Ewas lite av varje

Jag kan inte förstå hur snabbt den här tiden har gått. Nu är det en arbetsdag kvar här nere. Och imorgon natt åker vi hemöver.

Planet går 01.45. Suck.

Oj vad mycket mat vi äter.
Och vad mycket god mat vi äter!

För att inte tala om efterrätterna…
Talande nog kallades efterrätter för "Cravings" där vi bodde under helgen.

Jag hade inte trott att jag skulle åka till Indien och där äta den godaste chocolate brownies som jag någonsin ätit!

Jag pluggar nu.
Indiska namn. Jag satsar på förnamnen.
Det är svårt nog det.

Några är lätta att lära sig. Vissa har jag läst så många gånger så att jag till slut präntat in dom i minnet.

Men vissa lär jag mig inte!
Och inte blir det lättare när nästan alla har långa namn!

Som Nomeshwararao. Eller Thummalapenta.
Nää. Tacka vet jag enkla namn som Dileep och Cyril.

Varje dag passerar vi ett område där det brann förra helgen. 50 familjer blev hemlösa och de bor nu i parken intill. Korna vandrar omkring i husruinerna och barnen leker i parken, precis intill stora vägen.

Igår var vi in på Sheraton Park. Otroligt lyxigt. I en stor bil kom en mycket viktig person, han var så viktig så att han slapp passera metalldetektorn. Dessutom så var det 3 personer som bar in alla hans shoppingpåsar.

På vägen tillbaka till vårt hotell så fick vi i stort sett kliva över uteliggarna på trottoaren en liten bit från Sheraton.

Snacka om kontraster.

Här är vi nu:

Det går ingen större nöd på oss. Trots värmen.

Jag glömde ju:
Klockan är nu ca 23. Och det är 30 grader varmt ute.

Det har varit 39 grader idag. Och det har kommit åtminstone 4 ordentliga regnskurar.

Imorse så tvättade jag håret. Sedan kammade jag det och blåste det rakt. Och ganska platt.

Efter det har jag tillbringat större delen av dagen vid havet.
Nu är det tovor och korkskruvar om vart annat:

Temperaturen steg till 40 grader i tisdags. Igår och idag har det "bara" varit 38 grader varmt. Håhåjaja.

Det är verkligen en upplevelse att vara här. Det är mycket som är totalt annorlunda mot vad jag trodde. Och en hel del som är precis som jag trodde.

Vi har sett många kor. Många hundar. Men inte en endaste katt.
Vi har sett hur många motorcyklar och bilar som helst. Och hört oändligt många fler tutningar.
Vi har passerat metalldetektorer som konstant tjuter när vi går genom dom, men ingen bryr sig när vi vitingar går genom där.
Vi har tagit en kort promenad utomhus en kväll och insett att oj vad det är jobbigt i denna värme!

Och vi äter hur god mat som helst!

Temperaturen har nu stigit till 39 grader. Och klockan är 4 på eftermiddagen.

Inatt när vi landade var det "bara" 28 grader. När jag klev ur taxin utanför hotellet så immade mina glasögon igen totalt! Snacka om luftfuktighet…

Nu är jag på väg.

Första etappen är avklarad, dvs jag är på Arlanda. Här ska jag tillbringa natten innan det tidigt imorgon är dags att åka iväg!

Resan hit gick bra. Men jag fick vänta 35 minuter på bagaget! Förklaringen från flygplatspersonalen var "det landade flera plan samtidigt så det blev stressigt". Öh. Vårt plan var det enda som landade den halvtimmen på inrikes…

Jaja. Nu är jag ju här. Och nu ska jag sova!

Strax så tar jag midsommarledigt. Jag ska bara…

Jag längtar efter att fira en lugn och skön midsommar i stugan. Jag ska satsa på att njuta hela helgen!

Nähä. Det blev ingen andra vaccinationsspruta för mig idag. Det visade sig att jag borde inte ens ha fått den första!

När jag kom till vaccinationsmottagningen förra gången så skrev jag upp mina allergier på anmälningsblanketten och sköterskan tittade på dom och frågade om jag var allergisk mot ägg (vilket jag inte är). Inte ett ord om min antibiotika-allergi som jag hade skrivit upp.

Idag var det en annan sköterska. Jag kan väl sammanfatta hennes konfererande med läkarna:
alt 1: åka till infektionskliniken på sjukhuset och ta Twinrix där, bli övervakad i 3 timmar
alt 2: ingen Twinrix

Jag fick idag reda på att jag kunde alltså för tre veckor sedan ha tagit sprutan, åkt till jobbet och dött här pga biverkningar. Nu hände inget då, men risken att det ska hända när jag för andra gången utsätts för antibiotika igen är betydligt större. Dessutom sa sköterskan idag att äggallergi inte har nå’t alls med Twinrix att göra.

Gissa om jag blev arg!

Hon förklarade det med "mänskliga faktorn", "ett misstag", "inget allvarligt hände".

Och om de för tre veckor sedan hade gjort det rätta, dvs konstaterat att jag inte borde ta Twinrix utan övervakning, så hade jag ju kunnat lösa problemet med sprutor under övervakning. Vilket jag nu inte hann göra.

SKRIIIIK!

Jag skulle verkligen vilja ta ett snack med den fågel (fiskmås?) som idag på förmiddagen använde min bil som måltavla i nå’n "skita mitt i prick-tävling".

Jag skulle börja med att fråga varför just min bil var måltavla. Sedan skulle jag fortsätta med att fråga varför de har en så’n tävling. Och så skulle jag avsluta med frågan "vill du fortsätta leva = lovar du att aldrig göra om det?".

Fast jag tror att jag lutar mer åt ett pang! än åt ett prat.

Efter att ha letat reda på ett gammalt foto som jag sedan mailade till  Howdy Sailor så började jag fundera på vilka som jag egentligen gått i samma klass som. Och när jag gick med vilka. Och vad mina gamla lärare hette.

Jag känner på mig att mina funderingar kommer att resultera att jag ringer till mamma och frågar henne vad vissa lärare hette och vilka klasskamrater jag glömt bort.

Jag började framförallt fundera på vad en kille som jag kanske gick i samma klass som i trean hette. Det fanns bara en trea då så gick han kvar på vår skola då så gick vi i samma klass. Men frågan är om han fanns kvar på området när vi började trean? Ettan och tvåan gick vi inte i samma klass, det vet jag. Men trean?

Jag minns inte vad han hette men jag minns att hans förnamn var ett för vår årgång ganska ovanligt dubbelnamn. Och så tror jag att han bodde i "huset med Berlin-muren". Jag har ett svagt minne av att de var en ganska stor och bullrig familj.

Jag chattade med J men han mindes knappt den där killen. Frågan är nu om han gick i min klass eller inte. Och varför minns jag honom?

Äh. Mamma vet säkert.

Jag ska på kalas på söndag. 4-års-kalas.
Jag pratade med det blivande födelsedagsbarnet häromdagen och han vet verkligen hur han ska ställa sig in hos mig.

"Visst kommer du till mig på söndag? Mormor och morfar kommer då. Och så du. Sen kommer min kusin också. Och på måndag, visst kommer du då också för då kommer alla andra?"

Jag förklarade att jag kommer på söndag men att jag inte kan komma på måndag för att jag ska åka bort. Han frågade då om jag skulle till stugan och jag förklarade att jag skulle åka jättelångt bort, till Indien.

En stund senare när jag pratade med hans mamma så hör jag honom vråla i bakgrunden till sin pappa "hon kan inte komma på måndag för hon ska åka jättelångt bort, hon ska till Blindien!".

Jag har gjort en till lista. En liten kom ihåg-lista.
Den har två kolumner. I den vänstra står saker av mer privat karaktär och i den högra står jobb-relaterade saker.

Jag kände mig så duktig idag när jag ilade iväg på lunchen och postade USA-brevet (födelsedagspresenter till Diane). När jag kom tillbaka på min plats på jobbet så sneglade jag på listan och konstaterade att imorgon ska jag vaccinera mig och växla till euro, adresslistan är på gång och just ja, brevet till banken har jag fortfarande inte gjort.

Sen tittade jag på högra kolumnen. Där stod "Di". Jamen det kunde jag ju stryka, jag hade ju postat brevet till henne! En sak mindre att hålla koll på.

En stund senare så var det nå’t i min hjärna som vaknade till liv. Men vänta "Di" stod ju i högra kolumnen, varför det?

Men eländarns också. Det stod ju inte "Di" utan det stod ju "DI", dvs Data Integrator. Och det är jag långt ifrån klar med. Jaha, då fick jag skriva upp det på listan igen. Suck.

Min lista med saker som redan borde vara gjorda växer. Överst på listan står "Att ha dåligt samvete över".

När jag som nu får en mötesfri eftermiddag så borde jag då ta itu med sakerna som står på den listan. Men de är ju så tråkiga. Eller så jobbiga. Eller så är det så länge sedan jag borde ha gjort det att jag måste uppdatera mig på vad jag egentligen skulle göra.

Istället gör jag nå’t helt annat. Fast det är ju också bra på sätt och vis, för det innebär att dom sakerna som jag nu gör inte kommer att komma på dåligt samvete-listan.

Igår var jag ute och planterade en del blommor. Jag träffade grannen C och vi pratade om ditt och datt. Jag hade tidigare sett en av de andra grannarna (fyllot) ute och sagt hej till honom. Mer kontakt vill jag inte ha.

När C och jag stod där och pratade så kom fyllis-grannen fram till oss och började prata trädfällning. Han var väldigt aggresiv, luktade sprit och dumgjorde alla. C fick veta att han är kommunist och jag fick veta att jag är maktgalen och förstår inte hur det är att bo här ute.

Jag kunde inte låta bli att fråga honom om vem av oss som hade bott längst här ute. Och hur det kan komma sig att enligt fyllot så är styrelsen emot all trädfällning när det faktiskt är så att alla som lämnat in ansökan om trädfällning där grannarna varit överens har fått lov att fälla träd.

Men det visste han inget om, han hade minsann hört att styrelsen sa nej till alla trädfällningar. Han kom inte ihåg vem som sagt det, lämpligt nog.

Till slut fick jag nog. Jag sa till honom "nu räcker det" och så gick jag tillbaka till min plantering. En stund senare träffade jag C vid soprummet och vi skrattade då åt fyllot. Det är bra att han visar upp för fler hur han är!

Det är söndag igen. En helt vanlig söndag.

Numera innebär söndag jobb för mig. Idag regnar det ute så det gör inte så förtvivlat mycket. Men egentligen känner jag för att krypa upp i soffan och läsa en spännande bok.

Men idag ska jobbas. Parallellt med det ska jag tvätta och fundera på vad jag ska ha med mig till Indien.

Jag drömmer väldigt mycket nu. Natten till tisdag drömde jag en riktig mardröm som avslutades rätt bra. I min dröm så gick den kommande helgens uppgradering åt skogen, alla var arga och inget fungerade. Mardrömmen fortsatte länge och allt blev bara värre och värre. Tills jag i drömmen inte brydde mig längre för jag hade vunnit 129 miljoner som då hade kommit in på mitt konto!

Gissa vem som spelar på Lotto denna vecka?

Fast kollegan J säger att det är större sannolikhet att mardrömmen om att inget fungerar slår in än att jag vinner på lotto. Och han har bättre inblick än jag i hur det ser ut inför uppgraderingen…

Jag skulle häromdagen beställa lite varor från ett företag. Jag tänkte använda deras express-leverans för att få grejorna så fort som möjligt.

Express kostar 20 kr extra och om man bor i Norrland så ska man ha grejorna inom 72 timmar. (Övriga Sverige: inom 48 timmar).

