Ewas lite av varje

Jag chattar rätt mycket med mina kollegor. Även med de som sitter nära. Och med de som inte sitter nära.

Idag chattade jag först med en kollega som efterlyste en annan kollega. Kollega nr 2 var inte inloggad på chatten, alltså var jag mellanhand och förmedlade frågor och svar. Sedan skrev kollega nr 1 "jag mailar henne istället". Sedan hörde jag kollega nr 2s mobil ringa, och kollega nr 1 skrev då till mig "jag kom på att vi har ju telefoner också "…

På eftermiddagen idag chattade jag med kollegan M. (Hej M!) Avslutning av vår chat var dagens höjdare:
M: "Se dig som utvald kollega för mottagande av galla "
Jag: "Detsamma!"

Det är så skönt med kollegor som fattar precis vad man menar. Och nu har jag ett nytt smeknamn på M-kollegan, "Galla-mottagaren".

Och även det nya babytäcket är klart! Det återstår bara lite strykning, sedan ska även det vikas ihop i ett paket.

Här är en närbild på en del:

En annan del:

En del av baksidan:

Framsidan:

Och baksidan:

Sådärja. Nu är alla trådar fästa. Jag är redo att träffa det lilla underverket!

Det blev ett par (Skellefte) AIK-sockar, stickade av restgarn från morbrors sockar. (Pappan håller inte på AIK, han håller på Luleå Hockey. Och jag kan inte låta bli att retas…)

Och en mössa stickad i eco-babyull. Riktigt roligt mönster och snabbt gick det. Om den passar så tror jag att lillan ska få en mer färgglad i en större storlek också.

Det känns som att det just nu enbart finns två olika lägen. Snöstorm eller svinkallt.

Häromdagen var det både snöstorm och svinkallt. Brr!

Min bil har blivit avslöjad. Numera så vet jag var luften från bakluckan pyser ut… Och så verkar den tycka om att vara anonym. Fast i snöröken så var det inte så bra när snön la sig på bakljusen…

Ìbland är det svårt att veta vad man ska göra. Som nu när jag fick reda på att mina vänners lilla dotter är svårt sjuk. Jag försökte nå dem och lämnade meddelande på två av mobilerna. Senare ringde jag igen och signalerna gick då fram men ingen svarade.

Jag vet inte om jag ska fortsätta och försöka nå dem, eller om jag ska avvakta och vänta på att de ringer upp eftersom jag lämnat meddelanden och de kan se mitt telefonnummer bland missade nummer. Eller ska jag ringa någon av mammorna.

Jag försökte att bestämma mig utifrån vad jag själv skulle vilja.
Jag ska prova igen. Senare ikväll.

Dagens citat:

Nu räcker det.
Jag vill inte höra ett ord till om hur tråkigt och enformigt det är att göra det vi gör just nu. Det är lika tråkigt för alla och nää lilla vän du slipper inte undan.

Jag fattar inte varför vissa anser att de ska slippa göra vissa saker bra för att de tycker det är tråkigt! För det innebär ju att de tycker att någon annan kan göra det tråkiga jobbet och att de själva ska få göra det roliga.

Jag tycker istället att vi ska dela på både det tråkiga och på det roliga. Lite av båda delar till alla så blir resultatet bäst.

Igår blåste det ca 12-13 sekundmeter. I vindbyarna var det upp till 20 sekundmeter. Och så snöade det.

Vädret var "SV". Det betyder i snösvängen att det är "svårt väder". Jojo. Det håller jag med om!

Nu har det precis slutat snöa. Men det blåser fortfarande, idag 8-10 sekundmeter i snitt. Och det är -16 utomhus men om man tar hänsyn till kylfaktorn pga vinden så är det -25. Brr!

Jag sitter på jobbet och tittar ut på ovädret. Men jag fryser för när det blåser från Finland så blåser det även inomhus. Persiennerna rör på sig. Gardinerna rör på sig. Och trots att värmen är uppskruvad på max så har vi bara 18 grader på vårt rum. Brrr!

Jag har sedan i somras planerat att åka utomlands, till värmen, i februari. Men, jag vet inte om det blir nå’n resa.

Jag har surfat och tittat på olika resmål. Egentligen spelar det inte så stor roll vart jag åker, bara det är sol och varmt, och jag kan vila.

Men det kom ju en begravning emellan. Just den veckan som jag hade tänkt vara borta.
Osäkert med vad jag gör på jobbet i februari också.
Och mamma är sjuk.

Jag kan inte åka i mars för fjärrvärmekonverteringen håller inte tidplanen, de ligger lite före!

Men som det är nu så vill jag inte boka något, för jag vet inte hur det går med mamma. Ett till läkarbesök idag = ny medicin. Och fortfarande oklart om hon klarar av att ta sig till onsdagens sjukhusbesök.

Det hörs inte ett minsta lilla pip om vad som händer på/med jobbet heller. Och jag tänker inte fråga fler gånger.

Så det får väl bli en äkta sista minuten-resa. Vartsomhelst!

Jag beslutade mig till slut. Det blev en deckare till. Jag har bara hunnit några sidor, men det har ändå hunnit dyka upp två lik.

Jag drömmer rätt mycket nu. Konstiga drömmar där jag åker hiss och hissarna går ibland i sidled och ibland så håller vi på att störta. Andra konstiga drömmar där det är sommar och världen är täckt av lervälling. Och så konstiga trevliga drömmar som mestadels består av ett par blågrå ögon.

Härom morgonen pratade jag tydligen i sömnen också. När jag vaknade så fick jag frågan vad jag drömt om eftersom jag pratat i sömnen. När jag svarade "jag drömde om dig" så fick jag ett stort leende tillbaka. Fast jag har ingen aning om vad jag pratade om.

Varje dag går jag hem från jobbet och känner att jag inte har hunnit göra det jag ville göra.

Varje dag går jag hem från jobbet och kommer på saker som jag har glömt att göra.

Men, jag är just nu så less så jag orkar inte ens bry mig.
Det är inte likt mig.
Det känns inte bra.

Varje lilla beslut tar för mycket kraft nu. Jag föredrar de situationer där jag inte behöver välja mellan något alls.

Men nu är den här boken utläst:
 

Jag lyckas inte ens samla ihop tankarna för att bestämma vilken bok jag ska börja läsa nu.

Det händer på tok för många jobbiga saker just nu.

Mamma är sjuk. 90 mil från mig. 80 mil hemifrån.
J är dålig. Värre än vanligt.
Dessutom så är det ovanligt trassligt på jobbet.
För att inte tala om allt som händer hemmavid.

Jag orkar bara bry mig i att få hem mamma, att hon ska blir frisk och att J ska bli lite bättre. Resten får ställa sig på kö, jag orkar inte ta itu med det nu.

Idag skulle min farmor ha fyllt år. Jag skulle vilja tända ett ljus på kyrkogården för henne, men eftersom min farmor tyckte att ljuständande på gravar var modernt schwammel så gör jag inte det.

Men ikväll åker jag till pappa (mamma är på rymmen) så tror jag att jag imorgon ska gå en sväng längs Hotellgatan och bara av en liten slump gå in på gården och dra med fingrarna längs med broräcket där, för att sedan snabbt gå ut till gatan igen. Just det räcket låter så speciellt, och så här i efterhand kan jag ångra att jag inte övertygade min pappa om att vi skulle skruva lös det och sätta dit ett annat innan huset såldes.

Grattis på födelsedagen farmor! Saknar dig så!

Ibland blir jag så ledsen. Inte för egen del, men för mina föräldrars. De kommer aldrig att bli mormor och morfar. Och jag vet att de har längtat efter att få bli det. Men nä, det kommer inte att bli så.

Ofta har jag en kaxig attityd när någon frågar mig om mina föräldrars barnbarns-brist, "vaddå, det är väl inte mitt fel att de inte får barnbarn, de skulle ha skaffat fler ungar så att de hade haft större chans att få barnbarn", men inombords så knyter det sig.

Som häromdagen när jag ropade hejdå till lille M och han ropade tillbaka "vänta". Jag väntade och han kom springande för att få en hejdå-kram, som avslutades med att jag fick en riktig stor puss på kinden. Jag skulle så vilja att mina föräldrar hade en sån liten pojke som längtar efter mormor och morfar, som vill kramas och som de kan göra saker med och åt.

Dessutom så förstår jag faktiskt inte hur man kan fråga någon som inte är en av ens närmaste vänner hur den personens föräldrar känner det när de inte får bli mormor och morfar.

Jag har ställt den frågan till J, men det kände jag att jag kunde göra just för att vi känner varandra utan och innan. Jag skulle aldrig kunna ställa frågan till någon som jag inte känner så väl.

Fast, jag fick ju frågan för någon vecka sedan om varför jag inte har barn. Jag tittade ett tag på den personen, fnös lite och kontrade med frågan "och varför har du så många barn då?".  Hon fattade då att hon hade klampat i klaveret…

Men just att ställa frågan till någon som inte har barn - det verkar vara en rättighet som allt för många tar sig, utan att tänka efter på vad man kan ställa till med. Det kan ju faktiskt vara ett väldigt känslig ämne.

Vännen L svarade en gång "jag har fått tre missfall och ett barn dog vid födseln, sedan orkade jag inte mer". Personen som hade ställt frågan hade verkligen inte väntat sig det svaret. Hon blev knallröd och sa "Jaha" och började sedan prata om nå’t helt annat. Hon hade säkerligen väntat sig ett svar av typen att L inte ville ha barn, och att hon då skulle få dra sin argumentation om hur fantastiskt det är med barn.

Ställ frågan om du är beredd på svaret. Men ställ inte frågan till vem som helst!

Idag tog det slut. Efter många månaders lidande så finns inte "farbror R" längre.

Även om det var väntat så blir man iallafall liksom överraskad av att döden kom till slut. Den har varit nära så många gånger men han har alltid piggnat till. Tills idag.

Som J sa, "71 är väl ingen ålder på en pappa". Nä. Det är inte det.
Planen var ju att R och L skulle få många år tillsammans efter att L gick i pension. Det blev inte så lång tid, och den tiden blev mest fylld av läkarbesök, behandlingar, smärta och väntan.

R var så nära döden när jag var i Indien, ingen trodde att han skulle klara det då. Men han gjorde det och han fick en fin sista jul tillsammans med hela familjen. Det var en jul som han klarade av med hjälp av morfin. Men nu är smärtorna över för honom. För alltid.

Om det skulle vara någon som ser ordföranden i vår bostadsrättsförening (= jag) smyga omkring runt ett visst hus ivrigt spanande på snön så är det bara en ordförande som är på jakt efter hundskit!

Det är inte klokt vilka hedersuppdrag en ordförande kan få! Ena dagen så bygger man upp en hemsida. En annan dag så håller man i styrelsemöten och förhandlar med leverantörer. För att slutligen få uppdraget som hundskitsspanare.

Jag har ingen lycka i mitt spaningsuppdrag. Eller jo det har jag ju, för jag har aldrig på allvar trott att det skulle finnas några ihopskottade undangömda hundskitshögar. Däremot så är jag övertygad om att det är några grannar som hamnat i luven på varandra…

Jahaja. Sådärja.
Nu har jag inga främre korsband längre.

I fredags så gick resterna av höger främre korsband sönder helt.
Redan någon gång i början av -85 gick vänster sönder. Och i slutet av 80-talet så blev det högra skadat. Men det högra har hållt ihop till i fredags.

Vad jag gjorde?
Jag reste mig upp från min kontorsstol och tog ett vanligt steg på golvet. Då vek sig knät totalt och det knakade/small till. Som min kollega sa "det där lät som att det gjorde ont"…

Jag kunde under fredagen gå men det blev värre och värre. Att ta sig hem från jobbet var inte lätt. På fredag kväll kunde jag inte längre stå på benet för det gjorde så ont. Så det blev en stillsam fredag kväll med röntgen…

Nu kan jag iallafall gå. Jag anstränger mig för att inte halta, allt för att inte ställa till nå’t med vänster knä igen.

Vem hade kunnat tro att det skulle svänga så snabbt från torsdagens o fredagens kyla till dagens värme?

Ända sedan i måndags har jag hållt på med en sak.

Eller vaddå hållt på? Sanningen är snarast att jag sedan i måndags borde ha gjort klart denna sak, men det har hela tiden kommit något mer brådskande i vägen.

Nu är det fredag och idag ska det vara klart. Har jag hunnit något? Nää.
Kommer jag att hinna? Jag måste.

Nu finns inte vår käre kontorshund längre. Den alerta vakthunden har vaktat sin sista konsult.

Vi saknar dig vännen!
Och ändå är vår saknad så mycket mindre än vad din mattes saknad är.

Ha det så bra vännen. Hoppas att det finns många ben att bära omkring på i hundhimmelen!

Jag har haft 11 dagars internet-uppehåll. Faktiskt riktigt skönt.

Jag har hur många mail som helst att plöja genom i min privata mail. Och jag har inte kollat hur jobbmailen ser ut…

Imorgon är det jobb igen. Men det är långt till dess.

Imorgon så åker jag söderut för att fira jul med mina föräldrar.  

Jag hoppas få tillbringa några dagar i stugan, och jag gissar att det nu ser ut ungefär så här utanför stugan:

Fast antagligen är det lite mer snö där nu än vad det var när detta kort togs (2005-12-27).

Igår så kom då (äntligen) snön. Vi har haft lite lite snö fram till igår, men nu har vi betydligt mer.

Efter en hel dags snöstorm så skulle jag ta mig från jobbet till gymmet. Dvs jag skulle åka bil. Alltså begav jag mig ner till parkeringen som ligger nere vid älven, där det kan blåsa extra mycket och alltså driva extra mycket snö. Och det hade det gjort. Min bil var en kombination av snöhög och isberg. Ingen av bakdörrarna gick att öppna och givetvis låg snöborsten på golvet i baksätet…

Efter att ha krånglat fram snöborsten, borstat av bilen och mig själv så kunde jag till slut köra från parkeringen. Och som tur var så hade ett antal bilar kört upp för backen före mig, annars hade jag nog inte tagit mig fram där. Sedan fick bilen stå i parkeringshuset med motorvärmare (och kupévärmare) medans jag tränade och bastade. (Men gissa om det var besvärligt att få fram träningsväskan från baksätet när man inte kan öppna bakdörrarna…) Sedan gick vänster bakdörr att öppna. Puh - det blev lite enklare då.

Inatt stod bilen hemma i kallgaraget och jag hade ställt timern så att kupévärmaren slog igång klockan tre imorse. Och jo, det var mindre isbergskänsla över bilen imorse. Men, när jag åkte ut från gården och svängde ut på vägen så tändes innebelysningen i bilen och det klickade till. Det var höger bakdörr som öppnades…

"Men inte nu - jag kan ju inte stanna här!" blev mitt ilskna utbrott. Igår så ville dörreländet inte öppna sig alls, men nu när jag körde då gick det minsann! Det var bara att svänga in på busshållplatsen och gå runt bilen och stänga dörren…

När jag kom till jobbet så var parkeringen fortfarande inte skottad. Jaja. Får väl se hur det går att ta sig därifrån ikväll - det snöar fortfarande…

Snön vräker ner utomhus. Julgranen är nu klädd.
Äntligen börjar julkänslan infinna sig!

I julgranen är det enbart gamla bekantingar.
Först kommer Mr M&M:

Sedan kommer Mr Basketspelare:

Och i bakgrunden på båda bilderna kan man skymta USA-pumlan.

Men inte en jul utan "Adore-pumlan":

Och sen finns ju stora röda pumlan från Harrods, den handmålade från Edinburgh, lilla blå tomte-pumlan från Rhode Island och Disney-pumlorna från Florida. Plus de gamla pumlorna och toppspiran som följde med julgranen när jag ärvde allt julgransanknutet från Farfar och Farmor. En härlig kombination som enbart finns hemma hos mig.

