Ända sedan mitt jobb flyttade till den byggnad där vi huserar nu har samma kvinna städat våra lokaler. Vi har haft några vikarier när hon varit sjuk eller haft semester. Men oftast har A tagit hand om både oss och allt vårt skräp.

Nu har hon tagit ledigt 6 månader, från 1 april. Jag är imponerad av att hon faktiskt tar en timeout från jobbet, och att hon gör det utan betalning.

Men snälla A - måste du vara borta 6 månader från oss?
Jag saknar dig redan!

Jag saknar att småprata med henne, att ha ett dammfritt kontor och att ha någon som surrar på oss när vi stökar till allt för mycket.

Vi behöver nå’n som kommer in och säger "ska inte ni fika nu, jag tänkte städa det här konferensrummet några minuter nu". Eller nå’n som säger åt mig "röj skrivbordet nu så torkar jag av det om 5 minuter". Jag skulle också uppskatta att någon dammsuger vårt rum, inte bara tömmer papperskorgarna.

Men, 6 månader går ju snabbt.
Och gissa om A kommer att vara uppskattad när hon kommer tillbaka…

Äh. Nu känns inte gipsning som nå’t alternativ. Jag satsar nog på amputation direkt.

Jag måste få sova!
Jag måste få mindre ont!

Skriiik!

Jag skulle vilja lägga in en beställningar med 3 punkter:
- mer tålamod
- mer energi
- fler timmar på dygnet

Alternativt så skulle jag kunna ändra det till en beställning som innehåller enbart en punkt:
- grannfamiljen S flyttar

I måndags jobbade jag 7.30 - 17.30. Jag satt i ett långt (personligt) möte från 10 till 17.30. Sedan åkte jag hem och la mig på soffan och sov 30 minuter. Jag var helt slut.

Efter det steg jag upp och packade ihop de grejor jag skulle behöva under kvällen. Styrelsemöte 19-22.45. Ett lååångt möte. Vi hade rätt roligt men det var iallafall ett jobbigt möte. Den mesta tiden spenderade vi på att enas om svar på herr S besvärliga motioner. Han är en otrolig energitjuv!

Allra mest känner jag för att avgå ur styrelsen och därefter skälla ut gubbskiten inför hela stämman. Han beter sig otroligt elakt. Han skriver otroligt elaka brev och motioner. Han är bara för mycket!

Med tanke på att jag bor i ett litet samhälle som enbart har ca 300 innevånare så fascineras jag över att jag i min lista över trådlösa nätverk hittar 12 stycken. Varav 3 är helt öppna, så nu surfar jag på någon av grannarnas nätverk…

Sedan sisådär en vecka så är gatorna (nästan) snöfria här. Det är fortfarande minusgrader på nätterna och inatt var det -8. Det töar lite varje dag och det kombinerat med nattkylan ger ordentlig skare.

Imorse vaknade jag klockan 6 av ett fruktansvärt ljud. Det var morgonpigge grannen som startat sin skoter och eftersom det inte är nå’n snö på vägen så körde han istället på plogvallen inne på vår gräsmatta. Gissa hur det lät med tanke på att det är enorm skare och en skoter med många hästkrafter…

Jag lyckades somna om men vaknade 7.15 av att D startade sin skoter (som står nedanför mitt ena badrumsfönster). Han körde iväg via vår gångväg och sedan på vår gräsmatta. Ingen chans att sova den skotern levde om på skaren.

Jaja. Säsongen är snart slut.
Fast det snöade igår kväll igen…

Trots den enorma snömängden så är det här bästa stället på jorden för mig!

Men det är på tok för mycket snö för att vara 13 april!

De senaste dagarna har varit extremt jobbiga och den här dagen verkar bli det också.

Jag har fruktansvärt ont i min tennisarmbåge. Dessutom så strålar värken neråt hela armen. Tummen, pekfingret och handflatan gör ont. Fingrarna är svällda och jag kan inte riktigt sträcka ut pekfingret.

Igår kväll funderade jag på hur ont man kan ha innan man blir tokig?
När jag vaknade imorse så var min första tanke "jag har inte ont, hurra" sedan vred jag på mig och det kändes som om någon stack in en kniv intill armbågen.

Just nu känns den drastiska åtgärden hösten -98 som rätt bra. Kanske jag ska prata med min sjukgymnast om det är värt att prova att gipsa min arm 2-3 veckor?

Äh. Vi får se hur det går under helgen.

Ibland är jag väldigt kaxig av mig. Ibland inte.

Idag på lunchen var jag utifrån sett väldigt kaxig. Inombords skakade jag.
Men nu har jag gått fram till en person som jag faktiskt är väldigt rädd för, sagt sanningen om en viss sak och berättat att jag tar inte mer skit från honom. Sedan vände jag mig om och gick, utan att invänta svaret.

Det dröjde inte så länge innan han ringde upp mig.
"Fan va’ kaxig du är då. Men ok, jag fattar och vi glömmer det hela."

Puh!
Men glömmer, det kommer jag aldrig att göra.
Jag kommer att vara rädd för honom hela mitt liv.

Jag sydde klart påskduken till mamma kvällen innan jag åkte till stugan. Men så glömde jag fota den innan hon fick den.

Äh, det gjorde väl inget. Jag kan ju fota duken när den ligger på plats på bordet i kammaren i stugan.
Jojo. Duken ligger kvar där den ligger. Jag och kameran har åkt hem. Utan att fota duken.

Suck, vad jag är glömsk!

Igår kväll hände först en riktigt bra sak.
Sedan en riktigt otäck sak.

Jag drömde sedan mardrömmar i stort sett hela natten. När det började ljusna ute kunde jag äntligen sova utan mardrömmar.

Men idag på lunchen så kom mardrömmarna tillbaka, men i vaket tillstånd. Allt bara för att min blick mötte en annan blick.

Det är sådana här gånger som jag längtar tillbaka till när jag kunde vandra in till mamma och pappa mitt i natten, till när de kunde lösa alla mina problem och till när mina största problem bestod av växtvärk och att lära mig knyta skosnören.

Jag fick mig en riktig tankeställare igår.