Ok. Fint. Men vad nu då?
Det var måndag eftermiddag 8 juni och när jag kollade när jag kunde få hämta mina saker så står det "tidigast måndag 15 juni kl 15". Jag kollade igen och det stod att express innebar leverans inom 72 timmar från beställningen. Vanlig leverans via post skulle innebära en leveranstid på cirka en vecka.

Hur jag än räknar så är det många fler timmar till måndagen. Jag tyckte att 72 timmar innebär att jag får grejorna inom 3 dygn. Dvs beställer jag på måndag så borde jag få grejorna på torsdag.

Det blev tisdag. Det stod fortfarande "tidigast måndag 15 juni kl 15".
Det blev onsdag. Då ändrades det till "tidigast tisdag 16 juni kl 15".

Jag rinde då och frågade vad som egentligen gäller. Svaren jag fick var helt otroliga:
- det är långt hit upp.
Ja, jag vet. Det är därför de har 72 timmar till Norrland och 48 timmar till övriga Sverige.
- Posten har mycket att göra.
Struntar jag väl i. Och hur kan detta företag veta hur mycket Posten har att göra under kommande vecka?
- Företaget har mycket beställningar nu.
Struntar jag väl i. Utlovar man leverans inom 72 timmar så är det väl det som gäller?
- Leverans via post innebär inte en vecka som det står på hemsidan, nej det är ca 7 arbetsdagar som gäller. Och det ska man förstå.
Glöm det. Står det en vecka så innebär det 7 dagar. Menar man nåt annat får man skriva det.

Idag fick jag ett skriftligt svar på frågorna.
"Med expresspaket menas att paket prioriteras i vårt hanteringssystem, och faktureras första vardagen efter det att beställningen är registrerad.
Datumet och klockslaget som anges, är det då du t i d i g a s t kan hämta ditt paket, detta förutsatt att du då fått en avisering från ditt utlämningsställe."

Suck. Det var ju just det som var min fråga, varför tar det en vecka innan jag tidigast kan hämta ut mitt paket? Jag skiter väl i när de fakturerar i förhållande till när beställningen är registrerad.

Jag undrar just om man får betala mindre för en expressleverans desto längre tid den tar… Skulle inte tro det!

Vi köpte in nya ytterdörrar till samtliga lägenheter i höstas. Min dörr monterades i oktober. Ända sedan dess har jag tänkt att jag skulle köpa någon form av "täckbricka" för att täcka över det hål som är borrat i dörren men som inte används.

Igår 7 juni så slog jag till och köpte en!

Igår skulle jag även montera den. Men se det gick inte! För skruvarna som håller fast dörrhandtaget är för korta när jag sätter dit brickan också. Och givetvis hade K-Rauta hunnit stänga när jag började montera det hela…

Min plan är nu att jag imorgon ska komma ihåg att skruva lös en av skruvarna, ta med den till jobbet och konsultera (de manliga) kollegorna för att höra om det är M5 eller inte, sedan på lunchen ila in på Clas Ohlson och köpa längre skruvar. De skruvarna kommer jag att behöva kapa så då tänkte jag blanda in grannen D i kapandet.

Såna här saker var enklare när J var frisk och orkade hjälpa mig.
Så nu undrar jag ju över varför jag inte tog itu med det här när han hade orken? Fast då hade jag ju den braiga ursäkten att det var vinter och kallt…

Resan till Indien blir mer och mer verklig.

Visumansökan är gjord, förhoppningsvis blir mitt visum klart imorgon.
Bokning av resa är på gång. (Huvvaligen vilka hemska tider!)
Hotell och chaufför är bokade.
Jag har påbörjat reseapoteket men inser för varje dag att det är än mer saker jag måste skaffa.
Jag har tagit första sprutan, ska ta en till på torsdag.
Jag har sett över vilka böcker som jag ska ta med mig. Frågan är bara hur många böcker jag behöver?

Sen finns det en mängd praktiska frågor som jag ska plåga kollegan T med. Typ vad är det för dresscode på kontoret (med tanke på att inte kommer att ha skjorta och kostym)? Vad ska jag ha för skor? Hur dyrt var det att lämna in tvätt på hotellet?

Andra praktiska frågor att lösa är att hitta adaptern som jag lagt undan på nåt fiffigt ställe efter Florida-resan och att hitta en bra handbagageväska i förrådet (för min kära ryggsäck pajade på förra veckans flygresa).

Jag skulle vilja få fler vakna timmar att tillbringa hemma.

Ett alternativ är att träna mindre. Känns inte bra.
Ett annat alternativ är att sova mindre. Funkar inte.

Ett alternativ som fungerar någorlunda är att göra som igår. Det var söndag och jag var tvungen att jobba för att komma ikapp lite. Alltså jobbade jag hemifrån. Jag fick en hel del gjort men inte allt för allt gick inte att göra hemifrån. (Ett program envisas med att tro att jag har en extern skärm inkopplad fast jag inte har det, och öppnar alltså ett fönster på den då icke-existerande skärmen. Och då kommer jag inte åt det fönstret…)

Men jag skulle vilja ha fler vakna timmar hemma utan att behöva jobba.

Jag har ofta ganska bra med tålamod när det gäller att hjälpa kollegor.

Men när det gäller att hjälpa kollegor med en och samma sak gång efter gång, då har jag inget tålamod alls.

På en av kollegornas tavla har jag nu ritat ett schema över hur vårt system fungerar. När jag hade ritat schemat för miljonte gången (eller kanske femte) så sa jag idag "nu får du antingen lära dig det här eller så får du rita av schemat och förvara det någonstans där du hittar det, för jag tänker inte berätta det här för dig fler gånger".

Ca 30 minuter senare så är det samma kollega som ber om hjälp med en annan sak. Samma sak som jag hjälpte till med i onsdags. Och i måndags. Då sa jag "nu hjälper jag dig för sista gången, du måste faktiskt kunna det här själv".

Jag har lovat att rita ett stort kors i taket om inte någon av frågorna återkommer inom en vecka…

Svalor är mina favoritfåglar.

De betyder sommar för mig. Sommar i stugan eller sommar hos farmor och farfar.

De betyder frihet för mig, både i form av sommarlov och av att de flyger som de gör.

Förra sommaren byggde ett svalpar ett bo precis ovanför ett fönster på övre våningen i stugan, utanför stora rummet. Det var mamma och pappa som då drabbades mest av störningarna från fåglarna.

Den här sommaren är det flera svalpar hos oss. Ett par verkar bygga på min farbrors förrådsvägg. Ett par bygger i lagårn. Och ett par har byggt bo mellan yttertaket och innertaket ovanför mitt sovrum.

I lördags morse började de tjattra så fort solen tittade fram och värmde. Dvs vid 4-tiden på morgonen. Samma sak på söndag morgon. Det var stört omöjligt att sova vidare uppe utan jag fick flytta ner till soffan i kammaren för att kunna sova. Jag var ganska less på dom!

Och då har dom inga ungar än…

Jag är otroligt less på en viss person just nu. Han behöver knappt göra nå’t alls så blir jag sur eller arg.

Fast grundproblemet är att han inte gör något! Och det blir jag så sur och arg på!

Det är många saker på gång samtidigt nu. Och jag försöker hålla allt i luften samtidigt. Jag vet att det inte går men jag köper mig tid i vissa lägen och i andra lägen så köper jag mig lite arbetsro.

Men det innebär att det rätt ofta blir "jajustja"-upplevelser för min del.
Jajustja, jag skulle ju göra det där också.
Jajustja, det var fikadags för en timme sedan.
Jajustja, jag skulle ju gå hem också.

Nu ska jag dessutom resa bort två dagar. Men innan jag far imorgon bitti så har jag tänkt hinna träna 1 eller 2 timmar, jobba över några timmar, klippa gräset (igen), packa, röja det värsta där hemma och så sova lite. Imorgon blir det jobb hela dagen och sedan after work. På torsdag blir det jobb hela dagen och sedan hemresa. Och då kan jag jobba över några timmar hemifrån på torsdag kväll…

Det är inte sunt att ha det så här, jag vet. Men optimisten i mig tänker "det blir snart bättre". Problemet är bara att jag har tänkt så ganska länge nu…

Idag har jag en väldigt lång chef.
På måndag kommer jag att ha en ganska kort chef.

Och nä, det är inte min chef som krymper över helgen. Jag får tillbaka min förrförra chef.

Eller nu svor jag nog. Det heter ju inte chef för så’na har vi inte på det här företaget! Vi har ju ledare och gruppansvariga.

Det stormade enormt natten till igår och under delar av gårdagen.

När jag kom till jobbet igår morse så möttes jag av en ovanlig kyla. Det var minst sagt kallt inomhus!

Jag förstod inte varför men tänkte att det var väl våra dragiga fönster som rådde för det. Men när jag närmade mig mitt skrivbord så insåg jag varför det var så kallt. Ett fönster hade under natten inte orkat stå emot stormen utan det hade öppnat sig och vi hade full storm i delar av lokalen.

Jag fick hjälp av en kollega med att stänga fönstret, det är ett tungt halvrunt fönster som skulle vinklas uppåt för att stängas, dessutom så funkade inte stängningen riktigt efter stormens öppnande.

Framåt lunchtid började vi ha någorlunda värme på kontoret igen.

Och vilken tur vi hade att det inte hade regnat under natten!

Helgens planerade ganska enkla byte av en glödlampa i min bil resulterade i en utflykt till "gummiverkstan" för några inköp och därefter till pappas garage (inne i samhället) där jag skulle hämta en nollnolla och en slangklämmemejsel. Tillbaka i stugan fick jag i uppdrag att gå till ladan för att hämta bågfil, stormejsel, polygrip och hovtång. Jag funderade ett tag på vad det var vi höll på med. Men resultatet blev att jag har lärt mig hur en slangklämmemejsel ser ut, vad en nollnolla är och var stormejseln finns. Dessutom så lyser alla lampor på bilen och det är inget läckage av kylarvatten längre. 

Helgens planerade lagning av jacka och fållning av jeans resulterade i att jag numera vet hur man smörjer symaskinen och hur man fiskar upp saker som fallit ner mellan brädorna på bron. Men jeansen är fållade och jackan som ny (fast fortfarande smutsig).

En 10-meters-flaggstång är nedtagen, tvättad, vaxad två varv och sedan uppsatt igen. Nu är bara den andra flaggstången kvar. Den lider av fläcktyfus och är dessutom betydligt högre. Vadslagning pågår om höjden. 14 meter? 16 meter? 18 meter? (Jag ligger antagligen dåligt till med mitt 16-meters-tips eftersom jag trodde att de 10 metrarna bara var 8.)

Dessutom så har vi planerat in att i sommar bryta upp delar av ett golv och fixa en sjunkande vägg, byta en del vindskivor, måla några husväggar och ett tak, måla några fönster och kanske byta TV-antenn.

Jag måste nog ha lite längre semester i sommar.
Och jag har inte tid att åka till Indien.

Idag har jag spytt galla över en okänd person som verkligen är "illsnedu".

Tänk att det kan vara så otroligt svårt att respektera andra människors egendom och det arbete som andra lagt ner.

Jag vet inget bättre uttryck än Skellefte-bondskans "illsnedu" för att beskriva sådana människor.
Skämmes!

Om det ändå vore lite lättare att få jobb där jag vill bo. Då skulle jag inte bo där jag bor nu.

Om det ändå vore lite lättare att hitta ett lagom stort hus till lagom pris där jag nu har jobb. Då skulle jag inte bo där jag bor nu.

Om jag ändå vore lite modigare än vad jag är. Då skulle det varit jag som hade en egen butik nu. Och då skulle jag bott någon annanstans.

Men tänk om…
Då skulle jag ju ha flyttat iväg från J. Nä, det går ju inte.
Jag skulle flyttat iväg från lille M, från lillstrumpan och från W&A. Nä.