Vi har hittat en av förklaringarna till varför det är kallt på vårt kontor. I vårt rum så drar det enormt från det enda öppningsbara fönstret. Det är bara 5 grader varmt 5 cm från fönstret. Och det finns inget element i den delen av rummet…

I fikarummet så drog det också kallt. Men där startade jag köksfläkten så då försvann kallraset från fläkten…

En av kollegorna ska byta kontor. En fd kollega ska snart bli kollega igen. Det händer saker här.

Kollegan A och jag funderar på hur vi ska möblera om rummet för att få det bättre och vi har även planerat att vi ersätter kollegan S med en annan S-kollega. A tar S1s plats och S2 får ta As plats. Men vi ska ju möblera om så riktigt så enkelt blir det inte. Om inte vårt kontor hade en massiga konstiga vinklar och pelare överallt så vore det enklare. Det skulle även underlätta om det inte var så mycket fönster och glasväggar här.

Det är rörigt och jag gör röran än värre genom att passa på att städa skrivbord, hurts och sidobord. Papperskorgen är proppfylld, returpapperskorgen är proppfull och dammet har förflyttat sig från skrivbordet till golvet.

Men antalet postitlappar verkar inte minska. Eller jo, det måste de göra för jag har slängt massor. Men min städning har dessutom lockat fram de som var dolda under andra papper…

Idag är det varmare, bara sisådär -14 idag. Termometern inomhus envisas med att visa +22 men jag sitter och huttrar.

Jag som nästan aldrig fryser - vad händer?
Jag har tom anklagat termometern för att visa fel, men även den andra termometern envisades också med +22.

Igår var det dags för kalas igen. Jag var så duktig så i lördags när jag inhandlade födelsedagspresenten i god tid inför födelsedagen. På söndagen hade jag däremot en ajaj-upplevelse när jag insåg att jag måste ju fixa även en julklapp! (Den inhandlades onsdag kväll, puh!, så nu är även den överlämnad.)

Vi tillbringade drygt 3 timmar sittandes vid ett köksbord i ett hus ute på landet. Tänk att nå’t så enkelt kan bli så trevligt!

(Fast just ja, jag tillbringade ju en stund i badrummet också. Lille M och jag gjorde ju ballongfiskar! Man tar en ballong, trär den på kranen i badkaret, vrider på vattnet sakta och när ballongen är vattenfylld och tung så lossnar den från kranen och far omkring som en fisk i badkaret! Hur roligt som helst när man är 4 år!)

Jag lärde mig en hel del igår kväll. Exempelvis att när man kör iväg från bensinmacken med bensinslangsmunstycket fortfarande fastsatt i bilen så är det lämpligt att göra det på en mack där man är storkund! Och man ska dra igen handbromsen på traktorn även när den står i garaget, det kan bli besvärligt att få ut bilen från garaget annars. Däremot så kom vi aldrig fram till om man verkligen kan få ut nyckeln från en bil med automatlåda om man har neutralläget i. (Jag gissar att det undersöks idag…)

Jag påmindes även om mina föräldrars "skrämma varandra-upplevelse" som jag nästan hade glömt bort, trots att den utspelade sig denna höst.

Tänk vad bra en helt vanligt torsdagkväll kan bli.

Snö på marken. Solen skiner. -19 utomhus.

Brr vad jag fryser! Inomhus…

Jag känner ofta igen mig själv i uttrycket "inget är så bra att det inte skulle kunna vara bättre". Speciellt känner jag igen mig när det handlar om saker som jag själv gjort.

Fast på sistone så känns det mer som att jag lever i "inget är så dåligt att det inte skulle kunna bli sämre".

Även om det är mycket som fungerar bra så är det samma gamla saker som gång på gång gör mig så trött och så less. Och nä, ledighet hjälper inte mot det. För efter ledigheten så kommer jag tillbaka till precis samma gamla saker igen. Och när det händer för miljonte gången så är orken borta. Oavsett om man haft semester eller inte.

Däremot så skulle några framsteg inom dessa områden betyda otroligt mycket. Att bryta trenden åtminstone för en stund skulle vara helt underbart!

Redan ikväll kommer jag upp till fjolårets totalsiffra. Undra hur stor årets totalsiffra blir?

2005: 184
2006: 146
2007: 118
2008: 141

Och hittills är det alltså 140 för 2009.

Vaddå? Givetvis: antalet träningspass på Helex!

Jag är lite avundsjuk på en del av mina kollegor. På de kollegor som tillhör en viss grupp. Julgrötsgruppen…

Jag skulle också vilja ha gruppmöte och äta julgröt med mina kollegor. Attans också att min chef inte ordnar sådant!

Jaja, vi får väl hålla oss från fikarummet imorgon bitti. Eller så får vi dregla lite avundsjukt på julgröten…

"Det vi inte gör idag slipper vi göra om i morgon."

Det här året så blev det bara vanliga färdigtryckta julkort. Jag hade ambitioner att även i år ha nå’n fin vinterbild från stugan som julkortsbild, men eftersom snön har vägrat infinna sig så blev det inga sådana denna jul.

Idag däremot så snöar det. Nu är det vitt och julfint. Härligt.

Jag letade efter ett dokument idag och hittade då ett felsorterat foto från förra vintern:
 

Ibland är det rätt fint med vinter på landet…

Suck. Nu börjar det igen. Inbrotten i garaget.

I december - januari för ett år sedan hade vi ett antal inbrott i garaget. Det försvann nästan ingenting men det är ändå obehagligt att komma dit och inse att något har varit inne där. Och är personen/personerna kvar eller inte?

Natten till lördagen var det dags igen. Som vanligt hade de tagit sig in via H&D:s garageport, trots att den numera är förstärkt. Inget verkar ha försvunnit, men vissa saker upptäcker man ju inte förrän man ska använda dom. Så frågan är nu snarast: när kommer nästa inbrott?

Jag ska ringa till polisen idag och be dom köra förbli lite oftare. Igen.

Jag skulle under helgen göra klart en julklapp. En av mina vänner ska få kökshanddukar med broderade monogram på. Jag bestämde under förra veckan hur monogramet skulle se ut och nu skulle jag bara föra över det till handdukarna och brodera.

"Bara"… Jojo.

Jag tog fram kalkerpapper, blyertspenna, mongram och handduk. Satte mig ner vid köksbordet och började. Inte minsta lilla tillstymmelse till streck syntes på handduken. Jag provade på papper istället - fungerade hur bra som helst. Jag provade igen på handduken - nixpix.

Jag tog då till specialknepet, dvs ringa till mamma och fråga. Hon rekommenderade trubbig blyertspenna och mer gnuggande. Hjälpte inte.

Jag provade då till slut på ett annat tyg och det gick hur bra som helst! Det måste alltså vara handduken som inte vill bli ritad på!

Lösningen blev att kopiera monogramet till ett annat papper, klippa ut det och sedan rita av det med en markeringspenna. Det funkar men är inte lika lätt att brodera efter det mönstret. Nu är jag nästan klar, har bara ett halvt monogram kvar att brodera. Perfekt att sitta framför TV:n och brodera monogram, nästan lika bra som att sticka sockar.

Klockan var 7.01 när jag steg in genom dörren till vårt kontor. Jag skyller min sena ankomst på trafiken!

Jag hade i min vildaste fantasi aldrig kunna föreställa mig att jag skulle få stannna och vänta i flera minuter på att svänga ner mot gamla bron. Hallå - det är ju på landet! Det brukar ju vara typ inga bilar alls! Varför skulle det nu vara bilkö från gamla bron upp för backen och ner mot E4:an? Jag trodde att det hade hänt nå’t på E4:an så att alla bilar istället körde via gamla bron, men när jag till slut kom ner till älven så att jag kunde se både gamla bron och E4:an så insåg jag att det var ju lika mycket trafik på E4:an.

Så nästa gång som jag ska vara på jobbet klockan 7 så måste jag ta till nå’n extra minut med tanke på trafiken…

Jag måste komma ihåg att stiga upp extra tidigt på måndag morgon.
Jag ska vara på jobbet senast kl 7. För vi har ett möte som börjar då!

Jag brukar ju åka hemifrån ungefär klockan sju. Hur ska jag lyckas komma ihåg att jag måste stiga upp tidigare?

Senaste månaderna har jag verkligen insett att J är faktiskt svårt sjuk och att det kommer att ta lång tid innan han blir frisk.

Även om vi träffas otroligt mycket så saknar jag allt det vi gjorde tidigare. Han är så infektionskänslig nu så han måste undvika det mesta där många människor är. Så det blir inga basketmatcher, inga biobesök, inga spelkvällar och inte heller några skrattrundor på Biltema och Jula.

Det är mycket som vi fortfarande kan göra, men det är inte lika roligt att gå själv på basketmatchen och sedan berätta för J allt som hände. Jag vill ju sitta där tillsammans med J och kommentera spelet, spelarna, tränarna och folket. Att efter matchen berätta "du skulle ha sett Nisses min när han blev blockad och han vände sig om och såg vem som hade blockat honom" är inte lika roligt som att på matchen säga "såg du!".

Sent igår kväll så hade vi iallafall en historiekväll. Vi låg och tittade ut på ett av de större hyreshusen inne i stan och hittade på historier om de som bor i huset. Lika roligt varje gång.

Jag förstår inte vitsen med SMS som man får upplästa. Idag ringde min telefon. Jag var på lunch, stod vid ett övergångsställe och väntade på grön gubbe. Det var ett "talande SMS" från en av mina vänner där hon hade berättat att hon hade nytt telefonnummer.

Men hallå! Jag fick telefonnumret uppläst av en "prator" med metallisk röst. Jag hade ingen chans att få lyssna på meddelandet igen och inte sjutton hann jag få fram papper och penna så jag kunde notera det nya telefonnumret.

Så nu vet jag att hon har nytt telefonnummer. Men vad det nya numret är vet jag inte. Och det gamla numret är avstängt redan. Suck.

Jaja. Jag får väl skriva ett julkort och be om telefonnumret igen…

Vi ska under kvartal 1 nästa år beställa nya visitkort. Jag funderar på om min nya titel ska bli "bitch nr 1, ständig ifrågasättare".

Tre dagar på raken har jag nu ifrågasatt samma sak. Tre dagar på raken har mina kollegor efter lite funderande kommit fram till att jag har rätt i mitt ifrågasättande. Nu hoppas jag verkligen att jag slipper ställa samma ifrågasättande fråga imorgon igen.

Jag hoppas också att jag ska slippa skriva fler mail av den typen som de jag har skrivit idag.

Jag hoppas även på en vinst imorgondagen basketmatch…

Jag har en rastlös känsla inom mig. I vanliga fall är jag rätt duktig på att leva här och nu, men nu överväger känslan av obryddhet.

Det känns som att jag är på väg någon helt annanstans, att saker inte spelar så stor roll och att jag inte bryr mig så mycket.

Samtidigt med detta så skrattar jag gott åt att jag kan inte låta bli att ifrågasätta det mesta och jag har också ibland rätt provocerande åsikter. Men jag är ovanligt obrydd om resultatet. Jag strider inte för saker som jag brukar göra och jag är mindre taktfull än jag brukar vara. Det innebär att jag trampar på en hel del tår, fast eftersom jag inte bryr mig så mycket så är det kanske lägligt att göra det?

Jag vet inte var jag är på väg och jag vet inte vad som kommer att hända. Men, det känns som att något ska hända. Snart.

Jag läser inte alls den boken som nu syns här till höger, den läste jag ut i söndags morse. Sedan började jag läsa en ny bok på söndag kväll men jag är så trött nu varje kväll så jag kommer bara två sidor per dag.

Jag tänkte nu byta bild till den nya boken, men jag minns inte ens vad den heter…

Jag fick en ny kupévärmare i julklapp. En ganska billig en. Men liten och praktisk.
Den höll ca 1 månad. Jag fick en ny på garantin. Den höll ännu kortare tid.

Då lämnade jag igen den och köpte en lite dyrare. Fortfarande liten och praktisk.
Igår så havererade den. Nästan. Det är antagligen ett lager som håller på att skära i den, den låter väldigt illa!

Så igår kväll letade jag reda på kvittot så att jag kan få en ny på garantin. Igen.
Imorse letade jag fram min 20 år gamla stora Calix-kupévärmare. Den kan jag lita på i alla väder!

Jag är otroligt less på en av mina kollegor. Allt som kollegan gör stör mig. Och jag stör mig på att jag stör mig så mycket!

Jag behöver jullov!

Nu har jag mina föräldrar hemma igen. Skönt.

Idag åker jag ner till dom. Det känns som att dom behöver lite hjälp den där helgen.

Ibland blir livet lite krångligt. Som när man har ena föräldern på sjukhuset i Skellefteå och den andra på sjukhuset i Umeå.

Men nu är Skellefteå-föräldern hemma igen. Och vi väntar på besked om Umeå-föräldern kommer hem idag eller inte.

Jag tycker om att veta var jag har mina föräldrar. Och jag tycker inte om att ha dom på sjukhus. Och absolut inte på två olika sjukhus…

Jodå, jag kan vänja mig vid att ha semester lite då och då! Helt perfekt att vara ledig två dagar när det är grått och trist utomhus. Jag har fått massor gjort inomhus, jag har ätit lunch och surrat länge med en av vännerna, jag har vaccinerat mig (äntligen!), jag har tränat och jag har städat.

Nu kommer snart mina föräldrar. Här ska bakas pepparkakor!

Det är inte lätt att få fjärrvärme inte! Först har vi kämpat i flera år över att få den till området, nu kämpar vi med att få in den till husen.

Några av de problem vi har och har haft:
- vem äger fibernätet? Efter ett antal telefonsamtal visste vi vem som ägde det. Men de ville minsann inte bekosta att man märker ut det innan grävningen. Efter ett stort antal telefonsamtal till så sa vi till slut till grävmaskinisten "Gräv. De vill inte märka ut det så de får stå för kostnaden om du gräver av det.". Sen la jag tyst till "och jag struntar i det för jag använder en annan operatör och ett annat nät".
- hur får man tag på de som bor i lägenheterna? En lägenhet är till salu. Han som äger den har flyttat. Hans mobilnummer är numera stängt och han har hemligt telefonnummer. Till slut fick jag tag på honom via mäklaren. Han blev upprörd över att mäklaren lämnat ut numret och jag blev irriterad över att han inte förstod att vi måste kunna komma i kontakt med honom på något sätt.
- en annan lägenhet ägs av en familj som bor i ett annat land. De pratar dessutom inte svenska och enbart sonen pratar engelska. Suck. Kontakt med dom är lite svårt.
- vem är underentreprenör till vem? Det skiter jag fullkomligt i. I fredags fick jag nog av tjaffset och sa till vår kontaktperson "lös problemet". Det är inte löst ännu… Så jag satte igång att ringa igen.
- var ska alla ledningar dras inomhus? Olika lösningar i alla lägenheter. Suck.

Om man dessutom lägger till mitt ibland komplett försvunna namnminne så blir det extra problem. Häromkvällen pratade jag med vår vicevärd. Jag skulle berätta att jag hade pratat med "snyggingen". Hon förstod inte vem jag menade så jag skulle säga hans namn. Claes nej Per nej Anders nej Ulf nej Jonas nej Magnus nej Tomas nej Robert!

Vår vicevärd såg väldigt förvirrad ut. För mig var det helt logiskt. Han heter ju samma som en av mina klasskamrater från lågstadiet. Det gällde bara att komma fram till vem…

Jag är i vanliga fall väldigt duktig på att komma ihåg namn. Men i vissa lägen så vill det sig inte.

Som systrarna H & S. Jag vet ju vem som är vem av dom, men vem är det som heter vad?

Eller som käre M. Vad är det nu han heter i efternamn? Få se, det börjar på S. Sandberg? Nä. Strömberg? Nä det är en annan herre. Kanske Strandberg? Nä. Just ja, det började ju på Sö, Söderberg kanske? Nä inte det heller.

Varje gång jag ser hans efternamn skrivet så tänker jag att nu ska jag skärpa till mig och komma ihåg det. Men icke sa nicke, det flyger sin kos på en gång.