Den kom väldigt konkret, men utan pekpinnar eller hårda ord.
Jag har funderat sedan dess.

Det är helt klart att ändra på vissa saker.
Med start redan igår kväll.

När klockan var 8.30 så var det fortfarande bara jag och kollegan E som hade kommit till jobbet.
Hade vi missat något? Har vi påsklov kanske?

När klockan var 9 så var vi fyra. Det blir flera hundra kvadratmeter yta per person…

Jag skulle uppdatera här till höger där jag visar vilken bok jag läser just nu. Frågan är bara vilken bok det är som jag nu läser?

Hm. Den är blåaktig. En pocket.
Kan man söka efter en blåaktig pocket och komma fram till vilken bok det är? Skulle inte tro det.

Funderar vidare.
Det är samma förlag som gett ut "Sömntuta".
Aha! Minotaur!

Jamendåså. Då var det ju bara att bläddra genom de författare som finns där.

Sådärja. Nu har jag plöjt genom de 600 sidorna i "det innersta rummet".

Den var bra. Men, det var för många sidor! Jag tycker att man hade kunnat stryka sisådär 100 sidor och man skulle ändå ha fått med allt i boken. Några av sidohistorierna tillförde inte så mycket så att de var värda att ha med.

Frågan är nu om jag ska kasta mig direkt på nästa tegelstensbok, eller om jag ska ta en tunnare bok?

Jag vet om att några av mina kusiner fyller jämnt i år. Det har jag vetat länge. Men igår insåg jag att kusin A fyller ju 50 år den här månaden! Hjälp, vad ska jag hitta på åt henne?

Jag gjorde som vanligt, jag ringde mamsen. Hon var inte till någon hjälp denna gång tyvärr. Hon hade redan ordnat sin present till kusin A och hade inga förslag åt mig.

Jag beklagade mig lite över att storkusinerna håller på att vara så gamla. Att nu både A och LO fyller 50 känns overkligt.

Då sa min kära lilla mamma "men du vet väl om att kusin K fyller 60 år nästa år?".
VA???
Blir kusin K 60 nästa år? Men hallå, då är hon ju snart pensionär? När hände det?

Hur sjutton kan lilla jag ha så otroligt gamla kusiner? Vad har hänt?
Eller är det kanske så att jag inte är så ung själv längre…

Jag har varit på resande fot både under förra veckan och under denna vecka. Och jag orkade inte ta med mig min tegelstensliknande bok så istället plockade jag en från "att läsa-hyllan":

Första kvällen läste jag 75 sidor, trots att jag hade varit vaken i 18 timmar när jag började läsa. Andra kvällen läste jag 75 sidor till. På nästa resa så streckläste jag tills boken var slut.

Jag fascineras av att hon kan beskriva sin farmor så ingående, och för mig var det otroligt intressant att läsa om en kvinnas liv under första halvan av 1900-talet. En blandning av dokumentär och fiktion.

Det ger mersmak. Precis som hennes förra bok "I skuggan av ett brott gjorde". För mig är det ett gott betyg när boken gör mig så pass nyfiken att jag sätter mig ner och slår upp vissa saker i uppslagsverket.

Efter att lille M med föräldrar hade åkt härifrån idag så fick jag ett infall. Istället för att sätta igång och jobba så skulle jag sy en påskduk åt mamsen!

Jag plockade raskt fram tygerna och började fundera. Till slut hade jag rätt tygkombinationer. Då var det bara att börja fundera på var min rullkniv var. Efter en stunds letande så hittade jag den.

Nu har jag en halvklar påskduk.
Men nu borde jag ju jobba några timmar. Och jag borde packa inför imorgon.

Men nä. Jag tror jag syr lite till.

Livet tar konstiga vägar ibland.

I fredags kväll stod jag i garaget och pratade i telefon. det jag sa kan inte ha låtit klokt för så här i efterhand så minns jag mest att jag sa "Va? Men? Är det sant? När då? Det trodde jag aldrig!".

Efteråt slog stora stressen till.

Jag har jobbat mycket den senaste tiden. Listan med saker som ska göras bara växer för varje dag. Och det här riskerade att krossa mig.

Nu är det söndag. Jag har hunnit landa och insett att livet går vidare och att jag klarar av det.

För att få näsan ovanför vattenytan ska jag jobba en stund ikväll. Skriva några protokoll och några mail. Sedan blir det tre intensiva jobbdagar. Men sedan är det påskhelg! (Hoppas jag iallafall, jag håller tummarna för att kollegan S ska jobba på torsdag så jag kan vara ledig.)

Måndag kväll beställde jag foton. De fanns i min postlåda på onsdagen.

Det kallar jag snabba ryck!

I onsdags kväll hann jag med att hälsa på min morbror B och hans fru (B). Det blev en kort promenad dit vid 20-tiden och så var jag hos dom lite drygt en timme.

Varje gång jag träffar morbror B så är jag så kluven. Jag är glad över att träffa honom samtidigt som jag blir så ledsen över att se hur hårt stroken tog på honom. Och samtidigt så blir jag varje gång glad över att se alla framsteg han gör.

Jag tycker det är jättestor skillnad mot i somras. Nu visar han mer och mer av sitt gamla jag. Mer och mer av min morbror kommer tillbaka desto bättre han blir på att prata. Humorn finns där och nu när afasin är mindre framträdande så är det så mycket lättare att prata med honom.

Jag fick faktiskt beröm av honom om att jag är bra på att förstå honom och för att jag är bra på att gissa vem eller vad han menar.

Fast det var rätt dråpligt när han skulle berätta något som hänt när han var ung och han inte kunde få fram sin kusins namn. Jag rabblade namn efter namn tills jag inte kom på fler kusiner. Det är många kusiner att välja på… Då ändrade jag taktik och började fråga "Barn till farbror Kalle? Nähä, syskon till Irma och Axel då? Nähä, barn till faster Anna? Men kanske syskon till Rut?" Japp, äntligen rätt syskonskara.  "Lever han?" Nekande svar. Då kom jag på vem han menade, Ragnar. Och morbror B:s kommentar var "skulle det vara så svårt för dig att komma fram till vad han heter? Jag har ju iallafall afasi…"

Då skrattade vi alla tre så vi grät.