Äh. Jag får väl bo där jag bo. Jobba där jag jobbar. Och fortsätta lita efter mitt gula hus.

Imorgon är jag ledig. Jag har fyra härliga lediga dagar framför mig.

Tyvärr så är jag allt för trött för att åka till stugan idag. Istället ska jag handla, packa och sova ikväll. Sedan ska jag imorgon stiga upp tidigt och åka till stugan.

Men, jag orkar inte stiga upp så tidigt att jag hinner vara med på gökottan.

Sen ska jag vara i stugan. Stapla ved. Riva mattrasor. Sola. Läsa. Sy lite grann. Åka till samhället och handla, måste ju på både tyg- och garnaffären (ny ägare!), inredningsbutiken och sportaffären.

Jag längtar redan.

Igår drack vi det här:

På arbetstid!

Igår kväll klockan 19 ringde min mobil. Det var vår vicevärd som undrade om jag var kvar i Stockholm. Och jo, det var jag. Nästa fråga var om när jag skulle komma hem, och svaret på det blev att jag skulle vara hemma vid 23-tiden.

Då berättade hon att målarfirman hade ringt henne vid 16-tiden igår och sagt att de ville komma och tvätta samtliga hus idag. Hon hade till slut fått dom att inse att "god framförhållning" inte innebär att de kan meddela oss klockan 16 dagen innan. Men hon gick med på att de får börja med 5 hus. Hon hade gått runt till alla boende för att berätta för alla de måste plocka bort allt så att de kommer åt att tvätta fasaderna. Och de som inte var hemma ringde hon till.

Så igår kväll klockan 23 satte jag igång. Flyttade undan utemöblerna (enkelt), tog ner spaljén (mha svordomar och hammare), tömde balkongen (enkelt), skruvade ner balkong-utelampan (svårt), skruvade lös fästena till fasadflaggorna (skitsvårt) och plockade ner mina hängande trämobiler. Tack och lov är det ganska ljust på nätterna nu!

Imorse klockan 6.45 gick jag ut och började tömma stora trälådan. När jag hade tömt den så lyckades jag flytta den ca 1,5 meter så nu står den iallafall en bit från huset.

Pust!

Men jag har fortfarande lite som måste monteras ner innan de kommer och målar. Som siffran och bokstaven vid min ytterdörr. Och jag borde dra ut en del spikar som jag vill ha bort. Jaja, det är ett problem nå’n gång nästa vecka.  

Ibland händer det faktiskt att min skruttiga armbåga inte gör ont på några timmar. Och oj så snabbt jag vänjer mig vid det!

När värken sedan kommer tillbaka så överaskas jag varje gång av det, "ajaj är det så här ont jag har för jämnan".

Ibland känns det nästan bättre att ha konstant ont för då är chansen större att jag vänjer mig vid det och inte känner efter hur ont jag egentligen har. Men varje liten stund utan värk är faktiskt värt ajaj-attacken som sedan kommer.

Dagens glädjeämnen:

- Tack och lov var det inte jag som hade cyklat 30 minuter till jobbet för att sedan inse att ombyteskläderna låg kvar hemma. Att gå omkring på kontoret iklädd korta tights och snäv träningströja lockade inte cyklisten. Stackaren cyklade hem, hämtade kläderna och cyklade tillbaka. Han nappade inte på mitt förslag om besök på HM eller Intersport…

- Tack och lov så är det inte jag som åker till Indien om en vecka . Jag ska däremot påbörja min vaccination nästa vecka. Och tack vare en ordentlig mamma (och en ordentlig dotter) hittade jag mitt vaccinationskort i lördags och vet nu att jag fick mässlingsvaccin 1968. En spruta mindre att fundera på.

- När jag ikväll funderade på var jag skulle äta middag alldeles ensam så fick jag syn på fd kollegan K. Vad är chansen att två norrbottningar på besök i huvudstaden kommer gående på samma gata precis samtidigt? Det blev en trevlig och god middag.

- 30 minuters shopping resulterade i en jacka, en tröja, en behå och ett par skor. Lyckat!

Nu ska jag vila fötterna, skriva några protokoll och sedan är det godnatt!

Trots allt så finns det ljusglimtar i tillvaron.

Som när jag tillbringar en hel vardagseftermiddag tillsammans med J och K. Att det dessutom blev ett Ikea-besök var liksom bara ett extra plus. Vi hann prata om allt i bilen dit och hem, dessutom skrattade vi en massa. Cancerspöket lämnade vi hemma.

Eller som när lille M ropar från badkaret "du får inte fara förrän jag är klar, jag måste få minst tre kramar innan du far".

Eller som när gamle vännen L ringer och säger "hej det är bara jag och jag saknar dig". Date inbokat och jag går omkring och ler och tänker på hur mycket jag tycker om honom.

Eller som när mamma ringer och säger "vi är här nu" och hon låter pigg på rösten. Det var länge sedan.

Såna saker kan få mig att le trots att livet i övrigt känns fruktansvärt jobbigt.

Jag har ajaj i tennisarmbågen. Det strålar både neråt handen och uppåt axeln just nu.

Jag har ajaj i nacken och det strålar uppåt huvudet.

Jag har ajaj i huvudet.

Min underbare lille fyra-årige vän sa igår "Men vet du vad, jag är ju din doktor, och jag bestämmer att du ska stanna hemma och vila. Man måste vila när man är sjuk. Då kan vi äta isglass, se Tjorven och jag kan stryka dig på huvudet så gör det inte så ont längre. Om du vill kan du få låna några av mina bilar också."

Just nu känns erbjudandet väldigt lockande.
Speciellt den delen med en hand som stryker mig på huvudet.

Dagens sämsta nyhet på dagens möte:

"I think that you should as soon as possibly apply for an Indian visa".

Nej. Jag vill vara hemma. Inte resa alls.
Och ska jag åka till Indien så inte sjutton vill jag åka dit och jobba. Och absolut inte när det är sommar här hemma!

Jag har börjat putsa fönster nu. Igår klarade jag av fem stycken plus glaset på ytterdörren. Idag blev det ytterligare ett fönster putsat. Och så har jag alltså bytt gardiner i sex fönster. Kvar är nu tre fönster. Egentligen är det fyra kvar men jag räknar inte trappfönstret för det kommer inte att bli putsat! Jag orkar inte med att hämta en stege, krångla in den i trappan och sedan klättra upp för att putsa det. Dessutom ska ju husen tvättas och målas så det kommer ju att bli skitigt. (Kanske jag ska be målarna att skölja fönstret ordentligt istället?)

Men idag får jag verkligen lida för putsandet. Min tennisarmbåge gör konstant ont, dessutom så har jag ont ovanför armbågen och det brukar jag inte ha.

Så nu ska resterande fönster få vänta ett tag. Det kommer fler helger.

Istället ska jag kanske ta itu med altangolvet och balkongen…

En sammanfattning av konsten att stiga upp extra tidigt men ändå vara senare än vanligt till jobbet:

1. Vakna extra tidigt. Stig upp ca 1 timme innan vanligt uppstigningstid. Tänk samtidigt "vad tidig jag kommer att vara på jobbet idag".

2. Eftersom man har en timme extra på sig så kan man alltså se några av de inspelade tv-programmen som man inte hunnit se. I mitt fall så såg jag "One Tree Hill" från förrförra veckan och virkade lite samtidigt.

3. Hämta in morgontidningen lite tidigare än vanligt. Tänk samtidigt "vad tidig jag kommer att vara på jobbet idag".

4. Ät frukost i lugn och ro. Läs tidningen extra länge. Du har ju extra mycket tid på dig idag.

5. Gör dig klar för att åka till jobbet. Men eftersom du har extra mycket tid på dig så kan du ju passa på att göra något annat också. I mitt fall blev det att vattna blommorna och att tvätta en stickad duk (så att jag kan stärka den ikväll).

6. Plocka ihop all returkartong som behöver föras iväg till återvinningsstationen. Ta med den och passera återvinningsstationen på väg till jobbet.

7. På väg till jobbet så inser man då helt plötsligt att man är senare än vanligt. Hur var det möjligt?

Mina föräldrar är lite mer moderna än vad jag är, de har DVD-spelare/brännare. Det har inte jag… (Men jag är duktigare på att använda den än vad de är, så det kanske jämnar ut sig?)

Jag skulle kopiera en DVD-film i söndags och då satte jag mig ner och såg den. Det var en 22 minuter lång film, ursprungligen filmad på nå’n form av smalfilm 1959. Det var dokumentation av flottningen i älven sommaren och hösten -59. Riktigt intressant!

Dessutom så har några äldre personer varit med och pekat ut vem som är vem på filmen och det är nu dokumenterat på filmen. Många personer kände jag igen men vissa kände jag inte alls igen och då är det ju bra när det står i klartext vem det är.

Senare såg jag filmen tillsammans med pappa. Stackarn.
För jag plågade honom med frågor i stil med "är det där verkligen Börje? Han ser ju så gammal ut och han kan ju bara ha varit 22 då" och "var är det där filmat" och "är det där Holger eller Torsten?".

Senare kom en av mina yngre släktingar och ville se filmen. Jag tipsade henne om vilken minut hon skulle vara extra uppmärksam på och när den minuten kom så ropade hon till sin syster "kom och spana in vilken snygging som är på filmen". Det var Viktor född 1917. Han var alltså 42 år då filmen spelades in, men jag håller med henne: Vilken snygging!

Sen spenderade vi en bra stund med att diskutera hur det kunde komma sig att alla dessa karlar år efter år jobbade i flottningen utan att kunna simma. Exempelvis så åkte min farfar medvetslös genom forsen i Selet efter att ha slagits ner av en stock från en timmerbröte. Han fångades senare upp nedanför forsen från en båt. Han kunde inte simma. Och ingen av de andra där heller.

Farbröderna gick omkring på spångar och timmerstockar ute i älven och en del var ju rätt gamla! 1959 flottade de dessutom sent på hösten så det var ju is på stockarna och extra halkigt. Hur sjutton vågade de?

I fredags var det +19 i skuggan. I lördags var det +20. Härligt!

På lördag satt vi ute och åt surströmming. Lite fascinerande att sitta ute i värmen, äta surströmming och samtidigt se mängden snö som faktiskt finns kvar.

Men det försvann mycket snö under helgen. Och ändå fanns det mycket kvar på söndagen:

Ibland kan man ju verkligen fundera vad det är jag jobbar med.

På min skärm står just nu det här:
Yksityisille
Yrityksille
Puhelin ja liittymä
Tietokone ja yhteydet
Neuvottelupalvelut tuovat kokoukset osallistujien luokse

Jag förstår iallafall så pass så att jag vet att det handlar om datorer och telefoner…

Men i övrigt så säger jag bara: Oota!

Igår rök säkringen vid två tillfällen. Första gången var direkt på morgonen när jag kom till jobbet och läste ett mail. Sedan var den förmiddagen förstörd. Jag fick däremot en massa uträttat i ren ilska.

Igår kväll rök samma säkring igen. Av samma anledning. Det resulterade i att jag sopade en massa grus och barr på vår besöksparkering och efter det planterade penséer i utekrukor.

Så tack dj-a gubbskit till granne, du har gjort att jag fått massor utfört. Men nu får du banne mig ge dig! Jag orkar inte med dig mer!

Snart är det långhelg. Så skönt.

Jag ska vila, läsa, skrota omkring, skotta snö, sola, ta promenader i lervällingen på byvägen och argumentera med pappa om det verkligen måste eldas uppe hos mig eller inte.

Det känns som en bra helg.

Efter att i nästan en timme lyssnat på en engelsktalande man som via en telekonferens pratade om ett nytt, givetvis fantastiskt, verktyg så var jag nyfiken. Han befann sig i Indien, hade ett svenskklingande namn, pratade en perfekt engelska med amerikansk accent och var väldigt insatt i vårt specialområde. Nyfikna jag undrade tilll att börja med om han var svensk.