Däremot så är jag hur duktig som helst på att lära mig, och dessutom komma ihåg, indiska kollegors namn!

Oftast är det ordning och reda med mig. Oftast. Inte alltid.

I torsdags var det ordning och reda. Jag ringde till vårdcentralen för att boka tid för en B12-spruta.

Igår var det dags att åka till vårdcentralen. På lunchen berättade jag för M att jag skulle åka till vårdcentralen lite senare. I hissen på väg upp efter lunchen så slår det mig "men klant, B12:et är ju kvar hemma!". En timme kvar till den inbokade tiden.

Vad skulle jag göra?
Kasta mig iväg hemåt och hämta det innan vårdcentralsbesöket?
Kolla om jag hade ett till recept och då hämta ut det innan vårdcentralsbesöket?
Eller omboka tiden?

Jag ringde vårdcentralen. Klockan var då 12.50. Jag hade tid 13.45. Och jag fick beskedet att de skulle ringa tillbaka till mig ca 13.30. Panik! Vad gör jag?

Efter lite vånda så bestämde jag mig för att åka iväg hemåt. När jag tar på mig skorna så ringde telefonen. Det var från vårdcentralen och de bad om ursäkt för att de ringde innan den tid de hade uppgett!

Jag var däremot ytterst tacksam och glad för det! Och tackade glatt ja till en tid idag istället. Puh!

När jag la på luren så insåg jag att jag hade lyckats boka in den tiden samtidigt som ett möte som jag måste vara med på. Hur dum kan jag vara?

Jag kunde bara inte med att ringa vårdcentralen igen och boka om tiden igen. Så istället får jag nu vara med på mötet på telefon från bilen, lämna mötet när jag får sprutan, ringa upp igen och sedan när jag kommer till kontoret ansluta till kollegorna som sitter här.

Suck.
Jaja. Jag har iallafall med mig B12:et idag…

Jag ska vara ledig två hela dagar nu. Både torsdag och fredag.

Härligt!

Bäst idag:

Den morgontrötte kollegan kommer till jobbet. I köket lägger han ryggsäcken på bänken för att plocka upp matlådan och sätta in den i kylskåpet. Men hans min när han inser att han står med datorn i handen och försöker få datorn att passa in i på hyllorna i kylskåpet var obetalbar!

Jag var på fest i helgen hos vännerna K&J. När vi skulle äta så ställde K en flaska med alkoholfritt bubbel vid min plats. En ny sort som jag aldrig hade sett tidigare. Spännande!

Men nästan på en gång så satte utfrågningen igång.
"Varför dricker inte du?"
"Dricker du aldrig?"
"Varför dricker du inte ikväll?"
"Nämen sluta nu, lämna bilen här och drick lite av det här istället!"
"Var nu som folk - drick vin för sjutton!"

Först var jag väluppfostrat artig. Nej tack jag vill inte dricka ikväll. Jodå, det händer att jag dricker och då är det cider som gäller. Nä tack jag tycker inte om öl. Och nej tack jag tycker inte om vin heller.

Efter ett tag fick jag nog. Kanske lite väl skarp i tonen så sa jag att nog är det väl konstigt att inte en endaste här ifrågasätter att jag inte röker, men alla ska ha rätt att ifrågasätta att jag inte dricker alkohol!

Kommentarerna tog iallafall slut då. För ett tag. Senare under kvällen så var det några som nödvändigtvis var tvungna att ta upp frågan igen. Suck.

Varför kan vissa inte inse att om jag inte vill dricka alkohol så behöver jag inte göra det? Och jag ska banne mig inte behöva förklara varför jag inte gör det. 

Om jag skulle skriva brev till tomten så skulle det se ut så här:

Hej snälla tomten.
Jag tänkte att du skulle få min önskelista elektroniskt i år. Jag har kortat ner den drastiskt så det blir mindre att läsa och så att du slipper välja bland mina önskningar:

1. Projektledare som inte ifrågasätter det jag säger hela tiden.
2. Chefer som tänker innan de agerar.
3. Projektkollegor som tänker en gång till innan de sätter igång saker som innebär en massa merjobb för mig.

Hälsningar Ewa

Jag är orolig. I förväg.
Mamma ska opereras. Nästa vecka.

Och jag är redan nu orolig.
För hur operationen ska gå.
För hur hon ska ta sig hem.
För hur länge hon blir dålig efteråt.

Sen är det väl bara att inse att det blir ingen jul i stugan i år. Suck.

I lördags köpte jag Otrivin nässpray. Jag såg direkt att förpackningen blivit större så jag öppnade för att se om innehållet hade blivit större. Men det hade det inte! Man skulle ju kunna tro att även flaskan har blivit större, men det är alltså bara kartongen som har ökat i storlek.

Varför?
En större förpackning ökar ju påverkan på vår miljö (både sett till tillverkning och till transport) och borde vara dyrare (att producera och transportera).
Jag gissar att det bara är ett (fult) knep för att locka uppmärksamheten till just det märket i hyllan på Apoteket. Typ "större förpackning syns mer".

Jag köpte den trots allt, det är den sorten som jag brukar använda för att undvika näsblod i samband med nässpray. Men, jag kommenterade det på Apoteket och så mailade jag företaget senare och ifrågasatte förpackningsökningen.

Den blev klar till slut. I tid.

Kan det bli mörkare och tristare än när det den 20:de november vräker ner regn?
Tror inte det.

När jag plötsligt insåg att jag hade en hel helg framför mig med hurmycketsomhelst ledig tid så tänkte jag glatt "nu hinner jag ju städa innan nästa helg!".

Eftersom jag är den planerande personen så har jag planerat hur jag ska hinna allt inför att mina föräldrar kommer på besök om en vecka. Eventuellt spricker hela min planering eftersom jag verkar bli påtvingad ledighet. Från början hade jag bokat in en ledig dag nästa vecka. Sedan utökades det till tre lediga dagar men nu är det nere på två lediga dagar.

Idag har jag hantverkare under trappen igen. Denna gång isolerar de rör. Sedan ska det vara klart med hantverkandet ett tag framöver. Så i helgen ska jag dammsuga och skura under trappan. Jag måste bara komma fram till hur man skurar därinne, det är så trångt så vaskkäppen ryms inte… Därefter ska utrymmet bli förråd igen.

Jag har ett stort behov av många små punktinsatser. Som sortering av innehållet i handarbetspuffen (dvs den klädda sockerlådan på hjul där jag förvarar halvfärdiga handarbeten och garner). Därefter så är det dags att ta itu med badrumsskåpen och städskåpet. Nästa punktinsats blir troligen bokhyllorna i övre hallen (som numera kallas för biblioteket). Allt för många böcker saknar en egen plats och det är verkligen dags att dammtorka hyllplanen.

Det där med att dammsuga golv och vaska och sånt - nä det gör jag ju hela tiden så det räknas liksom inte.

Idag dök det upp på chatten:
krt frg

Vaddå? Fattar inget!
Jag tittade ner på tangentbordet och försökte komma fram till vad kollegan kunde tänkas ha velat skriva när han hamnade snett med fingrarna.

Under tiden som jag funderade så skrev han vidare.
Sen förstod jag och då var det ju självklart: kort fråga givetvis!

Jag läser husannonser och våndas över att allt är så dyrt. Jag såg idag ett perfekt hus men när jag tittar på bilderna så kan jag för mitt liv inte förstå hur jag ska kunna få in mina saker i huset. Trots att det är större än där jag idag bor.

Mitt köksbord är mindre än det som syns på bilderna.
Mina vardagsrumsmöbler är färre och mindre än de som syns på bilderna.
Mina sovrumsmöbler är ganska lika de som syns på bilderna.
Det som jag har i det kombinerade arbetsrummet/gästrummet ska enkelt rymmas i det tredje rummet.

Vad är det då som skiljer?

Efter en stunds fundering kom jag på det: de har inga bokhyllor!
Inte någonstans i huset syns en tidning eller en bok.
Arma människor…

En av mina vänner (K2) är så otroligt duktig på att få andra att känna sig duktiga och omtyckta. Det är helt naturligt för henne att när nå’n gör nå’t bra säga det. Eller att berätta för andra att någon är duktig på något. Det känns aldrig konstlat eller tillgjort, det känns helt enkelt bara ärligt och naturligt. Å andra sidan så säger hon också ifrån när nå’n gör fel eller är elak.

Jag önskar så att jag var mer som henne. Och jag kämpar verkligen för att förmedla att jag uppskattar henne, men det är inte lika lätt för mig att säga det som det är för henne.

Häromdagen så frågade jag en av mina andra vänner en sak som jag hade funderat på ett tag, och jag fick ett svar som jag verkligen inte hade förväntat mig. Det var rakt och ärligt, och var egentligen en otrolig komplimang. Men hans svar resulterade i att jag tvärstannade på gågatan och bara vrålstirrade på honom. När jag äntligen fick fram nåt så var det "du skämtar eller så är du inte klok". Han hävdade att han skämtade inte alls och att han visst är klok.

Efter hans svar så gick jag omkring och tittade på folk runt mig med lite andra ögon. Fortfarande ytterst tveksam. Nää, så kan det väl inte vara?

Igår frågade jag K2 vad hon trodde om samma fråga och om svaret. Hon log och sa att hon höll med om svaret. Dessutom fyllde hon på med några till exempel om varför svaret skulle vara sant.

Så idag känner jag att jag nästan ifrågasätter min omgivning. De kan ju inte vara kloka. För så som de tycker kan det väl inte vara? Eller är det jag som haft fel i hela mitt liv?

I fredags var det fredagen den trettonde. Suck.

Efter en torsdag som var riktigt riktigt bra så inleddes fredagen med ett ilskeutbrott när jag läst dagens första mail. Dagen fortsatte i samma stil, dock med avbrott för en lunch med trevligt sällskap. Avslutningen av fredagen blev än värre, ja till och med så illa att jag aldrig hade kunnat ana det.

Nu väntar jag på officiella besked. Sen ska jag agera.
För första gången i min drygt 20-åriga yrkesverksamma karriär ska jag göra riktigt uppror!

Nu är även denna bok utläst:

Jag fullkomligt slukade den. Det slutade med det vanliga mutandet "om jag städar 30 minuter så får jag läsa 30 minuter". Städningen avklarades och boken är slut.

Vad ska jag läsa härnäst då? Hm. Jag ska göra en inventering i traven med böcker som jag lånat av mamma och pappa. De har nämligen en dotter som förser dem med böcker som även hon vill läsa…

Igår gick jag ut genom dörren kl 5.00. Jag klev in genom dörren igen kl 22.05. Däremellan var det en lång dag på resande fot och i Stockholm.

Men jag hann med att läsa ca 250 sidor i denna bok, och nu är den slut. Tyvärr.

Jag är fortfarande inställd på indisk tid - alltså vaknar jag hur tidigt som helst på morgnarna och är hur trött som helst på kvällarna.

Måndag kväll var jag på basket, otroligt trött.
Tisdag kväll var jag på bio, otroligt trött.
Onsdag kväll tränade jag, otroligt trött.

Torsdag morgon åkte jag iväg med första planet till Stockholm. Jag vaknade före väckarklockan (4.15) och kunde i lugn och ro göra mig klar. Var klar klockan fem och var inte trött!

Men jag vill nu att jag from ikväll är inställd på svensk tid. Tänk att jag faktiskt längtar efter att bli väckt av väckarklockan!

Det är otroligt frustrerande att vakna kl 4 på morgonen och att då vara klarvaken. Och lika frustrerande att tvingas inse att jag inte orkar hålla mig vaken för att se "So you think you can dance"…

Jodå, jag är hemma igen. Men jag är både trött och förkyld, så orken finns inte. Inspirationen lyser med sin frånvaro.

Igår kväll åkte vi ut till havet. Vi åkte söderut, det tog ca 1,5 timme och det var minst sagt köer på väg ut ur stan.

Det blev under gårdagen ändringar i planerna så vi är på ett annat hotellområde än ursprungsplanen. Vi bor nu i "cottage" och det är rätt mysigt här. Poolområdet är klart bättre här men restaurangerna är bättre på det andra stället (dit vi inte for).

Idag har vi legat i skuggan vid poolen och det var +37 grader mitt på dagen. Ojojoj vad varmt!

(Just nu blev det strömavbrott. Igen. Det tredje idag. Suck.)

På eftermiddagen så tog vi en lång strandpromenad. När man är på stranden och tittar söderut så ser man en stor byggnad kanske 1 mil bort, precis vid havet. Det är ett kärnkraftverk. Tittar man norrut så ser man ett stort tempel från 1200-talet…

Det är minst sagt kontraster här nere.

Hm. Strömmen kom tillbaka ca 3 minuter. Nu är det helsvart igen…

Hm. Undra just om det är så himla lyxigt att vara på tjänsteresa till Indien?

• Först åker man till jobbet med taxi. Det tar sisådär 30 minuter.
• Sen jobbar man hela dagen från ca 9 till ca 18.45. Lunchen intas i personalmatsalen på ca 30 minuter.
• Sen åker man taxi till hotellet. Det tar betydligt längre tid då eftersom det är rusningstrafik, ca 1 timme.
• Senare på kvällen sitter man på hotellet och jobbar några timmar.

Fast jag får väl erkänna att jag bor i en svit. Och att frukosten äter vi i frukostmatsalen för oss som bor i sviterna. Och middagen åt vi på hotellets tak. Helt underbar mat!

Och lunchen kostade ca 5 kronor. Middagen var dyrare, 3-rätters för ca 200 kr men då får man dra bort ca 100 kr från det eftersom mat för ett visst belopp per dag ingår i hotellkostnaden…

Hur många kan man egentligen vara på en motorcykel?

Jag undrar om vissa kategorier av hantverkare har infört någon egen slags policy för vad som gäller?

Som idag när rörmokaren skulle komma "strax efter sju". Det betyder för mig senast 7.12. Efter det är det inte strax efter sju längre.
Men rörmokaren dök upp 7.35.

När klockan var 8.15 svetsades det för fullt utanför min ingång. Sen vet jag inte vad som hände men när klockan var 8.35 så insåg jag att det var väldigt tyst. Jag tittade ut och insåg att rörmokarbilen var borta!

Jag greppade telefonen och ringde för att fråga om de var klara eller vad som hade hänt. Och jo, de var klara. Min kommentar var då "borde ni inte berätta det för mig så jag kan åka till jobbet?".

Svaret var "oj, tänkte inte på det".

Nähä! Vi andra vi fullkomligt älskar att vänta på hantverkare. Eller kanske inte. ÖRK!

Jag har insett att jag har en förmåga som jag nu har börjat dra nytta av. Jag är duktig på att vara "the bitch" eller "the bad guy", och skriva ilskna mail!

Jag jobbar fortfarande lite med en del som jag inte borde jobba med. Men jag hjälper bara till när det är stora problem eller när det behövs en ilsken person. Jag skriver då mail där tonen är skarp och ibland skriver jag dessutom valda delar med STORA BOKSTÄVER. Det funkar bra - jag är "the bad guy" och mina kollegor som oftast ska hålla kontakten med de andra får då vara "the good guys".

I resten av mitt jobb så har jag också börjat använda min förmåga att skriva skarpa mail. Häromdagen skrev jag tillochmed en mening MED STORA RÖDA BOKSTÄVER! (Jag tror att jag även markerade texten som bold.) Idag har jag skrivit ett till sådant mail. Inte lika skarpt men jag satte ner foten ordentligt!

Och det funkar! Våra projektledare agerar, vår kund reagerar och mina kollegor blir nöjda.

Min telefon ringde nyss och han som ringde sa "vet du vad, det är så otroligt bra, du är så trevlig och tillmötesgående i vanliga fall och när du nu skriver på det här sättet då fattar vi att det verkligen är allvar".