Trots att jag jobbat riktigt mycket övertid de senaste veckorna så hinner jag inte med allt som krävs att jag ska hinna.

Igår försökte jag även förklara för en av våra säljare att nu när jag kommer tillbaka från Stockholm så har jag mitt vanliga jobb som väntar på mig. Och det är massor av saker som jag borde ha gjort under den senaste veckan som jag nu måste ta itu med. Alltså kan jag inte bara ta ledigt idag. Vilket han planerade att göra "som kompensation för den senaste tiden"…

Jag funderar faktiskt på att ta ledigt på skärtorsdag. Dvs jag funderar på att ta ledigt fyra timmar. Det är mindre än antalet övertidstimmar i tisdags. Det är en bråkdel av alla övertidstimmar i år.

Men, det är illafall några lediga timmar!

När jag gick gymnasiet så var det skid-SM här uppe. Jag tittade häromdagen på bilderna som jag hade tagit när vi var ute i Måttsund och tittade på skidtävlingarna. Jag minns att Gunde Svan vann. Och att det var jättemycket folk.

Dagen efter att jag hade tittat i mitt gamla fotoalbum så var det en notis i tidningen, om något som hade stått i tidningen för exakt 25 år sedan. Det stod att Gunde Svan för 25 år sedan vunnit SM häruppe.

Hallå? Jag gick ju gymnasiet! Det kan ju inte vara 25 år sedan! Eller vänta nu. Kan det stämma?

Jag räknade på fingrarna. Om jag var 16 år när det var SM så är ju det faktiskt 25 år sedan.
Men hujedamej!

Imorgon är det lördag. Jag ska vara ledig hela långa dagen. Och hinna göra massor!

Så för att göra en fullsmockad dag ännu mer fullsmockad ringde jag till K och frågade om hon ville följa med och titta på den utställning som Staffan Pihl, vår bildlärare från vår gymnasietid, har på museet. (Det är sista dagen på utställningen på söndag.)

Imorgon blir det först lite konst och sedan lite fika.
 
© Staffan Pihl

Jag jobbar över och jobbar över.
Nu har jag lovat att jobba på söndag också.

Jag borde verkligen ha lärt mig men jag inbillar mig hela tiden "det går snart över". HA!

Snart är det påsk och den här påsken ska jag banne mig hålla mig frisk!
Det får inte bli som i påskas och i julas, så fort jag slappnade av blev jag sjuk.

Idag skulle jag kunna skriva en lång roman om hur jobbigt jag tycker det är med folk som inte kan sätta sig in i hur andra har det. Eller hur jobbigt det är att ständigt ligga efter med allt som ska göras. Eller hur jobbigt det är ständigt ha skitont i ett knä. Eller hur jobbigt det är att gräla med människor som ändå inte fattar att man kan tycka olika. Eller hur jobbigt det är att bli bortprioriterad. Eller hur jobbigt det är att inte uppskattas.

Men just nu struntar jag i det.
För ikväll klockan åtta kommer J hem!

Nu blir han hemma 10 dagar innan det är dags för nästa resa.
(Nu fick jag ont i magen igen. Fasiken, fasiken, jag vill inte åka bort nästa vecka! Snälla jobb, tvinga mig inte till det!)

Imorse när jag klockan 5.40 kom traskandes med morgontidningen i min hand så mötte jag grannen D. Jag insåg då att trots att han har funnits med i bilden sedan ett år så har jag aldrig sett honom utan mössa!

I somras hade han ständigt en randig mössa.
Nu har han konstant en grå mössa.

Jag har fikat med honom. Med mössa.
Jag har varit på fest med honom. Med mössa.
Jag har hjälpt honom bära möbler. Med mössa.
Jag har sett honom köra skoter. Med hjälm och mössa.

Jag inser att han är från en helt annat generation än vad jag är. 
Och jag undrar om jag överhuvudtaget haft mössa på mig denna vinter?

I förra veckan när jag skulle plocka fram en ny bok att läsa så hade jag inget som jag direkt kände för att läsa. Men jag tog den här boken, utan några särskilda förväntningar:

Nu har jag läst ut den. Och jag har nu en kluven känsla.
Boken var jättebra! Och jag tyckte verkligen om att läsa den. Men, nu är den ju slut!

Och det finns bara en till bok av samma författare (Lauren Weisberger) på svenska, "Djävulen bär Prada", och den har jag läst. Suck.

Mitt skrivbord ser ut som att någon har öppnat en pärm och tömt den upp och ner, rakt över skrivbordet. Men från sisådär 2 meters höjd så att det blir lite spridning på pappren.

När jag tittar på skrivbordet så fascineras jag av vissa saker. Som varför jag inte slänger det trasiga USB-minnet. Det är trasigt. Det kommer inte att magiskt hela sig själv. (Men det är ju så fint och så brukar jag ju lite tankspritt leka med det när jag pratar i telefon…)

Jag har en hel drös postitlappar också. De flesta förstår jag, men vissa är helt oförklarliga.

Som den gröna där det står "Sent!". Vad betyder det? Är det något som hänt för sent? Eller ska jag kolla Sent-foldern i mail? Eller något annat?

På en annan lapp står det "Brandväggsöppn.". Hm. Ska jag kolla upp några? Beställa några? Ta bort några? Äh. Jag slänger den.

Och när jag ändå slängde den så hittade jag IF Metalls öppettider. Den lappen slängde jag också.
Men jag skulle gärna vilja hitta en lapp med några lösenord. Den lyser med sin frånvaro.

Imorgon är det städning av kontoret. Tänk om jag skulle rensa lite mer så att jag får skrivbordet dammtorkat?

När jag, som idag, är extra tidig på jobbet så känns det som att jag har fått så extra mycket gjort idag. Och klockan är inte ens 8 än!

Hur ska det här sluta?

Jag fick nyss en rapport från timmerskogen. Vi hade minst sagt lite olika perspektiv på det här med tur och otur.

Pappa tyckte att det var fruktansvärt otroligt onödigt att han hade kört fast med skoter, timmerkälke och timmer.
Jag tyckte att det var tur att han hade kört fast så pass nära vägen att han kan ta traktorn och skotta fram skotern med hjälp av den.