Men internet är ju fantastiskt!
Nu vet jag hur han ser ut, att han är svensk, att han är professor på ett amerikanskt universitet, vd på ett bolag och att han har en nystartad blogg som ser lovande ut. (Dvs lovande om man vill veta mer om det vi jobbar med.) Dessutom twittrar han och har skrivit flera böcker.

Hade han inte haft ett svenskklingande namn hade jag nog inte varit så nyfiken. Och inte heller så särskilt imponerad. Men av någon konstig anledning så kändes produkten helt plötsligt nu mer trovärdig…

Ok, nu är det bekräftat. Jag har idag blivit åksjuk i min kontorsstol!
Jag som aldrig varit åksjuk någonsin när jag åkt bil, buss eller liknande blir alltså alldeles åksjuk där jag sitter stilla i min kontorsstol.

Det är andra gången som det hänt och båda gångerna har jag (försökt) titta på filmsnuttar på Youtube. Filmsnuttar som mina vänner lagt upp där de visar hur det ser ut i deras hus. Men jag klarar helt enkelt inte av att se filmer där vyerna visas lite hur som helst, där filmaren helt plötsligt ångrar sig och snabbt snurrar runt med kameran dit man var tidigare och oväntat gör hastiga rörelser.

Antingen får mina vänner gå på kurs för att åstadkomma bättre filmer eller så får jag börja med åksjukepiller. Fast enklast är nog att jag slutar att ens försöka titta på filmerna.

Huvvaligen så illa jag mår. Fortfarande.

Jag fyllde jämna år för host host inte så länge sedan. Och det var inte minsta lilla uppvaktning från jobbets sida. Eller jo, ett grattis-SMS från min chef. I ungefär samma veva fyllde två av kollegorna också lika mycket som jag, ingen uppvaktning då heller.

Nu fyller min chef jämnt. Lika många jämna år som jag fyllde. Men då ska det uppvaktas minsann.

Det är skillnad på olika. Blä!

Jag måste skriva en formell förklarande text på engelska. Den ska bifogas till ett avtal. Jag vet ungefär vad som ska stå men jag har noll inspiration för att skriva.

Jag ska bara fixa den där databasvyn först. Nähä, ingen har skrivit min text under tiden.
Jag ska bara svara på några mail. Nähä, det är fortfarande ingen som skrivit min text.
Då måste jag hämta en te-kopp. Och pudra näsan. Varför tar ingen hand om min text?
Jag ska bara ringa mamsen.

Nähä. Jag får väl ta mig samman och skriva den där eländarns texten då!

I förra veckan så gav jag upp. Jag och D började helt enkelt att skotta gräsmattan. Det var nämligen ca 50 snö på hela gräsmattan, rabatterna och uteplatsen. Suck. För att i rimlig tid kunna få lite vårblommor och grön gräsmatta så började vi skotta oss genom en hård skare.

Efter en massa skottande kombinerat med både varmare väder och hällregn så är nu äntligen den stora delen av gräsmattan snöfri. Den lilla delen är det däremot en hel del snö kvar på. Spireahäcken mot gatan är också snöfri men buskarna vid ingången är fortfarande delvis dolda i snö.

De enorma snöhögarna har börjat sjunka ihop. När jag står på balkongen så kan jag nu faktiskt se över snöhögarna till I&A. Tidigare såg jag inte ens överkanten av deras fönster.

Det finns hopp om snöfri tid iallafall…

Under helgen besökte jag lille M. Och nu är ägandeskapet när det gäller mig klargjort!

Han deklarerade tydligt "Hon är min!" inför alla och när han möttes av argumentet att hans föräldrar känt mig längre så fick de till svar "Men jag känner henne bättre, så det så!".

Det gjorde att diskussionen dog ut och att vi alla accepterade faktum.

Idag förklarade jag några saker om hur jag fungerar. Jag försökte väldigt tydligt och pedagogiskt förklara vilken typ av tidsoptimist jag är. Det gick inte riktigt hem.

De flesta har bilden av mig som en person som det är ordning och reda på, som gör saker i rätt tid och som alltid är klar på utsatt tid. Och som inte hymlar om vaför jag inte har gjort vissa saker även om jag alltid är i tid.

Ordning och reda?
Nej. Men ett otroligt bra komihåg gör att jag kan ha världens röra och så dyka ner mitt i en pappershög och hämta fram rätt papper. Eller så plockar jag fram det direkt ur minnesbanken bara.

Gör saker i rätt tid?
Nej. Jag är för det mesta otroligt seg i starten. Sen lever jag på att jag är otroligt snabb på det mesta. Alltså kan jag starta senare och ända vara klar i rätt tid.

Klar på utsatt tid?
Nja. Nästan. För det mesta är jag klar sekunden efter jag borde ha varit klar. Eller precis innan deadline. Men jag skyller på en gammal chef som sa "ha inte så bråttom med att göra allt för imorgon kanske det inte är någon som vill ha det du gjort".

Hymlar inte om ogjorda saker?
Ja, det stämmer. Har jag inte gjort något så har jag inte. Som idag när jag bara sa rakt ut till min uppdragsgivare "jag skulle göra det där men det har jag inte gjort men vill du att jag gör det så kan jag göra det innan nästa möte". Han köpte resonemanget rakt av och jag köpte mig lite mer tid.

Och eftersom jag är så snabb så kan jag skjuta upp det jobbet lite mer…

Jag är grymt effektiv på jobbet före klockan åtta på morgonen och efter klockan fem på eftermiddagen. Jag tror att jag skulle vinna massor på att jobba från 6-8 och 17-20. Tänk så effektiv jag skulle vara.

Eller kanske inte.
För i själva verket är det ju så att jag är effektiv de timmarna eftersom det inte är lika många som jobbar då. Resterande timmar så spenderar jag rätt mycket tid i möten, i telefon, med att läsa och skriva mail. Och om jag inte jobbade mellan 8 och 17 så skulle jag ju behöva ta hand om alla mail före 8 eller efter 5. Och alla skulle ringa mig då också.

Nänä. Det är väl bara att jobba på hela vanliga dagar då.

Vi har sedan ett bra tag tillbaka enbart elektroniska lönebesked. Rätt bra faktiskt utom på semestern då jag är datorfri och alltså inte har koll på lönen.

Eller vad menar jag egentligen?
Försöker jag få det att låta som att jag resten av året har koll?
Tillåt mig småle… Eller storskratta.

Idag gick jag nämligen in och tittade på senaste lönespecen för att se flexsaldot och kompsaldot.

* Tydligen (där var första tecknet på noll koll) hade jag jobbat sisådär 35 timmar mer än normalt i mars. Och så hade jag 12 restimmar. Det är alltså en extra arbetsvecka. Hm.

* Hoppsan! (Tecken nr två.) Hm, har jag så många komptimmar sparade? Det kan väl inte vara bra.

* Oj! (Tecken nr tre.) Redan så många flextimmar. Och då har jag ju inte räknat in apriltimmarna än.

* Va? Har jag fått löneökning? Eller är det där den lönen som jag brukar ha? (Tecken nr fyra.) Hm, jo, jag brukar visst ha det.

Summa: jag har noll koll året runt. Det är bara det att på semestern så kan jag med gott samvete säga att jag inte har koll…

Ända sedan mitt jobb flyttade till den byggnad där vi huserar nu har samma kvinna städat våra lokaler. Vi har haft några vikarier när hon varit sjuk eller haft semester. Men oftast har A tagit hand om både oss och allt vårt skräp.

Nu har hon tagit ledigt 6 månader, från 1 april. Jag är imponerad av att hon faktiskt tar en timeout från jobbet, och att hon gör det utan betalning.

Men snälla A - måste du vara borta 6 månader från oss?
Jag saknar dig redan!

Jag saknar att småprata med henne, att ha ett dammfritt kontor och att ha någon som surrar på oss när vi stökar till allt för mycket.

Vi behöver nå’n som kommer in och säger "ska inte ni fika nu, jag tänkte städa det här konferensrummet några minuter nu". Eller nå’n som säger åt mig "röj skrivbordet nu så torkar jag av det om 5 minuter". Jag skulle också uppskatta att någon dammsuger vårt rum, inte bara tömmer papperskorgarna.

Men, 6 månader går ju snabbt.
Och gissa om A kommer att vara uppskattad när hon kommer tillbaka…

Äh. Nu känns inte gipsning som nå’t alternativ. Jag satsar nog på amputation direkt.

Jag måste få sova!
Jag måste få mindre ont!

Skriiik!

Jag skulle vilja lägga in en beställningar med 3 punkter:
- mer tålamod
- mer energi
- fler timmar på dygnet

Alternativt så skulle jag kunna ändra det till en beställning som innehåller enbart en punkt:
- grannfamiljen S flyttar

I måndags jobbade jag 7.30 - 17.30. Jag satt i ett långt (personligt) möte från 10 till 17.30. Sedan åkte jag hem och la mig på soffan och sov 30 minuter. Jag var helt slut.

Efter det steg jag upp och packade ihop de grejor jag skulle behöva under kvällen. Styrelsemöte 19-22.45. Ett lååångt möte. Vi hade rätt roligt men det var iallafall ett jobbigt möte. Den mesta tiden spenderade vi på att enas om svar på herr S besvärliga motioner. Han är en otrolig energitjuv!

Allra mest känner jag för att avgå ur styrelsen och därefter skälla ut gubbskiten inför hela stämman. Han beter sig otroligt elakt. Han skriver otroligt elaka brev och motioner. Han är bara för mycket!

Med tanke på att jag bor i ett litet samhälle som enbart har ca 300 innevånare så fascineras jag över att jag i min lista över trådlösa nätverk hittar 12 stycken. Varav 3 är helt öppna, så nu surfar jag på någon av grannarnas nätverk…

Sedan sisådär en vecka så är gatorna (nästan) snöfria här. Det är fortfarande minusgrader på nätterna och inatt var det -8. Det töar lite varje dag och det kombinerat med nattkylan ger ordentlig skare.

Imorse vaknade jag klockan 6 av ett fruktansvärt ljud. Det var morgonpigge grannen som startat sin skoter och eftersom det inte är nå’n snö på vägen så körde han istället på plogvallen inne på vår gräsmatta. Gissa hur det lät med tanke på att det är enorm skare och en skoter med många hästkrafter…

Jag lyckades somna om men vaknade 7.15 av att D startade sin skoter (som står nedanför mitt ena badrumsfönster). Han körde iväg via vår gångväg och sedan på vår gräsmatta. Ingen chans att sova den skotern levde om på skaren.

Jaja. Säsongen är snart slut.
Fast det snöade igår kväll igen…

Trots den enorma snömängden så är det här bästa stället på jorden för mig!

Men det är på tok för mycket snö för att vara 13 april!

De senaste dagarna har varit extremt jobbiga och den här dagen verkar bli det också.

Jag har fruktansvärt ont i min tennisarmbåge. Dessutom så strålar värken neråt hela armen. Tummen, pekfingret och handflatan gör ont. Fingrarna är svällda och jag kan inte riktigt sträcka ut pekfingret.

Igår kväll funderade jag på hur ont man kan ha innan man blir tokig?
När jag vaknade imorse så var min första tanke "jag har inte ont, hurra" sedan vred jag på mig och det kändes som om någon stack in en kniv intill armbågen.

Just nu känns den drastiska åtgärden hösten -98 som rätt bra. Kanske jag ska prata med min sjukgymnast om det är värt att prova att gipsa min arm 2-3 veckor?

Äh. Vi får se hur det går under helgen.

Ibland är jag väldigt kaxig av mig. Ibland inte.