Fast varje gång jag skriver såna mail så suckar jag och tänker att nog vore det bra om det kunde flyta på så att jag slapp skriva bitchiga mail…

Igår klev en väldigt lång man in genom ytterdörren hemma hos mig. Han är (tydligen) så lång att han slog i den ängel som brukar hänga i dörröppningen. Ängeln har hängt där i minst 10 år och J har aldrig lyckats slå ner den. När ängeln flög iväg så var min första tanke just "men hur lång är han egentligen, J har ju aldrig haft problem".

Jag hängde upp ängeln igen och konstaterade att den hänger flera decimeter över mitt huvud…

Senare gick vi ut och då lyckades ängeln hänga kvar. Jag vet inte om ängeln eller min besökare parerade. Men när vi gick in igen så flög ängeln igen ner. Då la jag på skohyllan och tänkte att där får den nu ligga ett tag.

Men idag när vi gick ut genom ytterdörren så gick jag först. Inga problem. Men sen kom det ett "aj som f-n". När det inte fanns en skyddande ängel så var det ju en vass krok där istället!

Så nu hänger ängeln på plats igen. Nu kallas den även för Skyddsängeln.

Denna kommentar fick jag idag i samband med en dokumentationsgranskning:

Helt underbart!
Jag trodde först att det var ett (medvetet) skämt, men det var inte det. Då blev det ännu roligare…

Igår bokade vi resan till Indien.

Jag gruvar mig faktiskt. Både för själva resan och för vistelsen där.
Jag vet ju nu hur jobbigt det är att resa dit. Och framförallt hur jobbig hemresan är.

Dessutom så vet jag hur mycket jobb dagarna kommer att innebära och att även kvällarna kommer att innehålla massor av jobb. Jag har väl inte världens roligaste resesällskap heller, hemvägen blir bättre i den aspekten.

Sen gruvar jag mig för att få magsjuka. Senast så klarade jag ju vistelsen där, men blev sjuk när jag kom hem.

Och så vill jag ju i själva verket vara hemma!

Idag uppdaterade jag min webläsare. Och helt plötsligt ser den här sidan helt vansinnig ut! Grrr!

Mitt favoritschampo finns inte att få tag på i Sverige längre. Efter att ha resonerat med mamsen så blev det en beställning av schampo och balsam till både henne och mig via en webshop.

Nu har jag dessutom klickat i några böcker. Men vänta nu, jag har ju köpstopp när det gäller böcker?!

Nä just ja. Inte när det är julklappar som man beställer. Och så behöver jag ju några nya pocketböcker inför resan. Eller kanske inte.

Men det kan ju vara bra att ha några extra med på resan utifall att jag skulle hinna läsa väldigt mycket? Fast chansen för att jag hinner läsa annat än på flyget är minimal: T är redan där nere och han lär hålla mig sysselsatt.

När jag km hem från jobbet i torsdags så var området runt ytterdörren minst sagt förändrat:

(Visst är den nya ytterdörren snygg!?!)

Det är inte så mycket ledig gräsmatta kvar mellan mig och grannarna H&D:

Nu har vi fått lite bättre "gångbroar" så det ser nästan värre ut numera. Idag har jag även fått "två hål i väggen". Fast de här hålen är stora och pluggade med isolering i väntan på att fjärrvärmerören ska dras in.

Delar av gatorna är uppgräva också, och varje morgon så stannar jag häpet till för postlådorna är inte där de ska vara. De har också flyttat på sig några gånger…

Jag hoppas att det inte är så väldigt många dagar till som allt ska vara uppgrävt så här, för just nu ligger vår vattenledning i det fria. Och det är ju minusgrader nästan hela dygnet numera!

Med tanke på allt som hänt de senaste dagarna så är det tur att jag skriver av mig en del ilska på ett annat, hemligt, ställe.

Idag så fick jag reda på att vi är tillbaka på den ursprungliga planen, dvs att vi åker tillbaka till Indien redan 25 oktober.

Hjälp! Det är ju snart!

Det här är min nya kompis:

Min variant sitter lite högre upp på handen, täcker även knogarna. Och jag ska bära den dygnet runt utom när jag sover. Fast jag fuskar lite då och då.

Jag är halvvägs nu, två veckor. Bara två veckor kvar. Eller kanske lite längre kvar.

Det är faktiskt besvärligt att ha en projektledare som har samma förnamn som ett av de (IT-)system som jag jobbar med.

Jag är totalt hopplös på att använda postit-lappar som komihåglappar och som kladdlappar. Häromdagen gjorde jag ett ryck och förde in majoriteten av alla postitlappar i ett block, snyggt strukturerat under rubrikerna "Privat", "XX-projektet", "YY-verktyget", "ZZ-systemet".

Idag skulle jag jobba över ett antal timmar och tänkte då beta av några saker som måste göras. Då hittade jag en lapp som jag inte riktigt förstår vad den handlar om. Rubriken är "ZZZ tisdag". Frågan är om jag menade min projektledare eller systemet? Jag läste vidare vad jag mer hade skrivit. "Maila & fråga efter vad de gjort. Identifiera aktiviteter."

Ja inte blev jag klokare av det.
Men sen bestämde jag att eftersom rubriken innehöll ordet "tisdag" så måste det vara min projektledare som avses. För han åker till indien imorgon och är alltså inte kontaktbar förrän på tisdag.

Dessutom ska det ju inte vara klart förrän på tisdag, så då behöver jag ju inte ta itu med det idag…

Den senaste veckan har jag spenderat en hel del pengar. De tre dyraste inköpen:
- förnyat årskort på gymmet
- årskort på basketen
- ny kamera

Kameran beställde jag i onsdags kl 15.30. Klockan 13.22 på torsdagen kom ett SMS om att den fanns att hämta på Preem. Snabba ryck!

Begravningen är nu. Eller rättare sagt, just nu är det minnesstund. Begravningen tog nog slut för en stund sedan.

Jag undrar hur många som kom till begravningen. Ingen av oss hade möjlighet, det är ju mer än 100 mil dit.

Och jag kan inte förstå varför en som är född -63 ska dö redan nu!

Nä.
Jag tror jag lägger ner.

På ett år har jag tränat 161 pass. Känns rätt bra.

Jag skulle så vilja ha lite mer tid. Allt för mycket tid tillbringas på jobbet. Eftersom jag trots allt tränar lika mycket som tidigare så blir det inte många stunder där hemma.

Både igår och idag har jag kommit hem vid 20.30-tiden. Ikväll jobbar jag dessutom hemma.

Suck!

För exakt 42 år sedan togs denna bild:
 

Kusin A och, framförallt, hennes lillebror tyckte att mina föräldrar skulle ha skaffat en kattunge istället för mig…

Efter att ha jobbat i drygt fem timmar så satte jag mig i bilen. Jag bestämde mig för att inte handla på vägen hem, istället skulle jag åka norra sidan hem för att kunna rösta på vägen hem. När jag hade kommit en bit på väg hemåt och äntligen hade passerat vägarbetet så började mina tankar vandra.

Undra om laddningen nu går bra eller finns det fler fel kvar…
Måste komma ihåg att ringa till J.
Vad kan det vara för fel på usb-portarna på K:s dator…
Just ja, styrelsemöte imorgon.
Och basket på fredag kväll. Ska jag åka till stugan direkt efter matchen?
Men, jag har ju inte fått årskortet än! Måste ringa H och fråga.
Undra om K&J kommer på matchen på fredag?
Det var länge sedan jag träffade T. Fast han har väl bara tid för ishockey nu.
Det var länge sedan jag träffade T:s syster också.
Och ännu längre sedan jag träffade T:s fru B. Jag ska rösta på henne i kyrkovalet.

Kyrkovalet?
Men hallå, jag skulle ju rösta på väg hem! Och där satt jag i bilen på fel väg hemåt. Jag hade åkt på södra sidan älven…

Så det var bara att åka nästan hem, svänga ut på E4:an, åka in mot stan igen fast andra vägen för att åka till "Globen" och rösta.

Suck. Hur sjutton kunde jag hinna glömma bort vilken väg jag skulle åka (och varför) på bara den lilla biten från jobbet till första trafikljuset? Jag hade där svängt vänster utan en tanke på att jag skulle till höger för att jag skulle rösta.

Ett antal timmar senare har jag nu totalt hittat 17 slarvfel!
Jag har för miljonte gången startat laddningen och nu börjar jag bli orolig för att den inte hinner klart innan ordinarie laddning ska starta i natt…

Japp. Där kom slarvfel nr 12!
Och nr 13.

SKRIIIK!

Om jag hade två av mina kollegor här just så skulle jag ha skällt ut dom ordentligt! Det är tur för dem att de båda två har semester och dessutom befinner sig utanför rikets gränser.

Jag vet inte om det är båda två jag ska vara arg på eller om det bara är en av dem. Den ena är så ordentlig av sig så jag tror inte det är den personen som slarvat. Utan jag tror det är den andra.

Och det handlar inte bara om ett slarvfel. Hittills har jag hittat 11 stycken. Och jag är inte säker att jag hittat alla än. Suck. Det här skapar så otroligt mycket onödigt jobb för mig!

Jag tillhör skaran som oftast fogar mig i säkerhetskontrollerna på flygplatser. Jag tar snällt av mig metallföremål och jacka, jag visar upp datorn och min lilla vätskepåse. Men, igår på Arlanda fick jag bara nog!

Jag var trött. Det var kö. Jag tog av mig jackan och la den i en låda på bandet. Jag visade upp datorn och la den i en låda på bandet. Jag la upp handväska och ryggsäck på bandet. Sedan gick jag genom "metallbågen".

Givetvis pep det. "Ta av dig bältet" sa en sur kille. "Men jag har ju inget" blev mitt svar.
"Ta av dig skorna.".

Jaha. Jag gick tillbaka, tog av mig skorna och bad om en låda för att lägga dom i. Nej nej, de skulle bara ställas på bandet. Jaha.

Jag gick genom metallbågen en gång till och det pep inte. Trots det blev jag visiterad men inte hittade hon några konstigheter. Så jag gick för att samla ihop alla mina grejor. Jag insåg då att en av mina skor hade fastnat på väg ut ur röntgenapparaten och mosades nu av alla andra väskor och lådor. I samma veva är det en kvinna som med sur röst säger "är det här din handväska, kan jag titta i den?".

Mitt svar blev då "nej, jag vill ha min sko först". Kvinnan svarar inte ens på det utan frågar igen om hon får titta i min väska. Än en gång säger jag nej och förtydligar att jag vill ha min sko innan den har blivit alldeles mosad. Hon rör sig inte ur fläcken utan fortsätter fråga om min handväska.

Till slut så är det den kvinna som sitter och tittar på röntgenbilderna som stannar maskinen, stiger upp, tar lös min sko och ger mig den. Suck.

När jag då fått på mig båda skorna så säger jag ok till att de ska titta i min handväska. De har tydligen sett ett långt metallföremål. Hon plockar ut allt ur min handväska, sprider ut det i en låda och handväskan i en annan låda. Sedan kör de dem genom röntgenmaskinen TRE gånger!

När jag fick tillbaka allt så frågade jag "hittade ni det ni sökte?". Kvinnan bara tittade på mig, fnös och gick sedan sin väg. Kvar stod jag och plockade ner alla mina saker igen i handväskan. Suck.

Igår bekräftade personalen i säkerhetskontrollen på Arlanda verkligen det jag tyckt tidigare. Nä. Tacka vet jag dom på Kallax!

Jag bor på hotell. Ett väldigt mysigt hotell. Ett riktigt fint hotell.

Det finns ikväll bara ett endaste men: Hotellet verkar invaderat av engelsk-pratande européer från något stort företag. De har invaderat "vardagsrummet" och nu verkar det dessutom som om de har bestämt att ha efterfest på ett av hotellrummen. Jag vet inte om orsaken är sluddrande tal, språkförbistring eller undanflykt, men nu har det knackat på min dörr fyra gånger och varje gång öppnat dörren så har det där stått förvånade människor som sagt "oh sorry wrong room".

Men jag tycker att jag bor i helt rätt rum. Det här kan bli mitt nya favorithotell. Trots de knackande gästerna.

Balkongen längst bort högst upp är "min".

Idag har jag varit på utbildning. Det var minst sagt korvstoppning! Som dessutom avslutades med ett prov…

Det var få och korta pauser. Dessutom var det extremt långa pass. Till exempel så satt vi två timmar direkt efter lunch utan minsta lilla paus. Efter 90 minuter så gick mina ögon i kors…

Hur det gick på provet? Ingen aning. Om jag klarade det så är jag bra på att gissa vilket alternativ som är rätt…

Innan jag igår rusade iväg för att spela (ban)golf så letade jag i panik efter min försvunna mobiltelefon. Samtidigt som jag gjorde det skrev jag en komihåg-lista till idag.

Om jag nu lyckas läsa mina kråkfötter så står det på listan:
Katarina
maila till JR
maila
lilla
Marie

Vad vill jag Katarina? Vilken Katarina? Har jag lovat någon av Katarinorna något?
Vilken JR ska jag maila? Jag känner ingen JR! Eller jo, det gör jag ju visst! Men vad ska jag maila honom?
Vaddå maila?
Lilla? Eller kan det stå Lilja? Iilja? Och om det nu gör det, vad menade jag med det?
Marie? Vilken Marie ska jag komma ihåg? Varför ska jag komma ihåg henne? Och vad ska jag komma ihåg! Eller menade jag någon av Mariorna?

Nä. Inför nästa komihåg-lista måste jag komma ihåg att skriva tydligare och utförligare. Och att inte leta mobiltelefonen samtidigt.

Igår fick jag än en gång höra ett rykte som jag tidigare har hört små små delar av. Nu fick jag höra stora delar av ryktet. Och gu’ så arg jag blev!

Jag sa ifrån och sa att jag tror inte ett skvatt på det. Dessutom förklarade jag vad jag tror är upprinnelsen till att ryktet överhuvudtaget finns. Och vem som jag tror är ryktesspridaren.

Efteråt funderade jag på om jag skulle prata med den som ryktet berör. Eller med ryktesspridarna.

Idag har jag kommit på att eftersom jag ändå är på kollisionskurs med en av ryktesspridarna så kan jag ju lika gärna ta upp det med honom. Och så ska jag under nästa vecka prata med han som spred ryktet vidare till 7 personer på ett möte igår.

Än har jag inte bestämt mig för om jag ska prata med den berörde eller inte. Troligtvis ska jag det för hela mitt inre skriker RÖR INTE MIN KOMPIS!

När tre personer samtidigt försöker chatta med mig och min projektledare står intill mig och pratar med mig samtidigt som min fd chef kliver in genom dörren till mitt rum, då räcker det!

Sen plingar det till och det rasar in mail. Min mailkorg är så proppfull att jag inte ens kan skicka mail. Suck.

Så fort jag lämnar min plats så passar kollegorna på, "en fråga bara…".

Varför ska jag vara så himla populär på jobbet? SKRIIIK!

Hoppla! Jag har blivit en nyckelperson! Fast vad det egenligen innebär förstår jag inte…

"Listor upprättas över alla medarbetare som arbetar med kritiska projekt som kan komma att behöva ersätta en del nyckelkompetens under influensaperioden."

Vad betyder det egentligen?
Ok, man har gjort en lista där jag finns med. Jag arbetar med ett kritiskt projekt.
Men sen då?
Ska mitt projekt ersätta nyckelkompetens? Eller har mitt projekt nyckelkompetens som behöver ersättas?

Jag förstod av den fortsatta instruktionen att det iallafall innebär jobb för mig. Så jag tänkte vara lite taktiskt och låta vår projektledare uppdatera sin information först, så kan jag planka det han gjort… Det var bara ett fel med den tanken, han tänkte planka det jag gjort…

Idag blåser det, minst sagt!

Trots att våra fönster inte är öppningsbara så känner man inomhus att det blåser. För att inte tala om att man hör det!

Stark vind kombinerat med sol är inte att rekommendera när man jobbar 4 trappor upp i ett hus beläget på en udde. Södersidan är ut mot havet. Väster ut mot älven. Om man inte kan ha de utanpåliggande persiennerna nerfällda blir det otroligt ljust inomhus!