Pappa tyckte att det var väl inte tur, det var i så fall otur att han hade kört fast.
Jag envisades med att säga att jo det var ju otur att han hade kört fast men tur i oturen att han kört fast just där och inte nere vid älven. För då hade han väl fått vänta tills snön tinat bort innan vi hade fått hem skotern…

Slutklämmen blev från hans sida "hade jag haft tur så hade timret varit hemma på gården nu".

Jaja.
Vi får väl se vad vi har för tur med vädret under helgen, om det blir mer timmerkörning eller inte.

Jag ska gå på bio på lördag tillsammans med båda mina föräldrar!

Senaste gången vi var på bio alla tre tillsammans var när vi såg Titanic, och det var ju några år sedan. En sisådär 11-12 år sedan.

Efter lördagens basketmatch fördjupade vi oss länge i en otroligt djup och intelligent diskussion. (Hurså ironi?) Diskussionen handlade om hår. Eller egenligt om saknaden av hår.

Under fredagens match var det idel håriga ben. En del av benen var kritvita med stora mängder hår.
Under lördagens match syntes inga hårstrån på benen.

Fredag = killar som spelade.
Lördag = tjejer som spelade.

Vår diskussion handlade om varför det är helt ok med håriga ben på killar. Ingen kan komma och inbilla mig att jag skulle kunna tycka att det är snyggt med de håriga benen som killarna visade upp. Men ingen förväntar sig heller att de skulle hålla på och ta bort håren.

Sen fördjupade vi oss i diskussionen om varför det är helt ok för en kille att raka bort allt hår på huvudet, men absolut inte ok för en tjej att göra det. (Vi såg samma trend där som för benen när vi jämförde fredagens och lördagens match.)

Vi hade många frågor och inga svar.
Och egentligen så började vi diskutera allt detta för att undvika att prata om de två förlustmatcherna…

På två dagar har jag gjort 17 semlor. Jag har ätit två. Resten har diverse gäster ätit upp.

Igår kväll försökte J övertyga mig om att jag nu ska göra en semla per dag åt honom tills mina semmelbullar i frysen är slut. Det skulle innebära att jag då skulle göra en semla per dag fram till 1 april.

Skulle inte tro det…

Jag småplockar där hemma mest varje dag nu. Jag städar låda efter låda, hylla efter hylla, skåp efter skåp.

Jag rensar bort gammalt skräp och gör fynd.

Det blir bättre ordning och mer plats för saker. Samtidigt så blir det mindre och mindre saker framme på öppna ytor.

Min kära lilla mamma sa häromdagen "du kommer nog att bli som tant L till slut ska du se".
Mmm, det kan nog hända.

Fast allra mest är jag som mormor.
Snyggt i skåp och lådor. Stökigt där det syns.

Fredag eftermiddag. Jag är som vanligt trött.

Men det ska bli en aktiv fredagskväll.
Först ska en 39-åring kidnappas.
Sen ska vi gå på basket. (39-åringen kommer att våndas hela matchen och fasa för att vi hittat på nå’t rackartyg.)
Sedan ska vi ha fest för 39-åringen som vid midnatt blir en 40-åring.

Imorgon kväll har jag och vilfåtöljen en date. Då lär jag vara ännu tröttare än vad jag är nu…

Jag insåg för några dagar sedan att jag tycker faktiskt väldigt mycket om den här årstiden.

Jag tycker inte om vintern men nu när det har blivit så ljust som det faktiskt har blivit så är det härligt!

Det är fortfarande snö och is så man kan ganska enkelt ta sig till ställen som på sommaren kan vara svåråtkomliga. Och eftersom det är snö och is så har man inte så många måsten utomhus. Underbart.

Imorgon ska jag ta en långpromenad. Jag ska en sista gång se de sommarstugor som nu rivs, och så ska jag bara njuta av att vara utomhus.

En av mina vänner är lång, smal och blond. När vi växte upp så fick han av någon konstig anledning smeknamnet "Degen". Men numera så kallar vi honom för Negern.

Häromdagen blev jag påmind om den situation som gjorde att vi började kalla honom för Negern, vi var i nästan samma situation igen.

För några år sedan var vi på den stora ICA-butiken. Det var jag, Degen och JJ. Jag vände mig mot grabbarna och sa nå’t i stil med "Degen, vad vill du ha för salsasås?". Han svarade mig och jag vände mig mot hyllan igen. Bredvid mig stod en äldre dam och tittade med stora ögon på mig. När jag tittade på henne så viskade hon åt mig "Men inte kallar ni väl honom för Negern? Det kan ni väl inte göra?".

Jag förstod ingenting. Men när jag tittade åt det håll hon diskret pekade så började jag skratta. Och fick förklara att nej den blonda mannen kallas för Degen och den mörkhyade mannen kallas för JJ, och vi kallar inte den mörkhyade mannen för negern…

Men efter det så kallas Degen för Negern.

Häromdagen var det dags igen. Vi var på den andra stora ICA-butiken och nu var det en liten flicka som ryckte i sin mammas arm och sa "mamma, mamma, hörde du, hon sa negern om den där farbrorn, det får man väl inte säga?".

Nu var det lite svårare att förklara.
Nej vi kallar inte den mörkhyade för negern. Men den blonde, honom kallar vi för negern.

Äh. Vi får nog ta och börja kalla honom för Degen igen.

Det var många centimeter som klipptes bort igår. Och det känns som att jag är lockigare än någonsin!

Inte bästa bildkvaliteten - jag vet. Men syftet med bilden var att MMS:a den till mamsen som bevis på att jag verkligen är så där korthårig som jag säger…

På söndag är det dags för den årliga semmelkvällen. I nuläget så är det 12 gäster som kommer.

Semmelbullarna är bakade. Mandeln är mald så mandelmassan är förberedd.

Men vad ska jag bjuda på mer då? Jag brukar alltid bjuda på ett "vanligt" fika innan semlorna, dvs bullar eller muffins, sockerkaka och några kaksorter.

Eftersom en av gästerna inte äter ägg så tänkte jag baka några kakorsorter utan ägg. Men vad?