Idag på lunchen var jag utifrån sett väldigt kaxig. Inombords skakade jag.
Men nu har jag gått fram till en person som jag faktiskt är väldigt rädd för, sagt sanningen om en viss sak och berättat att jag tar inte mer skit från honom. Sedan vände jag mig om och gick, utan att invänta svaret.

Det dröjde inte så länge innan han ringde upp mig.
"Fan va’ kaxig du är då. Men ok, jag fattar och vi glömmer det hela."

Puh!
Men glömmer, det kommer jag aldrig att göra.
Jag kommer att vara rädd för honom hela mitt liv.

Jag sydde klart påskduken till mamma kvällen innan jag åkte till stugan. Men så glömde jag fota den innan hon fick den.

Äh, det gjorde väl inget. Jag kan ju fota duken när den ligger på plats på bordet i kammaren i stugan.
Jojo. Duken ligger kvar där den ligger. Jag och kameran har åkt hem. Utan att fota duken.

Suck, vad jag är glömsk!

Igår kväll hände först en riktigt bra sak.
Sedan en riktigt otäck sak.

Jag drömde sedan mardrömmar i stort sett hela natten. När det började ljusna ute kunde jag äntligen sova utan mardrömmar.

Men idag på lunchen så kom mardrömmarna tillbaka, men i vaket tillstånd. Allt bara för att min blick mötte en annan blick.

Det är sådana här gånger som jag längtar tillbaka till när jag kunde vandra in till mamma och pappa mitt i natten, till när de kunde lösa alla mina problem och till när mina största problem bestod av växtvärk och att lära mig knyta skosnören.

Jag fick mig en riktig tankeställare igår.

Den kom väldigt konkret, men utan pekpinnar eller hårda ord.
Jag har funderat sedan dess.

Det är helt klart att ändra på vissa saker.
Med start redan igår kväll.

När klockan var 8.30 så var det fortfarande bara jag och kollegan E som hade kommit till jobbet.
Hade vi missat något? Har vi påsklov kanske?

När klockan var 9 så var vi fyra. Det blir flera hundra kvadratmeter yta per person…

Jag skulle uppdatera här till höger där jag visar vilken bok jag läser just nu. Frågan är bara vilken bok det är som jag nu läser?

Hm. Den är blåaktig. En pocket.
Kan man söka efter en blåaktig pocket och komma fram till vilken bok det är? Skulle inte tro det.

Funderar vidare.
Det är samma förlag som gett ut "Sömntuta".
Aha! Minotaur!

Jamendåså. Då var det ju bara att bläddra genom de författare som finns där.

Sådärja. Nu har jag plöjt genom de 600 sidorna i "det innersta rummet".

Den var bra. Men, det var för många sidor! Jag tycker att man hade kunnat stryka sisådär 100 sidor och man skulle ändå ha fått med allt i boken. Några av sidohistorierna tillförde inte så mycket så att de var värda att ha med.

Frågan är nu om jag ska kasta mig direkt på nästa tegelstensbok, eller om jag ska ta en tunnare bok?

Jag vet om att några av mina kusiner fyller jämnt i år. Det har jag vetat länge. Men igår insåg jag att kusin A fyller ju 50 år den här månaden! Hjälp, vad ska jag hitta på åt henne?

Jag gjorde som vanligt, jag ringde mamsen. Hon var inte till någon hjälp denna gång tyvärr. Hon hade redan ordnat sin present till kusin A och hade inga förslag åt mig.

Jag beklagade mig lite över att storkusinerna håller på att vara så gamla. Att nu både A och LO fyller 50 känns overkligt.

Då sa min kära lilla mamma "men du vet väl om att kusin K fyller 60 år nästa år?".
VA???
Blir kusin K 60 nästa år? Men hallå, då är hon ju snart pensionär? När hände det?

Hur sjutton kan lilla jag ha så otroligt gamla kusiner? Vad har hänt?
Eller är det kanske så att jag inte är så ung själv längre…

Jag har varit på resande fot både under förra veckan och under denna vecka. Och jag orkade inte ta med mig min tegelstensliknande bok så istället plockade jag en från "att läsa-hyllan":

Första kvällen läste jag 75 sidor, trots att jag hade varit vaken i 18 timmar när jag började läsa. Andra kvällen läste jag 75 sidor till. På nästa resa så streckläste jag tills boken var slut.

Jag fascineras av att hon kan beskriva sin farmor så ingående, och för mig var det otroligt intressant att läsa om en kvinnas liv under första halvan av 1900-talet. En blandning av dokumentär och fiktion.

Det ger mersmak. Precis som hennes förra bok "I skuggan av ett brott gjorde". För mig är det ett gott betyg när boken gör mig så pass nyfiken att jag sätter mig ner och slår upp vissa saker i uppslagsverket.

Efter att lille M med föräldrar hade åkt härifrån idag så fick jag ett infall. Istället för att sätta igång och jobba så skulle jag sy en påskduk åt mamsen!

Jag plockade raskt fram tygerna och började fundera. Till slut hade jag rätt tygkombinationer. Då var det bara att börja fundera på var min rullkniv var. Efter en stunds letande så hittade jag den.

Nu har jag en halvklar påskduk.
Men nu borde jag ju jobba några timmar. Och jag borde packa inför imorgon.

Men nä. Jag tror jag syr lite till.

Livet tar konstiga vägar ibland.

I fredags kväll stod jag i garaget och pratade i telefon. det jag sa kan inte ha låtit klokt för så här i efterhand så minns jag mest att jag sa "Va? Men? Är det sant? När då? Det trodde jag aldrig!".

Efteråt slog stora stressen till.

Jag har jobbat mycket den senaste tiden. Listan med saker som ska göras bara växer för varje dag. Och det här riskerade att krossa mig.

Nu är det söndag. Jag har hunnit landa och insett att livet går vidare och att jag klarar av det.

För att få näsan ovanför vattenytan ska jag jobba en stund ikväll. Skriva några protokoll och några mail. Sedan blir det tre intensiva jobbdagar. Men sedan är det påskhelg! (Hoppas jag iallafall, jag håller tummarna för att kollegan S ska jobba på torsdag så jag kan vara ledig.)

Måndag kväll beställde jag foton. De fanns i min postlåda på onsdagen.

Det kallar jag snabba ryck!

I onsdags kväll hann jag med att hälsa på min morbror B och hans fru (B). Det blev en kort promenad dit vid 20-tiden och så var jag hos dom lite drygt en timme.

Varje gång jag träffar morbror B så är jag så kluven. Jag är glad över att träffa honom samtidigt som jag blir så ledsen över att se hur hårt stroken tog på honom. Och samtidigt så blir jag varje gång glad över att se alla framsteg han gör.

Jag tycker det är jättestor skillnad mot i somras. Nu visar han mer och mer av sitt gamla jag. Mer och mer av min morbror kommer tillbaka desto bättre han blir på att prata. Humorn finns där och nu när afasin är mindre framträdande så är det så mycket lättare att prata med honom.

Jag fick faktiskt beröm av honom om att jag är bra på att förstå honom och för att jag är bra på att gissa vem eller vad han menar.

Fast det var rätt dråpligt när han skulle berätta något som hänt när han var ung och han inte kunde få fram sin kusins namn. Jag rabblade namn efter namn tills jag inte kom på fler kusiner. Det är många kusiner att välja på… Då ändrade jag taktik och började fråga "Barn till farbror Kalle? Nähä, syskon till Irma och Axel då? Nähä, barn till faster Anna? Men kanske syskon till Rut?" Japp, äntligen rätt syskonskara.  "Lever han?" Nekande svar. Då kom jag på vem han menade, Ragnar. Och morbror B:s kommentar var "skulle det vara så svårt för dig att komma fram till vad han heter? Jag har ju iallafall afasi…"

Då skrattade vi alla tre så vi grät.

Trots att jag jobbat riktigt mycket övertid de senaste veckorna så hinner jag inte med allt som krävs att jag ska hinna.

Igår försökte jag även förklara för en av våra säljare att nu när jag kommer tillbaka från Stockholm så har jag mitt vanliga jobb som väntar på mig. Och det är massor av saker som jag borde ha gjort under den senaste veckan som jag nu måste ta itu med. Alltså kan jag inte bara ta ledigt idag. Vilket han planerade att göra "som kompensation för den senaste tiden"…

Jag funderar faktiskt på att ta ledigt på skärtorsdag. Dvs jag funderar på att ta ledigt fyra timmar. Det är mindre än antalet övertidstimmar i tisdags. Det är en bråkdel av alla övertidstimmar i år.

Men, det är illafall några lediga timmar!

När jag gick gymnasiet så var det skid-SM här uppe. Jag tittade häromdagen på bilderna som jag hade tagit när vi var ute i Måttsund och tittade på skidtävlingarna. Jag minns att Gunde Svan vann. Och att det var jättemycket folk.

Dagen efter att jag hade tittat i mitt gamla fotoalbum så var det en notis i tidningen, om något som hade stått i tidningen för exakt 25 år sedan. Det stod att Gunde Svan för 25 år sedan vunnit SM häruppe.

Hallå? Jag gick ju gymnasiet! Det kan ju inte vara 25 år sedan! Eller vänta nu. Kan det stämma?

Jag räknade på fingrarna. Om jag var 16 år när det var SM så är ju det faktiskt 25 år sedan.
Men hujedamej!

Imorgon är det lördag. Jag ska vara ledig hela långa dagen. Och hinna göra massor!

Så för att göra en fullsmockad dag ännu mer fullsmockad ringde jag till K och frågade om hon ville följa med och titta på den utställning som Staffan Pihl, vår bildlärare från vår gymnasietid, har på museet. (Det är sista dagen på utställningen på söndag.)

Imorgon blir det först lite konst och sedan lite fika.
 
© Staffan Pihl

Jag jobbar över och jobbar över.
Nu har jag lovat att jobba på söndag också.

Jag borde verkligen ha lärt mig men jag inbillar mig hela tiden "det går snart över". HA!

Snart är det påsk och den här påsken ska jag banne mig hålla mig frisk!
Det får inte bli som i påskas och i julas, så fort jag slappnade av blev jag sjuk.

Idag skulle jag kunna skriva en lång roman om hur jobbigt jag tycker det är med folk som inte kan sätta sig in i hur andra har det. Eller hur jobbigt det är att ständigt ligga efter med allt som ska göras. Eller hur jobbigt det är ständigt ha skitont i ett knä. Eller hur jobbigt det är att gräla med människor som ändå inte fattar att man kan tycka olika. Eller hur jobbigt det är att bli bortprioriterad. Eller hur jobbigt det är att inte uppskattas.

Men just nu struntar jag i det.
För ikväll klockan åtta kommer J hem!

Nu blir han hemma 10 dagar innan det är dags för nästa resa.
(Nu fick jag ont i magen igen. Fasiken, fasiken, jag vill inte åka bort nästa vecka! Snälla jobb, tvinga mig inte till det!)

Imorse när jag klockan 5.40 kom traskandes med morgontidningen i min hand så mötte jag grannen D. Jag insåg då att trots att han har funnits med i bilden sedan ett år så har jag aldrig sett honom utan mössa!

I somras hade han ständigt en randig mössa.
Nu har han konstant en grå mössa.

Jag har fikat med honom. Med mössa.
Jag har varit på fest med honom. Med mössa.
Jag har hjälpt honom bära möbler. Med mössa.
Jag har sett honom köra skoter. Med hjälm och mössa.

Jag inser att han är från en helt annat generation än vad jag är. 
Och jag undrar om jag överhuvudtaget haft mössa på mig denna vinter?

I förra veckan när jag skulle plocka fram en ny bok att läsa så hade jag inget som jag direkt kände för att läsa. Men jag tog den här boken, utan några särskilda förväntningar:

Nu har jag läst ut den. Och jag har nu en kluven känsla.
Boken var jättebra! Och jag tyckte verkligen om att läsa den. Men, nu är den ju slut!