Igår fick jag ett mail från en av mina gamla vänner från den tiden då jag bodde längre söderut. Hon skrev om deras husrenovering och skickade med länken till sitt fotoalbum där hon hade massor av inredningsbilder, före och efter renoveringarna.

Jag tittade först i köksalbumet och såg första bilden. Min tanke var "men så snyggt", sedan såg jag orden "före". Aha, det var så där det såg ut innan de renoverade. Jag tittade vidare på bilderna och konstaterade att vi har inte samma smak. Jag gillade före-köket men skulle aldrig i livet kunna tänka mig efter-köket.

Jag tittade vidare på bilderna från de andra rummen och blev allt mer full i skratt. Jag konstaterade att jag tyckte bättre om huset innan deras renovering än efteråt. Och hon är nu så stolt över att de äntligen är klara med nedervåningen och att den blivit precis som dom ville.

Frågan är vad man då svarar på ett sånt mail?
Jag valde att skriva nåt lite allmänt om att va roligt att de trivs så bra i huset och i området, och va roligt att de är klara med nedervåningen. Inte ett ord om att det var fint, det klarade jag inte av att skriva…

Jobbade hela långa dagen igår. Jobbade över lite också. Tränade en timme sedan. En riktigt tungt pass. Efter dusch och klädbyte så ilade jag hemåt.

När klockan var 20.00 parkerade jag bilen i garaget. Rusade sedan mot samlingslokalen och kom dit bara fem minuter sen. Vårt möte räckte 1 timme och 10 minuter. Efter en promenad hem, men omvägen till C:s postlåda, så klev jag in genom dörren klockan 21.30.

Då hade jag fortfarande inte ätit någon middag. Jag hade inte ätit något alls efter lunchen klockan 12. Gissa om jag var vrålhungrig då?

Så jag åt middag klockan 22.
Nä. Det är inte bra att göra så.

Enligt den tidigare planen så skulle fjärrvärmeinstallationerna börja i augusti. Nu är det uppskjutet till i slutet av september. Men nu har de även presenterat en mer detaljerad plan, och den innebär att våra hus kommer att konverteras i den ordning som de byggdes.

Mitt hus är nr 11. Sista huset. Det innebär att de kommer till vårt hus i januari.
Hm!

Men å andra sidan så har jag nu massor av tid på mig att rensa ut, ordna om och fundera på hur jag ska göra.

Jag förstår inte varför jag redan håller på med utrensningen. Jag som brukar vara så seg i starten. Men jag har faktiskt börjat både med utresning och omorganisationen.

Däremot så går det dåligt med badrumsplaneringen. Framför allt när det gäller hur jag ska ha det med möjligheterna att torka tvätt.

Eftersom jag är totalt överambitiös så letar jag nu (billiga) tapeter som jag ska tapetsera på mina förvaringslådor i förrådet (=klädkammaren). Jag har påbörjat lapparna som ska spegla innehållet. De ska också klistras på lådorna.

Och jag har redan nu prelimiärbokat in att pappa kommer till mig när konverteringen påbörjas. Det gör också att mamma utan att oroa sig för pappa kan åka till sin lillebror då. Det gäller att vara ute i god tid!

Idag fick jag en glad nyhet bekräftad!
Så nu vill jag direkt åka hem och börja sy på ett babytäcke!

Det förra jag sydde hade båt-tema.
Det innan hade hund-tema.

Jag undrar vad jag ska välja nu. Jag skulle vilja hitta något som passar in på båda föräldrarnas intressen. Hm. Det kanske får bli traktorer? Eller datorer?

Ibland så önskar jag att jag hade fel lite oftare. Idag kom ett mail från min projektledare. Vi pratade igår kväll om något som jag misstänkte, och tydligen stämmer mina misstankar.

"Läs och gråt dig till sömns, din magkänsla är 100% korrekt."

Nu hoppas jag verkligen att jag hade fel i det andra som vi pratade om.

I lördags var jag lite ledsen. Och lite sentimental.
Min favoritmorbror fyllde år. Eller rättare sagt, min favorit-fd-morbror fyllde år.

Under alla år, fram till 1991, var han min favoritmorbror. 1991 blev han min fd morbror. I samband med sin skilsmässa så klippte han helt kontakten med den ingifta släkten. Under några år så fortsatte jag att höra av mig till honom och att skicka grattiskort när han fyllde år. Men han hörde aldrig av sig till mig. Så jag slutade. Men jag saknar honom fortfarande!

Nu fyllde han jämnt och jag valde att inte skicka nå’t kort. Men jag skulle så gärna ha gjort det. Eller ringt honom. Men jag vet att han inte skulle uppskatta det. Eller rättare sagt, hans sambo uppskattar inte det och då väljer han att inte vilja att jag hör av mig.

Han har gjort en del konstiga val som han förklarar med att han tar hänsyn till sin nya kärlek. Jag fattar varken att han ställer upp på det eller att hon kan ställa dom kraven på honom. För om man träffar en man som varit gift i dryga 30 år så måste man väl förstå att han har ett förflutet som han inte bara kan stryka ett streck över? Eller kan man ställa kravet att han varken ska få träffa sina barn, barnbarn eller övriga (fd) släktingar?

Det här är jag. Idag.

Det är besparingstider inom landstinget nu. Min vårdcentral har börjat samordna sin telefontjänst med vårdcentralen på grannområdet. Jag tyckte från början att det lät som en bra idé, men nu tycker jag inte det längre.

Jag ringde idag till vårdcentralen för att få en läkartid eller en telefontid hos min läkare. Som vanligt så får man ange telefonnummer och personnummer och så ringer de upp. Bra system. Men idag var det måndag. Då var det grannområdets vårdcentral som hade hand om telefontjänsten.

"Nej jag kan inte boka läkartider på din vårdcentral. Kan du ringa tillbaka imorgon tisdag, för då är det din vårdcentral som har telefontjänsten, och då kan de boka en tid åt dig."

Men hallå! Vad är vinsten då? Är det inte lika bra att tydligt klargöra att man kan ringa vårdcentralen varannan dag istället? För som systemet är nu så måste det ju resultera i ganska många dubbla samtal!

Eller handlar det om att klara av så många samtal som möjligt? Och att man får fler samtal, pga av de som måste ringa nästa dag, är en vinst i sammanhanget?

Det påminner om apotekets system för att korta köerna, där de räknar kötiden från det att jag fått en kölapp tills jag lämnat in mitt recept. Sedan hur lång tid jag får vänta tills jag får min medicin är en helt annan sak som man inte mäter…

Planeringen inför nästa Indienresa har redan börjat. T håller på med hotellbokningar och vi har redan bestämt vad vi ska göra den helg vi ska vara där. Jag har däremot inte än vågat säga att jag skulle vilja vara ledig veckan efter, för att ta lite semester när jag ändå är där… (Men jag siktar på semester på västkusten, inte på östkusten.)

Jag har lovat mig själv och R att jag innan nästa Inden-resa ska skaffa en ny kamera. Den nuvarande inhandlades 2003 och den åkte i golvet 2005 eller 2006, och efter det så krävs det lite manuella handgrepp för att öppna och stänga den. Men den funkar ju! Fast nu har jag insett att stängningarna ger mig blåmärken och det vore mycket enklare med en kamera där man kan slå av och på den med en knapptryckning.

Men vad ska jag köpa? Det finns ju så otroligt mycket att välja på!

T har även börjat planera min resa till huvudstaden. Eller rättare sagt vad vi ska göra när jag är där. Jag orkar inte ens tänka på att boka den resan, det är ju flera veckor kvar tills jag ska åka…

Denna helg är också planerad. Schemat är tajt, från fredag eftermiddag till söndag lunch. Så nu får det inte komma regn på söndag förmiddag, då spricker planeringen! Däremot så har jag massor som måste göras innan helgen, helt oplanerat.

I lördags morse for jag hemifrån kl 9.30 och kom hem ca 17. Jag tillbringade nästan hela den tiden inne i stan och ändå hann jag inte gå på Clas Ohlson. Det gjorde att jag blev totalt dumförklarad av käre J…

Men först så var jag på ett aerobicspass mellan 10 och 11. Sedan duschade jag och bytte om, och därefter blev det en lättare lunch. Sedan gick jag och tränings-J på stan. Jag köpte medicin, tyg och jeans. Vi strålade samman med tränings-M och fikade lite. Sen ville J ha smakråd när det gällde skoinköp. Och helt plötsligt var klockan 14 och det var dags att gå tillbaka till gymmet för att byta om inför dagens danspass. Jag åkte från gymmet ca 16 och då var det bara att bege sig till IcaMaxi och handla.

Ingen tid för besök på ClasOhlson! Men J hade nå’n kommentar om att jag kunde ha skippat nå’n skobutik och istället besökt Clas. Nähä.

I lördags var jag på ett danspass som denne man ledde:

Det var jätteroligt! Vi var många på passet och det verkade verkligen som om alla trivdes. Han bjöd på sig själv och var väldigt bra på att lära ut. Han lärde ut tre danser (chacha, samba och jive) och det gav faktiskt mersmak!

Jag kikade i hans blogg och där skrev han "Jag har precis haft två superlyckade dansklasser/ workshops här uppe i Luleå. Folk skrattade och svettades, vilket är mitt mål när jag börjar klassen. så jag är väldigt nöjd. "

Jag ska till huvudstaden om nå’n vecka. Jag hade först en dags utbildning inplanerat och sedan så tänkte jag kombinera det med en dags projektjobb före eller efter utbildningen.

Jag pratade med min projektledare idag och skulle bara kolla om han tyckte det var en vettig idé. Det gjorde han. Han tyckte tydligen att det var en så vettig idé så han ville att jag skulle stanna ytterligare en dag. Det var inte riktigt det jag trodde han skulle säga…

Mamsen har idag varit på universitetssjukhuset. Jag fick tag på henne när hon satt på bussen på väg därifrån. Det var glada nyheter. Mer sån’t!

Idag har jag fått ett sån’t där tråkigt besked som jag inte vill ha. Jag fick det dessutom på chatten, bara i förbigående.

Mitt svar blev NEJ!

En stund senare hade nyheten sjunkit in. Då skrev jag:
S
K
R
I
I
K
!

Just nu skulle jag kunna skriva ett ytterst upprört inlägg där jag spyr galla över hur lagstiftningen i vissa lägen fungerar. Eller rättare sagt, inte fungerar.

Men istället för det så har jag ringt runt till vissa av mina bekanta för att ta reda på vilken försvarsadvokat de rekommenderar. (Tur att det finns två jurister och en "konfliktlösare" i bekantskapskretsen!) Sen har jag suttit i telefonkö länge men till slut fick jag prata med rätt åklagare och fick reda på att det är sant.

Vännen A ska alltså åtalas för "egenmäktighet med barn". En av anledningar är att hon "saboterat pappans umgängesrätt". Tror väl jag det! Han har ju suttit inne för att ha misshandlat dem båda! Hon har ansökt om ensam vårdnad men det är inte klart än. Det som däremot är klart är att pappan är dömd, igen, för misshandel av A.

Jag blev lite lugnare efter att ha pratat med åklagaren. För de kommer att ta upp ansökan om ensam vårdnad och hans brott mot besöksförbudet i samband med denna rättegång. Åklagaren sa att förhoppningsvis så blir resultatet av detta åtal att hon frias och att ensam vårdnad blir verklighet.

Men ändå. Ska hon verkligen behöva åtalas? Nää.

Jag måste lära mig bokstaveringsalfabetet på Telekom-engelska!
Jag trodde att jag kunde det men det verkar som om det jag kan är det bokstaveringsalfabet som används inom flyget och försvarsmakten…

Det jag kan börjar med Alfa, Bravo, Charlie, Delta men på Telekom-engelska börjar det med Alfred, Benjamin, Charlie, David.

Det hela blev väldigt tydligt igår när jag bokstaverade "Alfa Zulu Hotel 1 2 3" och mina indiska kollegor inte förstod Zulu-dellen. När jag istället mailade koden så fick jag svaret "I guess you meant Zebra for the Z". Jag gjorde väl det. Och Alfred istället för Alfa. Och Harry istället för Hotel.

Än så länge så har jag memorerat Zebra. Och konstaterat att Å, Ä och Ö inte finns på Telekom-engelska så där får jag fortsätta säga Alfa Alfa, Alfa Echo och Oscar Echo.

Idag fick jag en inbjudan till en en-dagars-utbildning. Jag konstaterade att den skulle vara i Stockholm och att jag inte tyckte att det var värt pengarna att jag skulle åka ner dit för en dags utbildning.

Ha! Jag kan väl konstatera att den person som skrev inbjudan vet hur jag fungerar…
"VÄNLIGEN OBSERVERA att deltagande på denna kurs inte är frivillig utan obligatorisk!"

Okeyrå. Jag åker väl då.
Men jag ska försöka kombinera det med ett annat möte dagen före eller efter. Så jag slipper åka ner vid två olika tillfällen…

I sommar har jag blivit än mer medveten om hur hemsk sjukdom Alzheimer är. Inte bara för den sjuke, utan för omgivningen.

Två av mina nära släktingar har Alzheimers och den ene blir otroligt snabbt sämre. Han har passerat stadiet då han är medveten om att han är sjuk, han är snarast som ett litet barn. För omgivningen så är det ofattbart att en man kan se så frisk och kry ut och ändå vara så borta.

Det beror på dagsformen hur mycket han minns. Han minns aldrig vem jag är, men han känner fortfarande oftast igen min mamma, både när de ses och på telefon. Han känner inte igen sina barnbarn och inte sin svärson. Ibland tror han att äldsta barnbarnet är hans dotter och ibland minns han inte vad hans fru heter. I lördags hittade han inte till badrummet och skulle sedan packa en väska och gå hem. Trots att han redan var hemma.

Han blir bara sämre och sämre. Motoriken blir bara sämre och sämre.
Han är som ett litet barn. Men ett barn blir bättre och bättre på allt som han blir sämre och sämre på.

Jag och J har under sommaren pratat rätt mycket om detta med Alzheimer och vi jämförde med J:s cancer:

Vi vet att H aldrig blir bättre, han kommer bara att bli sämre.
J kan bli bättre. Eller sämre. Troligtvis bättre.

Det syns inte på H att han är sjuk, så folk förstår inte det utan tycker att han är krånglig, besvärlig och omöjlig.
Det syns nu väldigt mycket på J att han är sju. Folk bemöter honom på ett helt annat sätt för han har ju cancer.

På samma sätt som man till slut tappar tålamodet med ett barn så blir vi arga på H. Trots att han absolut inte rår för att han är sjuk. Och trots att han inte kan förändra sig för att vi blir arga.
Ibland blir jag arg på J också. Men mitt tålamod är ganska långt för han är ju så sjuk…

Det går inte att resonera med H om hans sjukdom och om hur den påverkar de närmast anhöriga. Han förstår inte vad vi försöker prata om.
J tänker väldigt mycket på hur hans sjukdom påverkat oss andra.

H förstår inte vad döden är längre.
J planerar för utifall att han skulle dö.

Sen kom vi till de djupa tankarna som man knappt vågar erkänna att man tänker.
Som att vi alla känner att det skulle ha varit bättre om H hade fått dö i en hjärtinfarkt för kanske ett år sedan. Så hade han sluppit vara medveten om sin sjukdom (den korta period han var medveten om den) och de närmast anhöriga hade sluppit vara med om den här resan som bara går åt ett håll. Nu är vi rädda att han ska vandra iväg någonstans och skada sig. Eller att hans fru ska klappa genom av trötthet. Eller att H slår på en platta på natten när han vandrar i lägenheten. Vi oroar oss för alla möjliga tokiga hemska saker som kan hända.

Men allra bäst hade det varit om inte han hade blivit sjuk alls.

Jag skulle så vilja minnas honom som den långe vackre mannen med en så rolig humor. Nu minns jag istället en gammal man som inte förstår hur vattenkokaren fungerar och som inte hittar till sovrummet från köket.