Igår kväll satt jag med receptboken och läste. Och allt jag ville baka var det ägg i!

Mamma! Hjälp!

Jag var till tandläkaren igår. En vanlig undersökning med några röntgenbilder, undersökning och lite borttag av tandsten.

Tandläkaren ska nu resonera med en av de andra tandläkarna om hur de ska göra med min krånglande tand, den som har krånglat i flera år. Den gjordes om januari -08, jag tappade halva tanden i november -08 och nu är det igen borta en del av den igen. Dessutom finns det "kariesskugga" på röntgenbilden.

När tandläkaren är klar säger hon till mig "vänta lite, jag ska bara hämta kameran".

Kameran?
Vad nu? Varför det?

Hon kommer sedan med en gigantisk kamera med stort objektiv. Hon ska då fota min tunga! Jag får räcka ut tungan och vinkla den uppåt så hon kan ta en riktig närbild.

Diagnosen är: antingen en ofarlig virusinfektion eller så har jag fått "karttunga". Oavsett vilket så är det ofarligt, ingen bristsjukdom och inte kopplat till nå’n annan sjukdom. Kan inte behandlas och behöver inte behandlas. Men dom vill dokumentera det iallafall. Så hädanefter ska jag varje gång jag är till tandläkaren räcka ut tungan och fotas. Förhoppningsvis kommer de ihåg det innan jag ska bedövas…

Det är måndag och slutspelskrock. Hockeylaget spelar hemma och dambasketlaget spelar hemma. Jag vill gå på basket.

Men kan jag det då?
Nix, för vi har extrastämma nr 2 om fjärrvärme i vår bostadsrättsförening. Alltså måste jag vara där och hålla i mötet.

Men vår vice ordförande skickade ett mail till mig. "Jag kommer inte ikväll, jag ska på hockey. Jag lämnar en fullmakt i postlådan där även nyckeln finns".

Men jag då?  Jag vill ju på basket! Om han kan skippa mötet så kan väl jag det också?

Nähä.
Det blev ja till fjärrvärmen. Och vår surgubbe utmärkte sig, som alltid.
Basketlaget vann.
Hockeylaget förlorade.

Det kommer fler basketmatcher. Hockeymatcher är däremot mer osäkert…

Tydligen har den åtalade i Carolin-rättegången idag sagt "Jag vill säga förlåt, men det hjälper inte".

Precis. Det hjälper inte.

Jag som inte alls är inblandad skulle vilja veta varför han gjorde som han gjorde. Så jag förstår att hennes familj också vill veta varför, både för att få veta och för att så småningom kunna gå vidare.

Det minsta han kunde göra är att berätta varför.
Jag tror inte ett skvatt på "maladaptiskt stressymptom". Fnys!

Men, jag lider med hans familj.

Under ett (telefon)möte med två av mina kollegor så fick jag reda på följande saker:

• jag gör tydligen allt jag kan för att misstolka det dokument kollegan gjort
• jag är helt blåst
• jag kan ingenting om databaser

Få se nu, nr 1: Om han skriver "update existing alternate key" så är min tolkning av det "uppdatera existerande alternativ nyckel". Men det var inte det han menade. Undra om det är jag som gör allt för att misstolka eller om det är han som är för kortfattad i sin så kallade dokumentation.

Få se nu, nr 2: Om jag klarat gränsen för att bli medlem i Mensa så är jag nog inte helt blåst.

Få se nu, nr 3: Vad har jag jobbat med i 20 år? Jo, just databaser. Jag skulle istället säga att jag kan en hel del om databaser.

Gubbskit!

Det här utspelade sig på lunchen idag:

Jag traskade i rask takt mot restaurangen där jag och K skulle äta lunch. Jag hade med mig påsen med "tack för all hjälp"-presenterna när jag plötsligt började fundera på var jag hade satt bilnyckeln. Hade jag lämnat den på skrivbordet eller hade jag den i handväskan?

Panik! Var är handväskan?
Jag insåg nämligen att jag hade ingen handväska! Jag snabbspolade i minnet och insåg att jag när jag var både ilsken och stressad helt enkelt hade lämnat handväskan på jobbet.

Det var bara att ringa K och säga "du jag har gjort nå’t jätteklantigt, kan jag få låna pengar till lunch av dig?". Som tur var hade K pengar att låna ut.

Men det är bara att inse. Jag har blivit gammal. Jag klarar inte av att vara både ilsken och stressad, och samtidigt komma ihåg saker.

Dessutom så funderar jag på om de senaste dagarnas ilska är ett symptom på nå’t värre än bara otrevliga kollegor och uppdragsgivare. Jag är rädd för att den omtalade väggen närmar sig med raketfart. Men jag gjorde nå’t bra iallafall, jag stegade in till bossen och sa att nu får det vara nog. Om det sedan leder till något vet jag inte.

Min bil krånglade dagarna innan vi åkte på semester. Den tömde batteriet på 1,5 timme! Så när jag åkte på semester fick den åka på bil-el-verkstaden.

De hittade till slut felet. Det var en halvlös metallbit som ibland hamnade "fel" och då slog på stolsvärmen i båda framstolarna. Men den slog bara på värmen när man hade stängt av motorn…

Den kunde ju ha bränt hål i stolarna! Eller bränt ner hela garagelängan. Jag har minst sagt haft tur i oturen.

Nu står bilen i mitt garage. Den har behållt strömmen i batteriet sedan i torsdags. Nu återstår bara för mig att åka förbi verkstaden och betala. (Metallbiten har antagligen varit halvlös sedan bilen var ny, men nu är den för gammal för att det ska gå på någon form av nybilsgaranti, suck.)

Jaha. Då var semestern slut då.
Sammanfattning:

• lååång flygresa dit, oj så trött jag var i Chicago
• på flygplatsen i Chicago träffade jag en gammal bekanting. Hon var på väg till Miami. Världen är allt bra liten…
• 24 grader kallaste dagen
• 31 grader varmt i ena poolen, bara 23 grader i den andra
• cyklisterna i Ft Myers behöver lära sig cykla med högre sadel!
• Miromar outlets - 140 affärer
• M&M, Reeses, Oreo = resväskan var tung på vägen hem
• 2 par rebook aerobic-skor
• äntligen hittade jag en en "shortskjol" som jag ville ha! (Dvs en kjol med fastsydda shorts under.)
• hunden Byske var alltid lika glad när hon såg oss
• den nyfunna vännen Bobs är en höjdare
• Sanibel - måste bara upplevas
• inbokade på en flight som inte fanns, men det löste sig tack vare Delta

Hemma igen.