Och det finns bara en till bok av samma författare (Lauren Weisberger) på svenska, "Djävulen bär Prada", och den har jag läst. Suck.

Mitt skrivbord ser ut som att någon har öppnat en pärm och tömt den upp och ner, rakt över skrivbordet. Men från sisådär 2 meters höjd så att det blir lite spridning på pappren.

När jag tittar på skrivbordet så fascineras jag av vissa saker. Som varför jag inte slänger det trasiga USB-minnet. Det är trasigt. Det kommer inte att magiskt hela sig själv. (Men det är ju så fint och så brukar jag ju lite tankspritt leka med det när jag pratar i telefon…)

Jag har en hel drös postitlappar också. De flesta förstår jag, men vissa är helt oförklarliga.

Som den gröna där det står "Sent!". Vad betyder det? Är det något som hänt för sent? Eller ska jag kolla Sent-foldern i mail? Eller något annat?

På en annan lapp står det "Brandväggsöppn.". Hm. Ska jag kolla upp några? Beställa några? Ta bort några? Äh. Jag slänger den.

Och när jag ändå slängde den så hittade jag IF Metalls öppettider. Den lappen slängde jag också.
Men jag skulle gärna vilja hitta en lapp med några lösenord. Den lyser med sin frånvaro.

Imorgon är det städning av kontoret. Tänk om jag skulle rensa lite mer så att jag får skrivbordet dammtorkat?

När jag, som idag, är extra tidig på jobbet så känns det som att jag har fått så extra mycket gjort idag. Och klockan är inte ens 8 än!

Hur ska det här sluta?

Jag fick nyss en rapport från timmerskogen. Vi hade minst sagt lite olika perspektiv på det här med tur och otur.

Pappa tyckte att det var fruktansvärt otroligt onödigt att han hade kört fast med skoter, timmerkälke och timmer.
Jag tyckte att det var tur att han hade kört fast så pass nära vägen att han kan ta traktorn och skotta fram skotern med hjälp av den.

Pappa tyckte att det var väl inte tur, det var i så fall otur att han hade kört fast.
Jag envisades med att säga att jo det var ju otur att han hade kört fast men tur i oturen att han kört fast just där och inte nere vid älven. För då hade han väl fått vänta tills snön tinat bort innan vi hade fått hem skotern…

Slutklämmen blev från hans sida "hade jag haft tur så hade timret varit hemma på gården nu".

Jaja.
Vi får väl se vad vi har för tur med vädret under helgen, om det blir mer timmerkörning eller inte.

Jag ska gå på bio på lördag tillsammans med båda mina föräldrar!

Senaste gången vi var på bio alla tre tillsammans var när vi såg Titanic, och det var ju några år sedan. En sisådär 11-12 år sedan.

Efter lördagens basketmatch fördjupade vi oss länge i en otroligt djup och intelligent diskussion. (Hurså ironi?) Diskussionen handlade om hår. Eller egenligt om saknaden av hår.

Under fredagens match var det idel håriga ben. En del av benen var kritvita med stora mängder hår.
Under lördagens match syntes inga hårstrån på benen.

Fredag = killar som spelade.
Lördag = tjejer som spelade.

Vår diskussion handlade om varför det är helt ok med håriga ben på killar. Ingen kan komma och inbilla mig att jag skulle kunna tycka att det är snyggt med de håriga benen som killarna visade upp. Men ingen förväntar sig heller att de skulle hålla på och ta bort håren.

Sen fördjupade vi oss i diskussionen om varför det är helt ok för en kille att raka bort allt hår på huvudet, men absolut inte ok för en tjej att göra det. (Vi såg samma trend där som för benen när vi jämförde fredagens och lördagens match.)

Vi hade många frågor och inga svar.
Och egentligen så började vi diskutera allt detta för att undvika att prata om de två förlustmatcherna…

På två dagar har jag gjort 17 semlor. Jag har ätit två. Resten har diverse gäster ätit upp.

Igår kväll försökte J övertyga mig om att jag nu ska göra en semla per dag åt honom tills mina semmelbullar i frysen är slut. Det skulle innebära att jag då skulle göra en semla per dag fram till 1 april.

Skulle inte tro det…

Jag småplockar där hemma mest varje dag nu. Jag städar låda efter låda, hylla efter hylla, skåp efter skåp.

Jag rensar bort gammalt skräp och gör fynd.

Det blir bättre ordning och mer plats för saker. Samtidigt så blir det mindre och mindre saker framme på öppna ytor.

Min kära lilla mamma sa häromdagen "du kommer nog att bli som tant L till slut ska du se".
Mmm, det kan nog hända.

Fast allra mest är jag som mormor.
Snyggt i skåp och lådor. Stökigt där det syns.

Fredag eftermiddag. Jag är som vanligt trött.

Men det ska bli en aktiv fredagskväll.
Först ska en 39-åring kidnappas.
Sen ska vi gå på basket. (39-åringen kommer att våndas hela matchen och fasa för att vi hittat på nå’t rackartyg.)
Sedan ska vi ha fest för 39-åringen som vid midnatt blir en 40-åring.

Imorgon kväll har jag och vilfåtöljen en date. Då lär jag vara ännu tröttare än vad jag är nu…

Jag insåg för några dagar sedan att jag tycker faktiskt väldigt mycket om den här årstiden.

Jag tycker inte om vintern men nu när det har blivit så ljust som det faktiskt har blivit så är det härligt!

Det är fortfarande snö och is så man kan ganska enkelt ta sig till ställen som på sommaren kan vara svåråtkomliga. Och eftersom det är snö och is så har man inte så många måsten utomhus. Underbart.

Imorgon ska jag ta en långpromenad. Jag ska en sista gång se de sommarstugor som nu rivs, och så ska jag bara njuta av att vara utomhus.

En av mina vänner är lång, smal och blond. När vi växte upp så fick han av någon konstig anledning smeknamnet "Degen". Men numera så kallar vi honom för Negern.

Häromdagen blev jag påmind om den situation som gjorde att vi började kalla honom för Negern, vi var i nästan samma situation igen.

För några år sedan var vi på den stora ICA-butiken. Det var jag, Degen och JJ. Jag vände mig mot grabbarna och sa nå’t i stil med "Degen, vad vill du ha för salsasås?". Han svarade mig och jag vände mig mot hyllan igen. Bredvid mig stod en äldre dam och tittade med stora ögon på mig. När jag tittade på henne så viskade hon åt mig "Men inte kallar ni väl honom för Negern? Det kan ni väl inte göra?".

Jag förstod ingenting. Men när jag tittade åt det håll hon diskret pekade så började jag skratta. Och fick förklara att nej den blonda mannen kallas för Degen och den mörkhyade mannen kallas för JJ, och vi kallar inte den mörkhyade mannen för negern…

Men efter det så kallas Degen för Negern.

Häromdagen var det dags igen. Vi var på den andra stora ICA-butiken och nu var det en liten flicka som ryckte i sin mammas arm och sa "mamma, mamma, hörde du, hon sa negern om den där farbrorn, det får man väl inte säga?".

Nu var det lite svårare att förklara.
Nej vi kallar inte den mörkhyade för negern. Men den blonde, honom kallar vi för negern.

Äh. Vi får nog ta och börja kalla honom för Degen igen.

Det var många centimeter som klipptes bort igår. Och det känns som att jag är lockigare än någonsin!

Inte bästa bildkvaliteten - jag vet. Men syftet med bilden var att MMS:a den till mamsen som bevis på att jag verkligen är så där korthårig som jag säger…

På söndag är det dags för den årliga semmelkvällen. I nuläget så är det 12 gäster som kommer.

Semmelbullarna är bakade. Mandeln är mald så mandelmassan är förberedd.

Men vad ska jag bjuda på mer då? Jag brukar alltid bjuda på ett "vanligt" fika innan semlorna, dvs bullar eller muffins, sockerkaka och några kaksorter.

Eftersom en av gästerna inte äter ägg så tänkte jag baka några kakorsorter utan ägg. Men vad?

Igår kväll satt jag med receptboken och läste. Och allt jag ville baka var det ägg i!

Mamma! Hjälp!

Jag var till tandläkaren igår. En vanlig undersökning med några röntgenbilder, undersökning och lite borttag av tandsten.

Tandläkaren ska nu resonera med en av de andra tandläkarna om hur de ska göra med min krånglande tand, den som har krånglat i flera år. Den gjordes om januari -08, jag tappade halva tanden i november -08 och nu är det igen borta en del av den igen. Dessutom finns det "kariesskugga" på röntgenbilden.

När tandläkaren är klar säger hon till mig "vänta lite, jag ska bara hämta kameran".

Kameran?
Vad nu? Varför det?

Hon kommer sedan med en gigantisk kamera med stort objektiv. Hon ska då fota min tunga! Jag får räcka ut tungan och vinkla den uppåt så hon kan ta en riktig närbild.

Diagnosen är: antingen en ofarlig virusinfektion eller så har jag fått "karttunga". Oavsett vilket så är det ofarligt, ingen bristsjukdom och inte kopplat till nå’n annan sjukdom. Kan inte behandlas och behöver inte behandlas. Men dom vill dokumentera det iallafall. Så hädanefter ska jag varje gång jag är till tandläkaren räcka ut tungan och fotas. Förhoppningsvis kommer de ihåg det innan jag ska bedövas…

Det är måndag och slutspelskrock. Hockeylaget spelar hemma och dambasketlaget spelar hemma. Jag vill gå på basket.

Men kan jag det då?
Nix, för vi har extrastämma nr 2 om fjärrvärme i vår bostadsrättsförening. Alltså måste jag vara där och hålla i mötet.

Men vår vice ordförande skickade ett mail till mig. "Jag kommer inte ikväll, jag ska på hockey. Jag lämnar en fullmakt i postlådan där även nyckeln finns".

Men jag då?  Jag vill ju på basket! Om han kan skippa mötet så kan väl jag det också?

Nähä.
Det blev ja till fjärrvärmen. Och vår surgubbe utmärkte sig, som alltid.
Basketlaget vann.
Hockeylaget förlorade.

Det kommer fler basketmatcher. Hockeymatcher är däremot mer osäkert…

Tydligen har den åtalade i Carolin-rättegången idag sagt "Jag vill säga förlåt, men det hjälper inte".

Precis. Det hjälper inte.

Jag som inte alls är inblandad skulle vilja veta varför han gjorde som han gjorde. Så jag förstår att hennes familj också vill veta varför, både för att få veta och för att så småningom kunna gå vidare.

Det minsta han kunde göra är att berätta varför.
Jag tror inte ett skvatt på "maladaptiskt stressymptom". Fnys!

Men, jag lider med hans familj.

Under ett (telefon)möte med två av mina kollegor så fick jag reda på följande saker:

• jag gör tydligen allt jag kan för att misstolka det dokument kollegan gjort
• jag är helt blåst
• jag kan ingenting om databaser

Få se nu, nr 1: Om han skriver "update existing alternate key" så är min tolkning av det "uppdatera existerande alternativ nyckel". Men det var inte det han menade. Undra om det är jag som gör allt för att misstolka eller om det är han som är för kortfattad i sin så kallade dokumentation.

Få se nu, nr 2: Om jag klarat gränsen för att bli medlem i Mensa så är jag nog inte helt blåst.

Få se nu, nr 3: Vad har jag jobbat med i 20 år? Jo, just databaser. Jag skulle istället säga att jag kan en hel del om databaser.

Gubbskit!

Det här utspelade sig på lunchen idag:

Jag traskade i rask takt mot restaurangen där jag och K skulle äta lunch. Jag hade med mig påsen med "tack för all hjälp"-presenterna när jag plötsligt började fundera på var jag hade satt bilnyckeln. Hade jag lämnat den på skrivbordet eller hade jag den i handväskan?