I min uppräkning av saker som jag hunnit med på semestern så glömde jag ju något tidsslukande:

Vi har vaxat tre bilar!

Och det betyder att vi har:
- tvättat tre bilar
- torkat tre bilar med sämskskinn
- dammsugit tre bilar
- tvättat gummitmattor tillhörande tre bilar
- putsat fönster på tre bilar
- vaxat tre bilar
- lagt på lackförsegling på tre bilar
- bättrat på det svarta på listerna på tre bilar

Puh! Tur att vi inte har fler bilar!

Om man nu bjuder in till födelsedagskalas så kanske man ska ha någon form av planering inför det?

Men det har jag ju!
Gästerna kommer på söndag kväll, jaja några kommer på lördag kväll också, och det är ju jättelänge kvar till dess. Flera dagar. Jag hinner!

Fast jag har varit borta varje kväll denna vecka. Är borta ikväll också. Och har inte städat efter 4 veckors semester, det ligger ett fint litet dammlager nästan överallt. Men det är ju långt till lördag kväll. Och ännu längre till söndag kväll.

Just ja. På lördag ska jag ju först på aerobic, sedan på stan och därefter på "Let’s Move It" med "vadhannuheter-hanfrån LetsDance" så jag är ju borta på lördag ända till 16-tiden.

Och vad ska jag bjuda på?
Kladdkakemuffins?
Småkaker?
Vit chokladcheesecake istället för tårta?

För det har jag inte funderat det minsta på. Än mindre handlat inför.  

Just nu känns det rätt skönt att det inte är den här helgen som jag måste börja röja ur förråd inför fjärrvärmekonverteringen…

Jag tycker ju att jag borde ha sänkt tempot under min semester. Och det har jag. Eller egentligen inte, men är jag mer "av" och "på" nu än innan semestern.

Det är två olika lägen nu:
Läge nr 1 är mitt avslappnade läge då jag har tid att ta det lugnt och jag inte alls har nåt högt tempo.
Läge nr 2 är ett fokuserat läge med högt tempo.

Jag har inga problem att byta mellan de två olika tempolägena. Igår hade jag tid att fika. Både på för- och eftermiddag. Däremellan var det högt tempo.

Igår kväll var det dags för styrelsemöte. Jag gruvade mig lite för jag trodde det skulle bli ett långt möte. När mötet var klart så tittade jag på klockan och mötet hade då bara tagit 1 timme och 15 minuter. Mycket kortare än vad det brukar räcka! Det kommenterade jag till mina styrelsekollegor som skrattade och sa "ja och vem var det som höll uppe tempot då? Jo det var hon som haft semester i fyra veckor!"…

Så efter mötet hann jag se lite från friidrotts-VM. Och givetvis så passade jag på att sortera in räkningar i pärmar samtidigt. Jag hade ju fått lite tid över…

Jag har varit ledig fyra veckor. Otroligt skönt.

Jag har:
- stigit upp tidigt varje dag
- målat himla mycket utomhus, främst rött men även svart, blått och lite vitt
- läst mycket
- diskat "hur mycket som helst" och torkat massor av disk
- plockat enorma mängder hallon (och sedan rensat)
- besökt tandläkaren (eftersom jag tappade del av tand)
- burit och staplat ved
- stickat två dukar
- enormt ont i min högra armbåge

Jag har inte:
- surfat
- läst mail
- sytt något överhuvudtaget
- stärkt de stickade dukarna
- besökt en endaste loppis konstigt nog
- plockat andra bär än jordgubbar, hallon och vinbär
- klagat på vädret en endaste gång!

Summa summarum: en riktigt bra semester! Bra väder och mycket ledigt. Fast mamsen påstår att jag jobbat hela tiden men jag hävdar att jag varit ledig för jag har ju jobbat med andra saker. Typ husmålning och ved.

Nu tar både jag och datorn semester! Jag har tänkt ha 4 veckor utan internetuppkoppling, vi får väl se hur det går…

PS Bilden har jag hittat någonstans, men var minns jag faktiskt inte… DS

I onsdags så ville jag verkligen skriva här. Men då gick det inte! Någon form av tekniska problem.

Igår så fungerade allt igen, men då hade jag inte tid.

Imorse hade jag tid, men då funkade det inte igen.

Nu har jag inte heller tid egentligen, men nu fungerar det ju så då bara måste jag ju passa på…

Jag har städat skrivbordet på min dator nu. Varje gång jag ser det blir jag så paff, jag känner inte igen mig!

Jag gillar ordning och reda. Men det kan man inte tro om man ser mitt skrivbord just nu. Jag har däremot städat min hurts idag och där är det riktigt snyggt nu!

Jag gillar ordning och reda i jobbet också. Men det projekt jag är med i nu är verkligen inte ordning och reda. Jag håller på med sådana saker som jag verkligen inte trodde skulle behövas. Som att kolla att vi verkligen fått alla dokument som vår kund säger att vi fått. Och att kolla att dokumenten innehåller det vår kund säger att de gör. Värst av allt är att det vår kund sagt inte stämmer…

Jag gillar ordning och reda i min privatekonomi också. Men det har jag verkligen inte! Idag gjorde jag en ansträngning och kollade upp att jag hade fått senaste månadernas reseräkningar utbetalda. Det hade jag inte! Så efter tre telefonsamtal, det är ju semestertider, ska jag nu få två reseräkningar (försvunna i posten?) också utbetalda.

Innan veckan är slut ska ordning och reda även ha spritt sig till skrivbordet. För sedan är det semester!

Ikväll ska jag:

1. Jobba. Suck.
2. Träna 1 timme. Aerobic med favoritinstruktören!
3. Flytta humlespaljén så att jag kan använda de nya distanserna.
4. Bestämma i vilken bank vi ska låna 1,9 miljoner kronor. Om sanningen ska fram så har jag redan bestämt oss, jag ska bara få med K på samma tankar också.

Efter det tänkte jag placera mig i soffan och drömma om brownies. Eller kanske på balkongen med en bok.

Jag kan sova på flygplan, bussar och tåg. Jag kan utan problem sova i bullriga miljöer. Men när det är nästan tyst så kan små små ljud vara nog för att väcka mig.

Inatt vaknade jag klockan 3. Det var något som lät. Halvt sovande kollade jag mobilen men den var tyst. Radion också. Det var nå’t annat som lät.

Yrvaket letade jag rätt på glasögonen och steg upp. Efter ett steg så insåg jag att det kom en nytt ljud från ventilationen. Jag gick in i de andra rummen men där lät det som vanligt. Jag stod ett tag och tittade på ventilationsdonen i sovrummet och sedan gick jag in i köket och drog upp ventilationen på max. Sedan ner på min igen. Och det blev tyst. Jag la mig ner och somnade direkt.

15 minuter senare vaknade jag igen. Samma lilla irriterande ljud. Nu började jag fundera om vi kunde ha fått in vatten nå’n stans i ventilationen för det hade ju hällregnat tidigare på kvällen. Jag steg än en gång upp. Nu tog jag fram ficklampan och granskade taket i köket (där det i andra lägenheter tidigare läckt in vatten) men det såg ut som vanligt. Likadant i vardagsrummet och i badrummet. Tillbaka i sovrummet så granskade jag taket extra noga men såg inget. Men det där ljudet var där iallafall.

Jag vred än en gång upp ventilationen på max och sedan ner på min. Och ljudet var borta. Alltså kunde jag än en gång somna om.

Imorse träffade jag en av mina grannar. Han berättade "Jag kunde inte sova i natt så jag var uppe och vandrade. Då så jag ett konstigt ljus uppe hos dig, det såg ut som att någon gick omkring i lägenheten och lyste med en ficklampa så jag var beredd att ringa polisen för att larma om inbrottstjuvar. Men sen slocknade ljuset och jag satt mig ner för att se om någon kom ut ur din lägenhet men det kom aldrig ut någon så jag struntade i att ringa polisen."

Jag började skratta när han berättade detta och han i sin tur började skratta när jag berättade att det var jag som hade gått omkring och letat vattenskador i taken eftersom ventilationen lät så konstigt…

Igår insåg jag att man kan ha troligt olika definitioner av innebörden i ordet förvarning i mitt jobb.

Torsdag förmiddag vid 9-tiden skickade jag en förfrågan om när en viss sak skulle göras. Jag skickade mailet till den person (B) som jag trodde skulle göra detta. Klockan 10 kom svar från en annan person, A, som skulle göra själva jobbet. Det skulle ta ca en timme att göra och skulle, om det hanns med, göras någon gång under torsdagen eller fredagen.

Jag mailade då till A och skrev "kan ni meddela oss innan ni börjar så att vi kan förvarna våra indiska kollegor om att XXX inte är åtkomligt under tiden ni gör installationen?".

Klockan 15 kom ett mail från A: "Jag börjar nu".

Suck. Det var bara att snabbt skicka ut ett mail till hela projektet, och meddela att XXX inte är åtkomligt eftersom installationen redan är påbörjad.

När A hade mailat och meddelat att det hela var klart så svarade jag "Tack! Hur kan vi ordna det så att vi inför nästa installation kan få en förvarning innan ni börjar med installationerna så att vi kan förvarna projektmedlemmarna?". Svaret jag fick gjorde att jag gav upp: "Jag skickade ju mailet innan jag började, räcker inte det?".

A ansåg alltså att om man skickar ett mail klockan 15.00 om att man ska börja och sedan börjar man göra jobbet klockan 15.01, ja då har man förvarnat. I min värld så innebär en förvarning lite mer än så. Men det är skillnad på olika.

Ibland känns det som att livet bara går ut på att stressa, ha ont och ha dåligt samvete.

Jag har haft problem med sömnen sedan jag kom hem och det är stressande att inte kunna sova när man borde sova. Dessutom så stressar jobbsituationen mig konstant och snart är det semester och det är enormt mycket jag ska hinna innan dess. (Och där kom jag på en sak jag skulle gjort idag men inte kommit ihåg att göra!)

Min tennisarmbåge är väldigt påträngande dygnet runt, dessutom så har det onda spridit sig till höger hand. Det i sin tur gör att jag har svårt att sova.

Jag har konstant dåligt samvete för saker jag inte gjort hemma, på jobbet eller i bostadsrättsföreningen. Jag har jämt dåligt samvete över att jag hjälper mamma och pappa för lite, att jag inte håller kontakten med alla vänner och att jag låter för kort i tonen.

När då kollegorna sätter igång och är messerschmittar om hur enkelt det är, att det är ens eget fel när man jobbar för mycket, att allt handlar om prioriteringar och att man visst hinner om man vill, ja då är jag på väg att logga ur för gott.

Men igår kväll så fick jag en riktig vilokväll. J är hemma denna vecka, vi placerade oss i soffan och såg Michael Jackson-"föreställningen". J berättade en massa dråpliga saker som hänt när han varit på sjukhuset och samtidigt som vi pratade om cancersjuka människor och såg en minnesceremoni så skrattade vi massor.

Den kvällen gav mig massor av ny ork.
Den gav mig också en påminnelse om att det är inte alltid jag själv som prioriterar och kan välja, ibland väljs och prioriteras det åt mig utan att jag kan påverka det.

Hade jag kunnat välja så hade J inte haft cancer. Hur mycket jag än vill så kan jag inte träffa J lika mycket som tidigare, hur jag än prioriterar. Det är någon annan som bestämt att han är borta varannan vecka och att han ibland är så dålig att han inte orkar umgås med någon alls.

När två av kollegorna idag igen satte igång med sitt tugg om att det handlar om att prioritera så orkade jag faktiskt protestera och säga till dom att iallafall i mitt liv så är det inte jag som gör alla prioriteringar själv, utan jag får finna mig i vissa spelregler som jag inte kan påverka. När de då började käfta emot så log jag och sa "vet du, nu prioriterar jag att inte gaffla med dig, jag läser tidningen istället" och då började de andra i fikarummet att skratta.

Hur länge kan indiska knottbett klia?
Tydligen vääääldigt länge.

Jag fick dom söndag för 1,5 vecka sedan, och igår kliade de värre än någonsin. Mina ben ser hemska ut nu, betten är svullna och har spruckit. Det är bara att inse att jag måste börja med kortisonsalva för att få betten att läka ihop. Suck.

Jag har nu verkligen konstaterat att jag tillhör dom som har problem med tidsomställning när man flyger västerut. Det har alltid varit så när jag flugit till USA och jag har då aldrig haft problem när jag flugit österut på väg hem. Men då har de flesta sagt åt mig att det är för att jag kommit hem som jag inte haft några problem med tidsomställningen.

Vi flög till Indien, ställde fram klockan 3.5 timme och hipsvips så var jag och min kropp inställd på indisk tid. Inga problem med att vakna på morgnarna och jag var trött i lagom tid på kvällarna.

Men nu. Jag kom hem i fredags efter en lång resa från torsdag kväll till fredag eftermiddag. Jag kämpade och höll mig vaken till klockan 21. Sen sov jag uruselt på natten och skyllde min oförmåga att sova på den protesterande magen.

Men igår kväll var jag helt däckad och imorse var jag hur pigg som helst klockan 4! Jag steg upp 4.30 och nu när klockan är 18.30 så tycker min kropp att nu är det väl ändå snart dags att få sova, klockan är ju 22 indisk tid.

Dagens plan är att hålla ut till 22 ikväll och att hoppas på att sova till 5 imorgon. Vaknar jag tidigt så ska jag stiga upp och åka till jobbet. Sover jag så är det bara bra.

Vi höll oss friska hela resan till Indien. Få se nu, jag åkte en söndag och kom hem en fredag, det blev 13 dagar. Vi har vågat äta det mesta men vi har inte druckit kranvatten.

Men…
Första natten hemma…

Jag tolkar det som att min mage inte tålde svensk mat och svenskt vatten. Som tur var har jag inte mått ett dugg illa. Men jag är fortfarande inte riktigt bra. Så jag håller mig till "snäll" mat. Och jag är inte hungrig.

Jag kan inte förstå hur snabbt den här tiden har gått. Nu är det en arbetsdag kvar här nere. Och imorgon natt åker vi hemöver.

Planet går 01.45. Suck.

Oj vad mycket mat vi äter.
Och vad mycket god mat vi äter!

För att inte tala om efterrätterna…
Talande nog kallades efterrätter för "Cravings" där vi bodde under helgen.

Jag hade inte trott att jag skulle åka till Indien och där äta den godaste chocolate brownies som jag någonsin ätit!

Jag pluggar nu.
Indiska namn. Jag satsar på förnamnen.
Det är svårt nog det.

Några är lätta att lära sig. Vissa har jag läst så många gånger så att jag till slut präntat in dom i minnet.

Men vissa lär jag mig inte!
Och inte blir det lättare när nästan alla har långa namn!

Som Nomeshwararao. Eller Thummalapenta.
Nää. Tacka vet jag enkla namn som Dileep och Cyril.

Varje dag passerar vi ett område där det brann förra helgen. 50 familjer blev hemlösa och de bor nu i parken intill. Korna vandrar omkring i husruinerna och barnen leker i parken, precis intill stora vägen.

Igår var vi in på Sheraton Park. Otroligt lyxigt. I en stor bil kom en mycket viktig person, han var så viktig så att han slapp passera metalldetektorn. Dessutom så var det 3 personer som bar in alla hans shoppingpåsar.

På vägen tillbaka till vårt hotell så fick vi i stort sett kliva över uteliggarna på trottoaren en liten bit från Sheraton.

Snacka om kontraster.

Här är vi nu:

Det går ingen större nöd på oss. Trots värmen.

Jag glömde ju:
Klockan är nu ca 23. Och det är 30 grader varmt ute.

Det har varit 39 grader idag. Och det har kommit åtminstone 4 ordentliga regnskurar.

Imorse så tvättade jag håret. Sedan kammade jag det och blåste det rakt. Och ganska platt.

Efter det har jag tillbringat större delen av dagen vid havet.
Nu är det tovor och korkskruvar om vart annat:

Temperaturen steg till 40 grader i tisdags. Igår och idag har det "bara" varit 38 grader varmt. Håhåjaja.