Hur mycket kan man ha att göra på hur liten tid som helst?

Det börjar vara panikartat nu.

Men imorgon bitti så flyger vi iväg.
Florida väntar på oss!

Jag har idag hört mig själv säga saker som när jag väl sagt dom har föranlett (!) att jag tänkt "men var det jag som sa det där?". Exempelvis sa jag:

- "min bil strejkade vilket föranledde att jag fick skjuts till och från gårdagens middag". Vem släppte lös byråkraten?
- "det är mycket nu". Jag hatar uttrycket och så får jag höra mig själv säga det…
- "men hur läcker kan man vara egentligen?" Nä. Inte läge att säga så till tre killar om en fjärde kille…
- "nej tyvärr är vi inte gifta, vi bara delar ett vackert efternamn". Ibland ska man inte säga vad man tänker. Iallafall inte till efternamns-mannens chef…
- "I would like to talk to Hassan. No sorry, Dorota. No I would like to talk to Tobias.". Varför pratade jag engelska när jag ringde till Stockholm? Och varifrån fick jag Hassan och Dorota när det var Tobias jag skulle prata med?
- "Jag kommer tidigt till jobbet imorgon". Men har jag glömt hur trött jag var imorse?
- "Jag fixar det ikväll". Men hallå jag ska ju hålla i en extrastämma ikväll? Och jag ska ju få besök…
- "Kom förbi och fika efteråt ikväll". Men vad hände, jag skulle ju få ett annat besök. Och det är ju liksom inte officiellt. Hur löser jag nu det här?
- "Att vi tvingas låna pengar medför att vi måste göra en avgiftshöjning". Byråkraten igen…

Äh. Imorgon är jag mindre trött. Och förhoppningsvis startar bilen imorgon bitti. Det gör att jag kanske kan ha bättre koll på anslutningen mellan hjärna och mun…

Ja så var det dags igen.
Suck.
Min bil vägrar starta.

Den tycker att batteriet är tomt.
Men batteriet verkar inte vara tomt.

När jag försöker koppla i batteriladdaren så låter den som en gläfsande hundvalp för den försöker dra igång larmet men den har inte nog med ström. Batteriladdaren däremot tycker att batteriet har ström.

Då är det ju så finurligt att jag har bärgarförsäkring. Alltså ringde jag idag för att boka en bärgning till imorgon bitti. Men nej, jag får inte bärgning, jag får starthjälp.

Det spelade ingen roll hur mycket jag förklarade att jag vill inte ha starthjälp, jag vill ha bärgning till bil-el-firman. I så fall får jag betala bärgningen själv.

Min fråga är nu varför jag då har en bärgningsförsäkring?
Jo men första alternativet är alltid starthjälp.
Ja men då får ni ju komma tillbaka morgonen efter igen. Och bil-el-firman vill att jag bärgar den dit så att de har en chans att hitta felet. För startar vi den så är ju felet borta…

Men då är det tur att man har vänner.
Jag ringde till K&I för att berätta att jag inte kan komma på middag. I erbjöd sig att bärga mig till verkstaden. K ringde sedan upp och sa "någon av oss kommer och hämtar dig vid 17-tiden idag så kan du äta middag här iallafall".

Men jag har inte tid med sån’t här trassel!
- Jag skulle ju jobba idag. Kan bara göra minimalt hemifrån (för jobbdatorn är på jobbet).
- Jag skulle ju hinna träna imorgon innan extrastämman. Glöm det. Det funkar inte med busstiderna hit ut.
- Jag ska på basket på tisdag. Det SKA jag!
- Sen skulle jag behöva handla också för mamma o pappa kommer på onsdag.

För på torsdag morgon flyger mamma o jag iväg till Florida!

Jag tror det var stora dagen för erkännanden idag.

Först erkände min chef en sak för mig. Han inledde med "nu ska jag berätta något för dig, du får bli arg, men inte förrän jag berättat varför jag gjort som jag gjort". Jag blev inte arg. Jag skrattade istället och sa "jag har gjort precis samma sak men inte ens orkat berätta för dig". Så var det ur världen.

Sen erkände jag något för J. En sak som jag verkligen gruvat mig för att erkänna. Eller egentligen är det nog två saker, men jag kan inte berätta den ena saken utan att berätta den andra.

Jag tyckte verkligen inte om mig själv när jag berättade vad jag gjort, för det strider mot allt vad jag står för. Jag hade faktiskt förväntat mig ett mer dömande svar från J än det jag fick. I själva verket så fick jag ett bra svar, det bekräftade att han också tycker att det är fel men att det ibland blir fel.

Eller som han sa "det kan hända den bästa och eftersom du är min bästa vän så kan det ju hända dig".

Gissa varför han är min bästa vän!

Igår jobbade jag från 7 till 23.45.
Idag har jag jobbat från 7 till 18.15.
Det är på tok för många timmar.

Sömnbristen gör sig påmind. Det känns som att jag har grus i ögonen och jag är allmänt småirriterad.

Dessutom har jag druckit kaffe (igen) så magen svider. Men jag måste ju hålla mig vaken.

Tennisarmbågen svider pga för mycket jobb. Och taskig arbetsställning igår gör att axlarna är enormt spända idag.

Just nu vill jag bara sova. Men icke! Jag ska på basket!

Borde det inte vara varmast mitt på dagen när solen skiner?

Jag skulle ju sluta dricka kaffe. Och det gjorde jag. Men igår trillade jag dit igen. Det blev en kopp på lunchen och sedan 2 koppar på kvällen, vid 18.30-tiden, hemma hos I.