Panik! Var är handväskan?
Jag insåg nämligen att jag hade ingen handväska! Jag snabbspolade i minnet och insåg att jag när jag var både ilsken och stressad helt enkelt hade lämnat handväskan på jobbet.

Det var bara att ringa K och säga "du jag har gjort nå’t jätteklantigt, kan jag få låna pengar till lunch av dig?". Som tur var hade K pengar att låna ut.

Men det är bara att inse. Jag har blivit gammal. Jag klarar inte av att vara både ilsken och stressad, och samtidigt komma ihåg saker.

Dessutom så funderar jag på om de senaste dagarnas ilska är ett symptom på nå’t värre än bara otrevliga kollegor och uppdragsgivare. Jag är rädd för att den omtalade väggen närmar sig med raketfart. Men jag gjorde nå’t bra iallafall, jag stegade in till bossen och sa att nu får det vara nog. Om det sedan leder till något vet jag inte.

Min bil krånglade dagarna innan vi åkte på semester. Den tömde batteriet på 1,5 timme! Så när jag åkte på semester fick den åka på bil-el-verkstaden.

De hittade till slut felet. Det var en halvlös metallbit som ibland hamnade "fel" och då slog på stolsvärmen i båda framstolarna. Men den slog bara på värmen när man hade stängt av motorn…

Den kunde ju ha bränt hål i stolarna! Eller bränt ner hela garagelängan. Jag har minst sagt haft tur i oturen.

Nu står bilen i mitt garage. Den har behållt strömmen i batteriet sedan i torsdags. Nu återstår bara för mig att åka förbi verkstaden och betala. (Metallbiten har antagligen varit halvlös sedan bilen var ny, men nu är den för gammal för att det ska gå på någon form av nybilsgaranti, suck.)

Jaha. Då var semestern slut då.
Sammanfattning:

• lååång flygresa dit, oj så trött jag var i Chicago
• på flygplatsen i Chicago träffade jag en gammal bekanting. Hon var på väg till Miami. Världen är allt bra liten…
• 24 grader kallaste dagen
• 31 grader varmt i ena poolen, bara 23 grader i den andra
• cyklisterna i Ft Myers behöver lära sig cykla med högre sadel!
• Miromar outlets - 140 affärer
• M&M, Reeses, Oreo = resväskan var tung på vägen hem
• 2 par rebook aerobic-skor
• äntligen hittade jag en en "shortskjol" som jag ville ha! (Dvs en kjol med fastsydda shorts under.)
• hunden Byske var alltid lika glad när hon såg oss
• den nyfunna vännen Bobs är en höjdare
• Sanibel - måste bara upplevas
• inbokade på en flight som inte fanns, men det löste sig tack vare Delta

Hemma igen.

Hur mycket kan man ha att göra på hur liten tid som helst?

Det börjar vara panikartat nu.

Men imorgon bitti så flyger vi iväg.
Florida väntar på oss!

Jag har idag hört mig själv säga saker som när jag väl sagt dom har föranlett (!) att jag tänkt "men var det jag som sa det där?". Exempelvis sa jag:

- "min bil strejkade vilket föranledde att jag fick skjuts till och från gårdagens middag". Vem släppte lös byråkraten?
- "det är mycket nu". Jag hatar uttrycket och så får jag höra mig själv säga det…
- "men hur läcker kan man vara egentligen?" Nä. Inte läge att säga så till tre killar om en fjärde kille…
- "nej tyvärr är vi inte gifta, vi bara delar ett vackert efternamn". Ibland ska man inte säga vad man tänker. Iallafall inte till efternamns-mannens chef…
- "I would like to talk to Hassan. No sorry, Dorota. No I would like to talk to Tobias.". Varför pratade jag engelska när jag ringde till Stockholm? Och varifrån fick jag Hassan och Dorota när det var Tobias jag skulle prata med?
- "Jag kommer tidigt till jobbet imorgon". Men har jag glömt hur trött jag var imorse?
- "Jag fixar det ikväll". Men hallå jag ska ju hålla i en extrastämma ikväll? Och jag ska ju få besök…
- "Kom förbi och fika efteråt ikväll". Men vad hände, jag skulle ju få ett annat besök. Och det är ju liksom inte officiellt. Hur löser jag nu det här?
- "Att vi tvingas låna pengar medför att vi måste göra en avgiftshöjning". Byråkraten igen…

Äh. Imorgon är jag mindre trött. Och förhoppningsvis startar bilen imorgon bitti. Det gör att jag kanske kan ha bättre koll på anslutningen mellan hjärna och mun…

Ja så var det dags igen.
Suck.
Min bil vägrar starta.

Den tycker att batteriet är tomt.
Men batteriet verkar inte vara tomt.

När jag försöker koppla i batteriladdaren så låter den som en gläfsande hundvalp för den försöker dra igång larmet men den har inte nog med ström. Batteriladdaren däremot tycker att batteriet har ström.

Då är det ju så finurligt att jag har bärgarförsäkring. Alltså ringde jag idag för att boka en bärgning till imorgon bitti. Men nej, jag får inte bärgning, jag får starthjälp.

Det spelade ingen roll hur mycket jag förklarade att jag vill inte ha starthjälp, jag vill ha bärgning till bil-el-firman. I så fall får jag betala bärgningen själv.

Min fråga är nu varför jag då har en bärgningsförsäkring?
Jo men första alternativet är alltid starthjälp.
Ja men då får ni ju komma tillbaka morgonen efter igen. Och bil-el-firman vill att jag bärgar den dit så att de har en chans att hitta felet. För startar vi den så är ju felet borta…

Men då är det tur att man har vänner.
Jag ringde till K&I för att berätta att jag inte kan komma på middag. I erbjöd sig att bärga mig till verkstaden. K ringde sedan upp och sa "någon av oss kommer och hämtar dig vid 17-tiden idag så kan du äta middag här iallafall".

Men jag har inte tid med sån’t här trassel!
- Jag skulle ju jobba idag. Kan bara göra minimalt hemifrån (för jobbdatorn är på jobbet).
- Jag skulle ju hinna träna imorgon innan extrastämman. Glöm det. Det funkar inte med busstiderna hit ut.
- Jag ska på basket på tisdag. Det SKA jag!
- Sen skulle jag behöva handla också för mamma o pappa kommer på onsdag.

För på torsdag morgon flyger mamma o jag iväg till Florida!

Jag tror det var stora dagen för erkännanden idag.

Först erkände min chef en sak för mig. Han inledde med "nu ska jag berätta något för dig, du får bli arg, men inte förrän jag berättat varför jag gjort som jag gjort". Jag blev inte arg. Jag skrattade istället och sa "jag har gjort precis samma sak men inte ens orkat berätta för dig". Så var det ur världen.

Sen erkände jag något för J. En sak som jag verkligen gruvat mig för att erkänna. Eller egentligen är det nog två saker, men jag kan inte berätta den ena saken utan att berätta den andra.

Jag tyckte verkligen inte om mig själv när jag berättade vad jag gjort, för det strider mot allt vad jag står för. Jag hade faktiskt förväntat mig ett mer dömande svar från J än det jag fick. I själva verket så fick jag ett bra svar, det bekräftade att han också tycker att det är fel men att det ibland blir fel.

Eller som han sa "det kan hända den bästa och eftersom du är min bästa vän så kan det ju hända dig".

Gissa varför han är min bästa vän!

Igår jobbade jag från 7 till 23.45.
Idag har jag jobbat från 7 till 18.15.
Det är på tok för många timmar.

Sömnbristen gör sig påmind. Det känns som att jag har grus i ögonen och jag är allmänt småirriterad.

Dessutom har jag druckit kaffe (igen) så magen svider. Men jag måste ju hålla mig vaken.

Tennisarmbågen svider pga för mycket jobb. Och taskig arbetsställning igår gör att axlarna är enormt spända idag.

Just nu vill jag bara sova. Men icke! Jag ska på basket!

Borde det inte vara varmast mitt på dagen när solen skiner?

Jag skulle ju sluta dricka kaffe. Och det gjorde jag. Men igår trillade jag dit igen. Det blev en kopp på lunchen och sedan 2 koppar på kvällen, vid 18.30-tiden, hemma hos I.

Jag kom hem vid 21-tiden igår. Jag var hur trött som helst då. Jag läste morgontidningen (jag fick den med posten igår) och jag såg ett avsnitt av "House". Sen gick jag och la mig. Jag läste i väntan på att tvättmaskinen skulle bli klar, men jag hann tydligen bara läsa 3 sidor innan jag somnade. Då var klockan ca 22.15.

När klockan var 3.05 vaknade jag, kunde absolut inte sova. När klockan var 4 gav jag upp. Jag steg upp och hängde tvätt. Såg "mästarnas mästare" och löste korsord. När klockan var 5 gick jag ut och hämtade in morgontidningen. Sedan åt jag frukost i lugn och ro, satte om två blommor, strök lite och åkte sedan till jobbet.

Ända sedan jag vaknade har jag suckat över mig själv och kaffedrickandet. Ett tag funderade jag på om jag drack kaffe klockan 18.30 och sedan vaknade kl 3, skulle det då fungera så att om jag drack kaffe klockan 21.30 så vaknade jag klarvaken klockan 6? Eller är man så här när man är nykär?

Men när jag satt mig i bilen för att åka till jobbet så insåg jag varför jag vaknat så tidigt:

Det är ju fullmåne!
Jag hade inte en tanke på det innan jag såg månen…

Jag känner mig rätt nöjd nu. Faktiskt.

Jag har tränat 23 gånger hittills i år!
16 gånger i januari och 7 gånger i februari.

Under 2008 tränade jag 141 gånger.
Under 2007 tränade jag "bara" 118 gånger.
Under 2006 tränade jag hela 146 gånger.

Men 2005 var rekordåret - 184 gånger!

Jag tror inte jag kommer upp i 184 gånger detta år, det finns ju inga söndagspass längre som jag vill gå på…

Jag tror att jag ska hålla mig inomhus ett tag nu. Eller om jag ska vara utomhus ska jag iallafall inte befinna mig gåendes i trafiken.

Igår kväll var jag ytterst nära att bli påkörd. Det var så nära att det faktiskt tog men eftersom jag i samma veva kastade mig bakåt så fick jag bara en lätt knuff. Stannade bilisten? Nejdå. Men han hytte med näven.

(Det var fenomenet "äldre man får nog och ilsket trampar gasen i botten när det är för mycket bilar, människor och snöhögar på en smal gata när han ska åka från badhuset samtidigt som en basketmatch strax ska börja".)

Imorse fick jag ingen morgontidningen. När jag skulle gå till garaget gick jag förbi brevlådan för att se om tidningen dykt upp. Nix ingen tidning. Däremot en stor traktor som skottade gatan. Jag trodde att jag hade fått ögonkontakt med föraren och att han alltså hade sett mig. Men när han började backa rakt mot mig insåg jag att det hade han inte alls. Panik! Jag tog en raskt stort kliv rakt upp i plogkarmen och där stod jag när han stannade ca 30 cm från mig. Hade jag stått kvar på vägen hade jag inte längre stått kvar på vägen…

(Den stackars föraren blev tydligenrädd, öppnade dörren och ropade till mig "men herregu’ var kom du ifrån och hur gick det?"…)

Jag tror inte att jag idag tar en lunchpromenad in till stan. Det känns som att risken för tredje gången gillt är för stor…

När jag växte upp så kryllade det av ungar överallt i hela bostadsområdet. Många hus var byggda i början av 60-talet och vi var många som var i ungefär samma ålder.