Det är verkligen en upplevelse att vara här. Det är mycket som är totalt annorlunda mot vad jag trodde. Och en hel del som är precis som jag trodde.

Vi har sett många kor. Många hundar. Men inte en endaste katt.
Vi har sett hur många motorcyklar och bilar som helst. Och hört oändligt många fler tutningar.
Vi har passerat metalldetektorer som konstant tjuter när vi går genom dom, men ingen bryr sig när vi vitingar går genom där.
Vi har tagit en kort promenad utomhus en kväll och insett att oj vad det är jobbigt i denna värme!

Och vi äter hur god mat som helst!

Temperaturen har nu stigit till 39 grader. Och klockan är 4 på eftermiddagen.

Inatt när vi landade var det "bara" 28 grader. När jag klev ur taxin utanför hotellet så immade mina glasögon igen totalt! Snacka om luftfuktighet…

Nu är jag på väg.

Första etappen är avklarad, dvs jag är på Arlanda. Här ska jag tillbringa natten innan det tidigt imorgon är dags att åka iväg!

Resan hit gick bra. Men jag fick vänta 35 minuter på bagaget! Förklaringen från flygplatspersonalen var "det landade flera plan samtidigt så det blev stressigt". Öh. Vårt plan var det enda som landade den halvtimmen på inrikes…

Jaja. Nu är jag ju här. Och nu ska jag sova!

Strax så tar jag midsommarledigt. Jag ska bara…

Jag längtar efter att fira en lugn och skön midsommar i stugan. Jag ska satsa på att njuta hela helgen!

Nähä. Det blev ingen andra vaccinationsspruta för mig idag. Det visade sig att jag borde inte ens ha fått den första!

När jag kom till vaccinationsmottagningen förra gången så skrev jag upp mina allergier på anmälningsblanketten och sköterskan tittade på dom och frågade om jag var allergisk mot ägg (vilket jag inte är). Inte ett ord om min antibiotika-allergi som jag hade skrivit upp.

Idag var det en annan sköterska. Jag kan väl sammanfatta hennes konfererande med läkarna:
alt 1: åka till infektionskliniken på sjukhuset och ta Twinrix där, bli övervakad i 3 timmar
alt 2: ingen Twinrix

Jag fick idag reda på att jag kunde alltså för tre veckor sedan ha tagit sprutan, åkt till jobbet och dött här pga biverkningar. Nu hände inget då, men risken att det ska hända när jag för andra gången utsätts för antibiotika igen är betydligt större. Dessutom sa sköterskan idag att äggallergi inte har nå’t alls med Twinrix att göra.

Gissa om jag blev arg!

Hon förklarade det med "mänskliga faktorn", "ett misstag", "inget allvarligt hände".

Och om de för tre veckor sedan hade gjort det rätta, dvs konstaterat att jag inte borde ta Twinrix utan övervakning, så hade jag ju kunnat lösa problemet med sprutor under övervakning. Vilket jag nu inte hann göra.

SKRIIIIK!

Jag skulle verkligen vilja ta ett snack med den fågel (fiskmås?) som idag på förmiddagen använde min bil som måltavla i nå’n "skita mitt i prick-tävling".

Jag skulle börja med att fråga varför just min bil var måltavla. Sedan skulle jag fortsätta med att fråga varför de har en så’n tävling. Och så skulle jag avsluta med frågan "vill du fortsätta leva = lovar du att aldrig göra om det?".

Fast jag tror att jag lutar mer åt ett pang! än åt ett prat.

Efter att ha letat reda på ett gammalt foto som jag sedan mailade till  Howdy Sailor så började jag fundera på vilka som jag egentligen gått i samma klass som. Och när jag gick med vilka. Och vad mina gamla lärare hette.

Jag känner på mig att mina funderingar kommer att resultera att jag ringer till mamma och frågar henne vad vissa lärare hette och vilka klasskamrater jag glömt bort.

Jag började framförallt fundera på vad en kille som jag kanske gick i samma klass som i trean hette. Det fanns bara en trea då så gick han kvar på vår skola då så gick vi i samma klass. Men frågan är om han fanns kvar på området när vi började trean? Ettan och tvåan gick vi inte i samma klass, det vet jag. Men trean?

Jag minns inte vad han hette men jag minns att hans förnamn var ett för vår årgång ganska ovanligt dubbelnamn. Och så tror jag att han bodde i "huset med Berlin-muren". Jag har ett svagt minne av att de var en ganska stor och bullrig familj.

Jag chattade med J men han mindes knappt den där killen. Frågan är nu om han gick i min klass eller inte. Och varför minns jag honom?

Äh. Mamma vet säkert.

Jag ska på kalas på söndag. 4-års-kalas.
Jag pratade med det blivande födelsedagsbarnet häromdagen och han vet verkligen hur han ska ställa sig in hos mig.

"Visst kommer du till mig på söndag? Mormor och morfar kommer då. Och så du. Sen kommer min kusin också. Och på måndag, visst kommer du då också för då kommer alla andra?"

Jag förklarade att jag kommer på söndag men att jag inte kan komma på måndag för att jag ska åka bort. Han frågade då om jag skulle till stugan och jag förklarade att jag skulle åka jättelångt bort, till Indien.

En stund senare när jag pratade med hans mamma så hör jag honom vråla i bakgrunden till sin pappa "hon kan inte komma på måndag för hon ska åka jättelångt bort, hon ska till Blindien!".

Jag har gjort en till lista. En liten kom ihåg-lista.
Den har två kolumner. I den vänstra står saker av mer privat karaktär och i den högra står jobb-relaterade saker.

Jag kände mig så duktig idag när jag ilade iväg på lunchen och postade USA-brevet (födelsedagspresenter till Diane). När jag kom tillbaka på min plats på jobbet så sneglade jag på listan och konstaterade att imorgon ska jag vaccinera mig och växla till euro, adresslistan är på gång och just ja, brevet till banken har jag fortfarande inte gjort.

Sen tittade jag på högra kolumnen. Där stod "Di". Jamen det kunde jag ju stryka, jag hade ju postat brevet till henne! En sak mindre att hålla koll på.

En stund senare så var det nå’t i min hjärna som vaknade till liv. Men vänta "Di" stod ju i högra kolumnen, varför det?

Men eländarns också. Det stod ju inte "Di" utan det stod ju "DI", dvs Data Integrator. Och det är jag långt ifrån klar med. Jaha, då fick jag skriva upp det på listan igen. Suck.

Min lista med saker som redan borde vara gjorda växer. Överst på listan står "Att ha dåligt samvete över".

När jag som nu får en mötesfri eftermiddag så borde jag då ta itu med sakerna som står på den listan. Men de är ju så tråkiga. Eller så jobbiga. Eller så är det så länge sedan jag borde ha gjort det att jag måste uppdatera mig på vad jag egentligen skulle göra.

Istället gör jag nå’t helt annat. Fast det är ju också bra på sätt och vis, för det innebär att dom sakerna som jag nu gör inte kommer att komma på dåligt samvete-listan.

Igår var jag ute och planterade en del blommor. Jag träffade grannen C och vi pratade om ditt och datt. Jag hade tidigare sett en av de andra grannarna (fyllot) ute och sagt hej till honom. Mer kontakt vill jag inte ha.

När C och jag stod där och pratade så kom fyllis-grannen fram till oss och började prata trädfällning. Han var väldigt aggresiv, luktade sprit och dumgjorde alla. C fick veta att han är kommunist och jag fick veta att jag är maktgalen och förstår inte hur det är att bo här ute.

Jag kunde inte låta bli att fråga honom om vem av oss som hade bott längst här ute. Och hur det kan komma sig att enligt fyllot så är styrelsen emot all trädfällning när det faktiskt är så att alla som lämnat in ansökan om trädfällning där grannarna varit överens har fått lov att fälla träd.

Men det visste han inget om, han hade minsann hört att styrelsen sa nej till alla trädfällningar. Han kom inte ihåg vem som sagt det, lämpligt nog.

Till slut fick jag nog. Jag sa till honom "nu räcker det" och så gick jag tillbaka till min plantering. En stund senare träffade jag C vid soprummet och vi skrattade då åt fyllot. Det är bra att han visar upp för fler hur han är!

Det är söndag igen. En helt vanlig söndag.

Numera innebär söndag jobb för mig. Idag regnar det ute så det gör inte så förtvivlat mycket. Men egentligen känner jag för att krypa upp i soffan och läsa en spännande bok.

Men idag ska jobbas. Parallellt med det ska jag tvätta och fundera på vad jag ska ha med mig till Indien.

Jag drömmer väldigt mycket nu. Natten till tisdag drömde jag en riktig mardröm som avslutades rätt bra. I min dröm så gick den kommande helgens uppgradering åt skogen, alla var arga och inget fungerade. Mardrömmen fortsatte länge och allt blev bara värre och värre. Tills jag i drömmen inte brydde mig längre för jag hade vunnit 129 miljoner som då hade kommit in på mitt konto!

Gissa vem som spelar på Lotto denna vecka?

Fast kollegan J säger att det är större sannolikhet att mardrömmen om att inget fungerar slår in än att jag vinner på lotto. Och han har bättre inblick än jag i hur det ser ut inför uppgraderingen…

Jag skulle häromdagen beställa lite varor från ett företag. Jag tänkte använda deras express-leverans för att få grejorna så fort som möjligt.

Express kostar 20 kr extra och om man bor i Norrland så ska man ha grejorna inom 72 timmar. (Övriga Sverige: inom 48 timmar).

Ok. Fint. Men vad nu då?
Det var måndag eftermiddag 8 juni och när jag kollade när jag kunde få hämta mina saker så står det "tidigast måndag 15 juni kl 15". Jag kollade igen och det stod att express innebar leverans inom 72 timmar från beställningen. Vanlig leverans via post skulle innebära en leveranstid på cirka en vecka.

Hur jag än räknar så är det många fler timmar till måndagen. Jag tyckte att 72 timmar innebär att jag får grejorna inom 3 dygn. Dvs beställer jag på måndag så borde jag få grejorna på torsdag.

Det blev tisdag. Det stod fortfarande "tidigast måndag 15 juni kl 15".
Det blev onsdag. Då ändrades det till "tidigast tisdag 16 juni kl 15".

Jag rinde då och frågade vad som egentligen gäller. Svaren jag fick var helt otroliga:
- det är långt hit upp.
Ja, jag vet. Det är därför de har 72 timmar till Norrland och 48 timmar till övriga Sverige.
- Posten har mycket att göra.
Struntar jag väl i. Och hur kan detta företag veta hur mycket Posten har att göra under kommande vecka?
- Företaget har mycket beställningar nu.
Struntar jag väl i. Utlovar man leverans inom 72 timmar så är det väl det som gäller?
- Leverans via post innebär inte en vecka som det står på hemsidan, nej det är ca 7 arbetsdagar som gäller. Och det ska man förstå.
Glöm det. Står det en vecka så innebär det 7 dagar. Menar man nåt annat får man skriva det.

Idag fick jag ett skriftligt svar på frågorna.
"Med expresspaket menas att paket prioriteras i vårt hanteringssystem, och faktureras första vardagen efter det att beställningen är registrerad.
Datumet och klockslaget som anges, är det då du t i d i g a s t kan hämta ditt paket, detta förutsatt att du då fått en avisering från ditt utlämningsställe."

Suck. Det var ju just det som var min fråga, varför tar det en vecka innan jag tidigast kan hämta ut mitt paket? Jag skiter väl i när de fakturerar i förhållande till när beställningen är registrerad.

Jag undrar just om man får betala mindre för en expressleverans desto längre tid den tar… Skulle inte tro det!

Vi köpte in nya ytterdörrar till samtliga lägenheter i höstas. Min dörr monterades i oktober. Ända sedan dess har jag tänkt att jag skulle köpa någon form av "täckbricka" för att täcka över det hål som är borrat i dörren men som inte används.

Igår 7 juni så slog jag till och köpte en!

Igår skulle jag även montera den. Men se det gick inte! För skruvarna som håller fast dörrhandtaget är för korta när jag sätter dit brickan också. Och givetvis hade K-Rauta hunnit stänga när jag började montera det hela…

Min plan är nu att jag imorgon ska komma ihåg att skruva lös en av skruvarna, ta med den till jobbet och konsultera (de manliga) kollegorna för att höra om det är M5 eller inte, sedan på lunchen ila in på Clas Ohlson och köpa längre skruvar. De skruvarna kommer jag att behöva kapa så då tänkte jag blanda in grannen D i kapandet.

Såna här saker var enklare när J var frisk och orkade hjälpa mig.
Så nu undrar jag ju över varför jag inte tog itu med det här när han hade orken? Fast då hade jag ju den braiga ursäkten att det var vinter och kallt…

Resan till Indien blir mer och mer verklig.

Visumansökan är gjord, förhoppningsvis blir mitt visum klart imorgon.
Bokning av resa är på gång. (Huvvaligen vilka hemska tider!)
Hotell och chaufför är bokade.
Jag har påbörjat reseapoteket men inser för varje dag att det är än mer saker jag måste skaffa.
Jag har tagit första sprutan, ska ta en till på torsdag.
Jag har sett över vilka böcker som jag ska ta med mig. Frågan är bara hur många böcker jag behöver?

Sen finns det en mängd praktiska frågor som jag ska plåga kollegan T med. Typ vad är det för dresscode på kontoret (med tanke på att inte kommer att ha skjorta och kostym)? Vad ska jag ha för skor? Hur dyrt var det att lämna in tvätt på hotellet?

Andra praktiska frågor att lösa är att hitta adaptern som jag lagt undan på nåt fiffigt ställe efter Florida-resan och att hitta en bra handbagageväska i förrådet (för min kära ryggsäck pajade på förra veckans flygresa).

Jag skulle vilja få fler vakna timmar att tillbringa hemma.

Ett alternativ är att träna mindre. Känns inte bra.
Ett annat alternativ är att sova mindre. Funkar inte.

Ett alternativ som fungerar någorlunda är att göra som igår. Det var söndag och jag var tvungen att jobba för att komma ikapp lite. Alltså jobbade jag hemifrån. Jag fick en hel del gjort men inte allt för allt gick inte att göra hemifrån. (Ett program envisas med att tro att jag har en extern skärm inkopplad fast jag inte har det, och öppnar alltså ett fönster på den då icke-existerande skärmen. Och då kommer jag inte åt det fönstret…)

Men jag skulle vilja ha fler vakna timmar hemma utan att behöva jobba.

Jag har ofta ganska bra med tålamod när det gäller att hjälpa kollegor.

Men när det gäller att hjälpa kollegor med en och samma sak gång efter gång, då har jag inget tålamod alls.

På en av kollegornas tavla har jag nu ritat ett schema över hur vårt system fungerar. När jag hade ritat schemat för miljonte gången (eller kanske femte) så sa jag idag "nu får du antingen lära dig det här eller så får du rita av schemat och förvara det någonstans där du hittar det, för jag tänker inte berätta det här för dig fler gånger".

Ca 30 minuter senare så är det samma kollega som ber om hjälp med en annan sak. Samma sak som jag hjälpte till med i onsdags. Och i måndags. Då sa jag "nu hjälper jag dig för sista gången, du måste faktiskt kunna det här själv".

Jag har lovat att rita ett stort kors i taket om inte någon av frågorna återkommer inom en vecka…

Svalor är mina favoritfåglar.

De betyder sommar för mig. Sommar i stugan eller sommar hos farmor och farfar.

De betyder frihet för mig, både i form av sommarlov och av att de flyger som de gör.

Förra sommaren byggde ett svalpar ett bo precis ovanför ett fönster på övre våningen i stugan, utanför stora rummet. Det var mamma och pappa som då drabbades mest av störningarna från fåglarna.

Den här sommaren är det flera svalpar hos oss. Ett par verkar bygga på min farbrors förrådsvägg. Ett par bygger i lagårn. Och ett par har byggt bo mellan yttertaket och innertaket ovanför mitt sovrum.