Jag kom hem vid 21-tiden igår. Jag var hur trött som helst då. Jag läste morgontidningen (jag fick den med posten igår) och jag såg ett avsnitt av "House". Sen gick jag och la mig. Jag läste i väntan på att tvättmaskinen skulle bli klar, men jag hann tydligen bara läsa 3 sidor innan jag somnade. Då var klockan ca 22.15.

När klockan var 3.05 vaknade jag, kunde absolut inte sova. När klockan var 4 gav jag upp. Jag steg upp och hängde tvätt. Såg "mästarnas mästare" och löste korsord. När klockan var 5 gick jag ut och hämtade in morgontidningen. Sedan åt jag frukost i lugn och ro, satte om två blommor, strök lite och åkte sedan till jobbet.

Ända sedan jag vaknade har jag suckat över mig själv och kaffedrickandet. Ett tag funderade jag på om jag drack kaffe klockan 18.30 och sedan vaknade kl 3, skulle det då fungera så att om jag drack kaffe klockan 21.30 så vaknade jag klarvaken klockan 6? Eller är man så här när man är nykär?

Men när jag satt mig i bilen för att åka till jobbet så insåg jag varför jag vaknat så tidigt:

Det är ju fullmåne!
Jag hade inte en tanke på det innan jag såg månen…

Jag känner mig rätt nöjd nu. Faktiskt.

Jag har tränat 23 gånger hittills i år!
16 gånger i januari och 7 gånger i februari.

Under 2008 tränade jag 141 gånger.
Under 2007 tränade jag "bara" 118 gånger.
Under 2006 tränade jag hela 146 gånger.

Men 2005 var rekordåret - 184 gånger!

Jag tror inte jag kommer upp i 184 gånger detta år, det finns ju inga söndagspass längre som jag vill gå på…

Jag tror att jag ska hålla mig inomhus ett tag nu. Eller om jag ska vara utomhus ska jag iallafall inte befinna mig gåendes i trafiken.

Igår kväll var jag ytterst nära att bli påkörd. Det var så nära att det faktiskt tog men eftersom jag i samma veva kastade mig bakåt så fick jag bara en lätt knuff. Stannade bilisten? Nejdå. Men han hytte med näven.

(Det var fenomenet "äldre man får nog och ilsket trampar gasen i botten när det är för mycket bilar, människor och snöhögar på en smal gata när han ska åka från badhuset samtidigt som en basketmatch strax ska börja".)

Imorse fick jag ingen morgontidningen. När jag skulle gå till garaget gick jag förbi brevlådan för att se om tidningen dykt upp. Nix ingen tidning. Däremot en stor traktor som skottade gatan. Jag trodde att jag hade fått ögonkontakt med föraren och att han alltså hade sett mig. Men när han började backa rakt mot mig insåg jag att det hade han inte alls. Panik! Jag tog en raskt stort kliv rakt upp i plogkarmen och där stod jag när han stannade ca 30 cm från mig. Hade jag stått kvar på vägen hade jag inte längre stått kvar på vägen…

(Den stackars föraren blev tydligenrädd, öppnade dörren och ropade till mig "men herregu’ var kom du ifrån och hur gick det?"…)

Jag tror inte att jag idag tar en lunchpromenad in till stan. Det känns som att risken för tredje gången gillt är för stor…

När jag växte upp så kryllade det av ungar överallt i hela bostadsområdet. Många hus var byggda i början av 60-talet och vi var många som var i ungefär samma ålder.

Det fanns ju några från den tiden som jag minns extra bra.
Som "den söta pojken". Både jag och min mamma kallar honom fortfarande just det, trots att han fyller 50 detta år.

Eller som Favorit-L. Det spelar ingen roll hur många som inte tycker om honom, för mig är han iallafall den snälla pojken som alltid lät mig vara med. Trots att jag var 10 år yngre än honom och K-A. Dessutom är han ju hur charmig som helst idag…

K-A ja. Han har en särskild plats hos mig. Han finns inte längre.

Sen finns ju StoraA. Jag brukar bara le lite drömmande när folk nämner honom.

Det var tider det.
Idag är det andra tider.

När jag idag läste morgontidningen så var en av "M-gate-ungarna" i blåsväder på vänster sida av första "riktiga" uppslaget. På höger sida var en av de andra. Den ena artikeln handlade om rattfylla, den andra om bokföringsbrott och indraget alkoholtillstånd.

Vad är det som händer? Dom två? Va?
Om det hade varit några av dom andra ungarna från gatan hade jag mer kunnat föreställa mig det. Som Favorit-L, han hade nog platsat både på vänster- och höger-sidan.

Mina kära vänner kom iallafram till att jag hörde hemma mittemellan artiklarna, där det inte står någonting. För högersidan växte ju upp på 3, vänstersidan på 15 och jag på 7. Alltså borde jag vara mittemellan, med lite mer dragning mot bokföringsbrott.

Va? Hjälp! Jag gjorde ju pappas bokföring i lördags…

Jag tog mig samman i förrförra veckan och ringde till min vårdcentral. De hade inga tider alls hos distriktssköterskorna under förra veckan så jag fick en tid idag.

Jag kom dit på exakt rätt klockslag och fick vänta max en minut. Sedan fick jag min B12-spruta och allt kändes bra.

Det var då det.
Det gör nämligen mer och mer ont nu.
Så här har det aldrig känts tidigare och jag har tagit dessa sprutor sedan -95. (Från början tog jag dessutom en per dag så jag är rätt van.)

Hur ska jag kunna träna idag?
Hur ska jag kunna sitta still på basketen ikväll?

Hjälp!

Jag blev lite inspirerad av Lotten idag. Och nostalgisk.

Det handlar alltså om min skolväg när jag gick lågstadiet.
Min gamla skola, som numer är ombyggt till äldreboende, hann ha två olika namn på dessa 3 år. (Tydligen så kom man på att det inte var ett bra namnbyte så man bytte tillbaka till det ursprungliga namnet.) De första två åren var skolan överfylld med elever, tredje året så var vi inte många för då var skolan på det nya grannområdet färdig.

Från skolgården såg jag vårt hus. Min skolväg var nog sisådär 150 meter. Om man inte gick på vägen för då fick man ju gå runt hela skolan och det var ju hur långt som helst… Givetvis genade vi över skolgården. Och ibland slank jag ut genom altandörren på baksidan av huset och gick genom skogen, och då blev det ännu kortare väg till skolan.