I lördags morse började de tjattra så fort solen tittade fram och värmde. Dvs vid 4-tiden på morgonen. Samma sak på söndag morgon. Det var stört omöjligt att sova vidare uppe utan jag fick flytta ner till soffan i kammaren för att kunna sova. Jag var ganska less på dom!

Och då har dom inga ungar än…

Jag är otroligt less på en viss person just nu. Han behöver knappt göra nå’t alls så blir jag sur eller arg.

Fast grundproblemet är att han inte gör något! Och det blir jag så sur och arg på!

Det är många saker på gång samtidigt nu. Och jag försöker hålla allt i luften samtidigt. Jag vet att det inte går men jag köper mig tid i vissa lägen och i andra lägen så köper jag mig lite arbetsro.

Men det innebär att det rätt ofta blir "jajustja"-upplevelser för min del.
Jajustja, jag skulle ju göra det där också.
Jajustja, det var fikadags för en timme sedan.
Jajustja, jag skulle ju gå hem också.

Nu ska jag dessutom resa bort två dagar. Men innan jag far imorgon bitti så har jag tänkt hinna träna 1 eller 2 timmar, jobba över några timmar, klippa gräset (igen), packa, röja det värsta där hemma och så sova lite. Imorgon blir det jobb hela dagen och sedan after work. På torsdag blir det jobb hela dagen och sedan hemresa. Och då kan jag jobba över några timmar hemifrån på torsdag kväll…

Det är inte sunt att ha det så här, jag vet. Men optimisten i mig tänker "det blir snart bättre". Problemet är bara att jag har tänkt så ganska länge nu…

Idag har jag en väldigt lång chef.
På måndag kommer jag att ha en ganska kort chef.

Och nä, det är inte min chef som krymper över helgen. Jag får tillbaka min förrförra chef.

Eller nu svor jag nog. Det heter ju inte chef för så’na har vi inte på det här företaget! Vi har ju ledare och gruppansvariga.

Det stormade enormt natten till igår och under delar av gårdagen.

När jag kom till jobbet igår morse så möttes jag av en ovanlig kyla. Det var minst sagt kallt inomhus!

Jag förstod inte varför men tänkte att det var väl våra dragiga fönster som rådde för det. Men när jag närmade mig mitt skrivbord så insåg jag varför det var så kallt. Ett fönster hade under natten inte orkat stå emot stormen utan det hade öppnat sig och vi hade full storm i delar av lokalen.

Jag fick hjälp av en kollega med att stänga fönstret, det är ett tungt halvrunt fönster som skulle vinklas uppåt för att stängas, dessutom så funkade inte stängningen riktigt efter stormens öppnande.

Framåt lunchtid började vi ha någorlunda värme på kontoret igen.

Och vilken tur vi hade att det inte hade regnat under natten!

Helgens planerade ganska enkla byte av en glödlampa i min bil resulterade i en utflykt till "gummiverkstan" för några inköp och därefter till pappas garage (inne i samhället) där jag skulle hämta en nollnolla och en slangklämmemejsel. Tillbaka i stugan fick jag i uppdrag att gå till ladan för att hämta bågfil, stormejsel, polygrip och hovtång. Jag funderade ett tag på vad det var vi höll på med. Men resultatet blev att jag har lärt mig hur en slangklämmemejsel ser ut, vad en nollnolla är och var stormejseln finns. Dessutom så lyser alla lampor på bilen och det är inget läckage av kylarvatten längre. 

Helgens planerade lagning av jacka och fållning av jeans resulterade i att jag numera vet hur man smörjer symaskinen och hur man fiskar upp saker som fallit ner mellan brädorna på bron. Men jeansen är fållade och jackan som ny (fast fortfarande smutsig).

En 10-meters-flaggstång är nedtagen, tvättad, vaxad två varv och sedan uppsatt igen. Nu är bara den andra flaggstången kvar. Den lider av fläcktyfus och är dessutom betydligt högre. Vadslagning pågår om höjden. 14 meter? 16 meter? 18 meter? (Jag ligger antagligen dåligt till med mitt 16-meters-tips eftersom jag trodde att de 10 metrarna bara var 8.)

Dessutom så har vi planerat in att i sommar bryta upp delar av ett golv och fixa en sjunkande vägg, byta en del vindskivor, måla några husväggar och ett tak, måla några fönster och kanske byta TV-antenn.

Jag måste nog ha lite längre semester i sommar.
Och jag har inte tid att åka till Indien.

Idag har jag spytt galla över en okänd person som verkligen är "illsnedu".

Tänk att det kan vara så otroligt svårt att respektera andra människors egendom och det arbete som andra lagt ner.

Jag vet inget bättre uttryck än Skellefte-bondskans "illsnedu" för att beskriva sådana människor.
Skämmes!

Om det ändå vore lite lättare att få jobb där jag vill bo. Då skulle jag inte bo där jag bor nu.

Om det ändå vore lite lättare att hitta ett lagom stort hus till lagom pris där jag nu har jobb. Då skulle jag inte bo där jag bor nu.

Om jag ändå vore lite modigare än vad jag är. Då skulle det varit jag som hade en egen butik nu. Och då skulle jag bott någon annanstans.

Men tänk om…
Då skulle jag ju ha flyttat iväg från J. Nä, det går ju inte.
Jag skulle flyttat iväg från lille M, från lillstrumpan och från W&A. Nä.

Äh. Jag får väl bo där jag bo. Jobba där jag jobbar. Och fortsätta lita efter mitt gula hus.

Imorgon är jag ledig. Jag har fyra härliga lediga dagar framför mig.

Tyvärr så är jag allt för trött för att åka till stugan idag. Istället ska jag handla, packa och sova ikväll. Sedan ska jag imorgon stiga upp tidigt och åka till stugan.

Men, jag orkar inte stiga upp så tidigt att jag hinner vara med på gökottan.

Sen ska jag vara i stugan. Stapla ved. Riva mattrasor. Sola. Läsa. Sy lite grann. Åka till samhället och handla, måste ju på både tyg- och garnaffären (ny ägare!), inredningsbutiken och sportaffären.

Jag längtar redan.

Igår drack vi det här:

På arbetstid!

Igår kväll klockan 19 ringde min mobil. Det var vår vicevärd som undrade om jag var kvar i Stockholm. Och jo, det var jag. Nästa fråga var om när jag skulle komma hem, och svaret på det blev att jag skulle vara hemma vid 23-tiden.

Då berättade hon att målarfirman hade ringt henne vid 16-tiden igår och sagt att de ville komma och tvätta samtliga hus idag. Hon hade till slut fått dom att inse att "god framförhållning" inte innebär att de kan meddela oss klockan 16 dagen innan. Men hon gick med på att de får börja med 5 hus. Hon hade gått runt till alla boende för att berätta för alla de måste plocka bort allt så att de kommer åt att tvätta fasaderna. Och de som inte var hemma ringde hon till.

Så igår kväll klockan 23 satte jag igång. Flyttade undan utemöblerna (enkelt), tog ner spaljén (mha svordomar och hammare), tömde balkongen (enkelt), skruvade ner balkong-utelampan (svårt), skruvade lös fästena till fasadflaggorna (skitsvårt) och plockade ner mina hängande trämobiler. Tack och lov är det ganska ljust på nätterna nu!

Imorse klockan 6.45 gick jag ut och började tömma stora trälådan. När jag hade tömt den så lyckades jag flytta den ca 1,5 meter så nu står den iallafall en bit från huset.

Pust!

Men jag har fortfarande lite som måste monteras ner innan de kommer och målar. Som siffran och bokstaven vid min ytterdörr. Och jag borde dra ut en del spikar som jag vill ha bort. Jaja, det är ett problem nå’n gång nästa vecka.  

Ibland händer det faktiskt att min skruttiga armbåga inte gör ont på några timmar. Och oj så snabbt jag vänjer mig vid det!

När värken sedan kommer tillbaka så överaskas jag varje gång av det, "ajaj är det så här ont jag har för jämnan".

Ibland känns det nästan bättre att ha konstant ont för då är chansen större att jag vänjer mig vid det och inte känner efter hur ont jag egentligen har. Men varje liten stund utan värk är faktiskt värt ajaj-attacken som sedan kommer.

Dagens glädjeämnen:

- Tack och lov var det inte jag som hade cyklat 30 minuter till jobbet för att sedan inse att ombyteskläderna låg kvar hemma. Att gå omkring på kontoret iklädd korta tights och snäv träningströja lockade inte cyklisten. Stackaren cyklade hem, hämtade kläderna och cyklade tillbaka. Han nappade inte på mitt förslag om besök på HM eller Intersport…

- Tack och lov så är det inte jag som åker till Indien om en vecka . Jag ska däremot påbörja min vaccination nästa vecka. Och tack vare en ordentlig mamma (och en ordentlig dotter) hittade jag mitt vaccinationskort i lördags och vet nu att jag fick mässlingsvaccin 1968. En spruta mindre att fundera på.

- När jag ikväll funderade på var jag skulle äta middag alldeles ensam så fick jag syn på fd kollegan K. Vad är chansen att två norrbottningar på besök i huvudstaden kommer gående på samma gata precis samtidigt? Det blev en trevlig och god middag.

- 30 minuters shopping resulterade i en jacka, en tröja, en behå och ett par skor. Lyckat!

Nu ska jag vila fötterna, skriva några protokoll och sedan är det godnatt!

Trots allt så finns det ljusglimtar i tillvaron.

Som när jag tillbringar en hel vardagseftermiddag tillsammans med J och K. Att det dessutom blev ett Ikea-besök var liksom bara ett extra plus. Vi hann prata om allt i bilen dit och hem, dessutom skrattade vi en massa. Cancerspöket lämnade vi hemma.

Eller som när lille M ropar från badkaret "du får inte fara förrän jag är klar, jag måste få minst tre kramar innan du far".

Eller som när gamle vännen L ringer och säger "hej det är bara jag och jag saknar dig". Date inbokat och jag går omkring och ler och tänker på hur mycket jag tycker om honom.

Eller som när mamma ringer och säger "vi är här nu" och hon låter pigg på rösten. Det var länge sedan.

Såna saker kan få mig att le trots att livet i övrigt känns fruktansvärt jobbigt.

Jag har ajaj i tennisarmbågen. Det strålar både neråt handen och uppåt axeln just nu.

Jag har ajaj i nacken och det strålar uppåt huvudet.

Jag har ajaj i huvudet.

Min underbare lille fyra-årige vän sa igår "Men vet du vad, jag är ju din doktor, och jag bestämmer att du ska stanna hemma och vila. Man måste vila när man är sjuk. Då kan vi äta isglass, se Tjorven och jag kan stryka dig på huvudet så gör det inte så ont längre. Om du vill kan du få låna några av mina bilar också."

Just nu känns erbjudandet väldigt lockande.
Speciellt den delen med en hand som stryker mig på huvudet.

Dagens sämsta nyhet på dagens möte:

"I think that you should as soon as possibly apply for an Indian visa".

Nej. Jag vill vara hemma. Inte resa alls.
Och ska jag åka till Indien så inte sjutton vill jag åka dit och jobba. Och absolut inte när det är sommar här hemma!

Jag har börjat putsa fönster nu. Igår klarade jag av fem stycken plus glaset på ytterdörren. Idag blev det ytterligare ett fönster putsat. Och så har jag alltså bytt gardiner i sex fönster. Kvar är nu tre fönster. Egentligen är det fyra kvar men jag räknar inte trappfönstret för det kommer inte att bli putsat! Jag orkar inte med att hämta en stege, krångla in den i trappan och sedan klättra upp för att putsa det. Dessutom ska ju husen tvättas och målas så det kommer ju att bli skitigt. (Kanske jag ska be målarna att skölja fönstret ordentligt istället?)

Men idag får jag verkligen lida för putsandet. Min tennisarmbåge gör konstant ont, dessutom så har jag ont ovanför armbågen och det brukar jag inte ha.

Så nu ska resterande fönster få vänta ett tag. Det kommer fler helger.

Istället ska jag kanske ta itu med altangolvet och balkongen…

En sammanfattning av konsten att stiga upp extra tidigt men ändå vara senare än vanligt till jobbet:

1. Vakna extra tidigt. Stig upp ca 1 timme innan vanligt uppstigningstid. Tänk samtidigt "vad tidig jag kommer att vara på jobbet idag".

2. Eftersom man har en timme extra på sig så kan man alltså se några av de inspelade tv-programmen som man inte hunnit se. I mitt fall så såg jag "One Tree Hill" från förrförra veckan och virkade lite samtidigt.

3. Hämta in morgontidningen lite tidigare än vanligt. Tänk samtidigt "vad tidig jag kommer att vara på jobbet idag".

4. Ät frukost i lugn och ro. Läs tidningen extra länge. Du har ju extra mycket tid på dig idag.

5. Gör dig klar för att åka till jobbet. Men eftersom du har extra mycket tid på dig så kan du ju passa på att göra något annat också. I mitt fall blev det att vattna blommorna och att tvätta en stickad duk (så att jag kan stärka den ikväll).

6. Plocka ihop all returkartong som behöver föras iväg till återvinningsstationen. Ta med den och passera återvinningsstationen på väg till jobbet.

7. På väg till jobbet så inser man då helt plötsligt att man är senare än vanligt. Hur var det möjligt?

Mina föräldrar är lite mer moderna än vad jag är, de har DVD-spelare/brännare. Det har inte jag… (Men jag är duktigare på att använda den än vad de är, så det kanske jämnar ut sig?)

Jag skulle kopiera en DVD-film i söndags och då satte jag mig ner och såg den. Det var en 22 minuter lång film, ursprungligen filmad på nå’n form av smalfilm 1959. Det var dokumentation av flottningen i älven sommaren och hösten -59. Riktigt intressant!

Dessutom så har några äldre personer varit med och pekat ut vem som är vem på filmen och det är nu dokumenterat på filmen. Många personer kände jag igen men vissa kände jag inte alls igen och då är det ju bra när det står i klartext vem det är.

Senare såg jag filmen tillsammans med pappa. Stackarn.
För jag plågade honom med frågor i stil med "är det där verkligen Börje? Han ser ju så gammal ut och han kan ju bara ha varit 22 då" och "var är det där filmat" och "är det där Holger eller Torsten?".

Senare kom en av mina yngre släktingar och ville se filmen. Jag tipsade henne om vilken minut hon skulle vara extra uppmärksam på och när den minuten kom så ropade hon till sin syster "kom och spana in vilken snygging som är på filmen". Det var Viktor född 1917. Han var alltså 42 år då filmen spelades in, men jag håller med henne: Vilken snygging!

Sen spenderade vi en bra stund med att diskutera hur det kunde komma sig att alla dessa karlar år efter år jobbade i flottningen utan att kunna simma. Exempelvis så åkte min farfar medvetslös genom forsen i Selet efter att ha slagits ner av en stock från en timmerbröte. Han fångades senare upp nedanför forsen från en båt. Han kunde inte simma. Och ingen av de andra där heller.

Farbröderna gick omkring på spångar och timmerstockar ute i älven och en del var ju rätt gamla! 1959 flottade de dessutom sent på hösten så det var ju is på stockarna och extra halkigt. Hur sjutton vågade de?

I fredags var det +19 i skuggan. I lördags var det +20. Härligt!

På lördag satt vi ute och åt surströmming. Lite fascinerande att sitta ute i värmen, äta surströmming och samtidigt se mängden snö som faktiskt finns kvar.

Men det försvann mycket snö under helgen. Och ändå fanns det mycket kvar på söndagen:

Ibland kan man ju verkligen fundera vad det är jag jobbar med.

På min skärm står just nu det här:
Yksityisille
Yrityksille
Puhelin ja liittymä
Tietokone ja yhteydet
Neuvottelupalvelut tuovat kokoukset osallistujien luokse

Jag förstår iallafall så pass så att jag vet att det handlar om datorer och telefoner…

Men i övrigt så säger jag bara: Oota!