Min fröken hette Mabel, och hon var jättegammal! (Fast så här i efterhand så tycker jag ju inte att hon var så gammal, hon var 54 år när jag började ettan…) Sträng var hon och hon klagade på mina "S" som inte höll sig på den streckade linjen. Det gör de inte nu heller…

Vi hade gymnastik i matsalen. På vintern gick vi ibland tvärs över vägen till hockeyplanen och åkte skridskor. När vi skulle åka skidor så var det bara att spänna på sig skidorna på skolgården för man kunde åka skidor därifrån direkt till elljusspåret.

(Hm. Eftersom man byggt villor där vi åkte skridskor så slår det mig helt plötsligt - var åker områdets barn skridskor numera? Måste ringa mamsen och fråga…)

Vi stod i efternamnsordning i kön till skollunchen. Och maten som man fick serverad på tallriken var man tvungen att äta upp. (Jag spenderade exempelvis en hel lunchrast + en hel lektion med blodpudding på tallriken. Jag fick inte lämna matsalen förrän jag ätit upp maten och det klarade jag inte! Det hela slutade med att en av mattanterna ringde till min mamma som sa "men låt henne slippa äta det, hon har aldrig klarat av att äta blodpudding".)

Det var andra tider det.

Jag spanade in menyn på restaurangen som finns i det hus där jag jobbar. Idag serveras tydligen "Peppar med ris och potatis".

Jag hoppas verkligen att de glömt något…

Någon där ute som vet hur man får PowerPoint att inse att all text som jag skriver är på engelska?

Jag använder min kunds mall och den förväntar sig att jag ska skriva på svenska. Hur jag än gör så tycker den att grundinställningen ska vara svenska.

Varför de gjort en engelsk mall men med svenska som språkinställning? Ja säg det…

Jag behöver en ny kamera. Min nuvarande fungerar men efter att den föll i badrumsgolvet sommaren -06 så måste man öppna och stänga "objektivluckan" manuellt. Det kan jag leva med, men nu så äter den batterier också. Det är så trist att ständigt behöva ladda den.

Men å andra sidan så kan det hända vilken dag som helst att jag behöver en ny dammsugare. Min nuvarande trotjänare ärvde jag efter min farmor. Hon dog februari -95 och dammsugaren var inköpt medan farfar levde. Få se nu, han dog maj -93 och dammsugaren var inte ny då. Gissningsvis är min dammsugare från slutet av 80-talet eller eventuellt från -90. Den är hur bra som helst men ibland så låter den lite illa.

Vad är roligare - köpa ny kamera eller ny dammsugare?

J tycker att jag ska köpa ny kamera "för det behöver du ju, dammsugaren kan ju leva i flera år till så det är ju helt onödigt att köpa en ny sådan".

Dessutom så drömmer jag om att den dagen som vi får fjärrvärme kunna montera in en centraldammsugare…

Jag fascineras så av en av mina gamla skolkamrater. Hon gifte sig i somras igen, och jag har faktiskt tappat räkningen så jag vet inte om det var 3:de eller 4:de gången. Antalet sambos är betydligt högre och jag minns knappt namnet på alla som jag presenterats för.

Men det jag fascineras av är att varje gång så är hon så otroligt kär, hon satsar minst 100% och det här är nu kärleken för resten av livet. Då känner jag mig så hemsk när jag varje gång säger "ni kanske skulle ta det lite lugnare, tänk på barnen". Oftast så spricker förhållandet inom ett år men snabbt hittar hon en ny och är så där otroligt kär igen.

Jag upplever just nu samma fenomen på närmare håll. Inte alls i samma omfattning men från att ha älskat sitt livs stora kärlek så hon höll på att gå under i november så är hon så otroligt lycklig med sin nye vän nu och kan inte förstå hur hon tänkte tidigare.

Häromdagen fnös jag elakt till M "jojo, kärleken består men föremålen växlar snabbt".

Om man nu älskat någon så otroligt mycket i mer än 20 år och sedan blir "ratad" (hennes ord, inte mitt) så tror jag att man faktiskt behöver en viss sorgetid. Och jag upplever att hon nu går in för att visa att hon (också) snabbt kunde hitta någon ny.

Dessutom ska hon liksom förklara för mig som tydligen inte förstår någonting alls varför hon gör som hon gör. En hel del går dessutom ut på att skryta om att hon är minsann inte ensam som jag är. Jag försökte häromdagen förklara att jag är glad för hennes skull, att jag inte tyckt om hennes fd man, att jag inte är avundsjuk men att jag är ganska nöjd med att ha det som jag har det.

Hon får inget medlidande hos mig när hon pratar om hur tråkigt det är att äta själv, hur motigt det är att göra saker ensam och hur jobbigt det är att göra allt själv.

Nej men vad säger du?! Det hade jag ingen aaaaning om…
Hon berättar det för mig som bott ensam i hur många år som helst nu….

Jag dricker inte kaffe. Eller jo det gör jag ju, men jag dricker vanligtvis inte kaffe.

Ibland tar jag en kaffekopp för att det är enklare än att be om té. Ibland tar jag kaffe för att jag behöver koffeinkicken. Men jag längtar aldrig efter kaffe.

En gång i tiden drack jag rätt mycket kaffe. Med mina mått är "rätt mycket kaffe" sisådär 3-4 koppar om dagen. Men eftersom jag inte drack kaffe på lördagar och söndagar så drabbades jag varje söndag av huvudvärk, pga koffeinbristen. Jag gjorde det enda raka, jag tvärslutade dricka kaffe!

De senaste veckorna har det slunkit ner lite mer kaffe än vanligen. Idag är det söndag och jag har ont i huvudet. Så nu är det dags igen - det blir kaffestopp igen!

I väntan på att det ska hjälpa så botar jag huvudvärken med kombinationen nirvana-té och panodil.

Sådärja, nu är ordningen återställd.

Pappa är hemma igen.
Mamma är fortfarande hemma.
Det är fredag och jag ska på basket.

Helg!