Det fanns ju några från den tiden som jag minns extra bra.
Som "den söta pojken". Både jag och min mamma kallar honom fortfarande just det, trots att han fyller 50 detta år.

Eller som Favorit-L. Det spelar ingen roll hur många som inte tycker om honom, för mig är han iallafall den snälla pojken som alltid lät mig vara med. Trots att jag var 10 år yngre än honom och K-A. Dessutom är han ju hur charmig som helst idag…

K-A ja. Han har en särskild plats hos mig. Han finns inte längre.

Sen finns ju StoraA. Jag brukar bara le lite drömmande när folk nämner honom.

Det var tider det.
Idag är det andra tider.

När jag idag läste morgontidningen så var en av "M-gate-ungarna" i blåsväder på vänster sida av första "riktiga" uppslaget. På höger sida var en av de andra. Den ena artikeln handlade om rattfylla, den andra om bokföringsbrott och indraget alkoholtillstånd.

Vad är det som händer? Dom två? Va?
Om det hade varit några av dom andra ungarna från gatan hade jag mer kunnat föreställa mig det. Som Favorit-L, han hade nog platsat både på vänster- och höger-sidan.

Mina kära vänner kom iallafram till att jag hörde hemma mittemellan artiklarna, där det inte står någonting. För högersidan växte ju upp på 3, vänstersidan på 15 och jag på 7. Alltså borde jag vara mittemellan, med lite mer dragning mot bokföringsbrott.

Va? Hjälp! Jag gjorde ju pappas bokföring i lördags…

Jag tog mig samman i förrförra veckan och ringde till min vårdcentral. De hade inga tider alls hos distriktssköterskorna under förra veckan så jag fick en tid idag.

Jag kom dit på exakt rätt klockslag och fick vänta max en minut. Sedan fick jag min B12-spruta och allt kändes bra.

Det var då det.
Det gör nämligen mer och mer ont nu.
Så här har det aldrig känts tidigare och jag har tagit dessa sprutor sedan -95. (Från början tog jag dessutom en per dag så jag är rätt van.)

Hur ska jag kunna träna idag?
Hur ska jag kunna sitta still på basketen ikväll?

Hjälp!

Jag blev lite inspirerad av Lotten idag. Och nostalgisk.

Det handlar alltså om min skolväg när jag gick lågstadiet.
Min gamla skola, som numer är ombyggt till äldreboende, hann ha två olika namn på dessa 3 år. (Tydligen så kom man på att det inte var ett bra namnbyte så man bytte tillbaka till det ursprungliga namnet.) De första två åren var skolan överfylld med elever, tredje året så var vi inte många för då var skolan på det nya grannområdet färdig.

Från skolgården såg jag vårt hus. Min skolväg var nog sisådär 150 meter. Om man inte gick på vägen för då fick man ju gå runt hela skolan och det var ju hur långt som helst… Givetvis genade vi över skolgården. Och ibland slank jag ut genom altandörren på baksidan av huset och gick genom skogen, och då blev det ännu kortare väg till skolan.

Min fröken hette Mabel, och hon var jättegammal! (Fast så här i efterhand så tycker jag ju inte att hon var så gammal, hon var 54 år när jag började ettan…) Sträng var hon och hon klagade på mina "S" som inte höll sig på den streckade linjen. Det gör de inte nu heller…

Vi hade gymnastik i matsalen. På vintern gick vi ibland tvärs över vägen till hockeyplanen och åkte skridskor. När vi skulle åka skidor så var det bara att spänna på sig skidorna på skolgården för man kunde åka skidor därifrån direkt till elljusspåret.

(Hm. Eftersom man byggt villor där vi åkte skridskor så slår det mig helt plötsligt - var åker områdets barn skridskor numera? Måste ringa mamsen och fråga…)

Vi stod i efternamnsordning i kön till skollunchen. Och maten som man fick serverad på tallriken var man tvungen att äta upp. (Jag spenderade exempelvis en hel lunchrast + en hel lektion med blodpudding på tallriken. Jag fick inte lämna matsalen förrän jag ätit upp maten och det klarade jag inte! Det hela slutade med att en av mattanterna ringde till min mamma som sa "men låt henne slippa äta det, hon har aldrig klarat av att äta blodpudding".)

Det var andra tider det.

Jag spanade in menyn på restaurangen som finns i det hus där jag jobbar. Idag serveras tydligen "Peppar med ris och potatis".

Jag hoppas verkligen att de glömt något…

Någon där ute som vet hur man får PowerPoint att inse att all text som jag skriver är på engelska?

Jag använder min kunds mall och den förväntar sig att jag ska skriva på svenska. Hur jag än gör så tycker den att grundinställningen ska vara svenska.

Varför de gjort en engelsk mall men med svenska som språkinställning? Ja säg det…

Jag behöver en ny kamera. Min nuvarande fungerar men efter att den föll i badrumsgolvet sommaren -06 så måste man öppna och stänga "objektivluckan" manuellt. Det kan jag leva med, men nu så äter den batterier också. Det är så trist att ständigt behöva ladda den.

Men å andra sidan så kan det hända vilken dag som helst att jag behöver en ny dammsugare. Min nuvarande trotjänare ärvde jag efter min farmor. Hon dog februari -95 och dammsugaren var inköpt medan farfar levde. Få se nu, han dog maj -93 och dammsugaren var inte ny då. Gissningsvis är min dammsugare från slutet av 80-talet eller eventuellt från -90. Den är hur bra som helst men ibland så låter den lite illa.

Vad är roligare - köpa ny kamera eller ny dammsugare?

J tycker att jag ska köpa ny kamera "för det behöver du ju, dammsugaren kan ju leva i flera år till så det är ju helt onödigt att köpa en ny sådan".

Dessutom så drömmer jag om att den dagen som vi får fjärrvärme kunna montera in en centraldammsugare…

Jag fascineras så av en av mina gamla skolkamrater. Hon gifte sig i somras igen, och jag har faktiskt tappat räkningen så jag vet inte om det var 3:de eller 4:de gången. Antalet sambos är betydligt högre och jag minns knappt namnet på alla som jag presenterats för.

Men det jag fascineras av är att varje gång så är hon så otroligt kär, hon satsar minst 100% och det här är nu kärleken för resten av livet. Då känner jag mig så hemsk när jag varje gång säger "ni kanske skulle ta det lite lugnare, tänk på barnen". Oftast så spricker förhållandet inom ett år men snabbt hittar hon en ny och är så där otroligt kär igen.

Jag upplever just nu samma fenomen på närmare håll. Inte alls i samma omfattning men från att ha älskat sitt livs stora kärlek så hon höll på att gå under i november så är hon så otroligt lycklig med sin nye vän nu och kan inte förstå hur hon tänkte tidigare.

Häromdagen fnös jag elakt till M "jojo, kärleken består men föremålen växlar snabbt".

Om man nu älskat någon så otroligt mycket i mer än 20 år och sedan blir "ratad" (hennes ord, inte mitt) så tror jag att man faktiskt behöver en viss sorgetid. Och jag upplever att hon nu går in för att visa att hon (också) snabbt kunde hitta någon ny.

Dessutom ska hon liksom förklara för mig som tydligen inte förstår någonting alls varför hon gör som hon gör. En hel del går dessutom ut på att skryta om att hon är minsann inte ensam som jag är. Jag försökte häromdagen förklara att jag är glad för hennes skull, att jag inte tyckt om hennes fd man, att jag inte är avundsjuk men att jag är ganska nöjd med att ha det som jag har det.

Hon får inget medlidande hos mig när hon pratar om hur tråkigt det är att äta själv, hur motigt det är att göra saker ensam och hur jobbigt det är att göra allt själv.

Nej men vad säger du?! Det hade jag ingen aaaaning om…
Hon berättar det för mig som bott ensam i hur många år som helst nu….

Jag dricker inte kaffe. Eller jo det gör jag ju, men jag dricker vanligtvis inte kaffe.

Ibland tar jag en kaffekopp för att det är enklare än att be om té. Ibland tar jag kaffe för att jag behöver koffeinkicken. Men jag längtar aldrig efter kaffe.

En gång i tiden drack jag rätt mycket kaffe. Med mina mått är "rätt mycket kaffe" sisådär 3-4 koppar om dagen. Men eftersom jag inte drack kaffe på lördagar och söndagar så drabbades jag varje söndag av huvudvärk, pga koffeinbristen. Jag gjorde det enda raka, jag tvärslutade dricka kaffe!

De senaste veckorna har det slunkit ner lite mer kaffe än vanligen. Idag är det söndag och jag har ont i huvudet. Så nu är det dags igen - det blir kaffestopp igen!

I väntan på att det ska hjälpa så botar jag huvudvärken med kombinationen nirvana-té och panodil.

Sådärja, nu är ordningen återställd.

Pappa är hemma igen.
Mamma är fortfarande hemma.
Det är fredag och jag ska på basket.

Helg!

Ytterligare ett telefonsamtal som jag inte ville ha.

Mamma ringde. Pappa var på väg i ambulans till sjukhuset. Igen.

Nu sitter jag och väntar på att hon ska ringa igen.
Nu ringde telefonen, men det var bara jobb.
Ring då!

1989 började jag på mitt första "riktiga" jobb. Jag jobbade där i 6 år. Mycket har hänt, men i grunden jobbar jag fortfarande med samma saker då som nu.

Idag roade jag mig med en jämförelse mellan då och nu:

Då började jag senast 7.15.
Nu börjar jag ungefär 7.30.

Då hade jag stämpelklocka. En riktig gammaldags "kardonk-klocka". Och minutbaserad flex.
Nu har jag noll koll på mina minuter. Möjligtvis har jag koll på halvtimmar. Jag förlorar helt klart på det.

Då hade jag 40 minuters lunch.
Nu tar jag så lång lunch som jag vill (och hinner). Oftast 1 timme.

Då hade jag ofta matlåda.
Nu har jag nästan aldrig matlåda.

Då slutade jag oftast 15.55. Det var exakt 8 timmar arbetsdag.
Nu tycker jag att jag går tidigt om jag kommer mig från jobbet när klockan är 17.

Då fick vi betala för kaffe och té på jobbet. Fruktkorg var aldrig aktuellt.
Nu har vi gratis kaffe, té och frukt.

Då satt jag i dubbelrum.
Nu sitter jag i ett trippelrum.

Då hade vi bara fasta telefoner. Vi fikade i lugn och ro. Men det fanns ett högtalarsystem som ropade ut i hela huset vem som hade telefon. Eller att man skulle till ett konferensrum.
Nu har vi mobiltelefoner. Alltid nåbar. Aldrig fika i lugn och ro. Inte ens lunch utan att telefonen är med.

Då tyckte jag det var roligt att åka på tjänsteresa.
Nu vill jag helst stanna på kontoret.

Då höll jag på med DL/I, DB2, SQL och Cobol.
Nu håller jag på med Oracle, SQL och BO.

Då dokumenterade jag i DCF.
Nu dokumenterar jag i Word.

Då skrev jag dagbok med papper och penna. Varje dag.
Nu skriver jag några rader i en almanacka. I bästa fall en gång per vecka.

Då var jag ung och ambitiös.
Nu är jag mest gammal och trött.

Nää. Nu räcker det.

Ytterligare ett inbrott i garaget. Jag har tappat räkningen på hur många inbrott vi haft under det senaste året. Men jag tror att detta var det andra för i år. Eller var det rent av det tredje?

Igår kväll satte jag mig ner framför datorn. Här skulle surfas.

Men efter att ha läst aftonbladet, expressen, norran och kurren så tog det stopp. Vad skulle jag göra nu?

Jag spanade in några av basketsiterna, inga uppdateringar där.
Jag besökte favoritbloggarna, inga uppdateringar där heller.

Jaha? Sen då? Det finns ju folk som kan surfa hela nätterna, jag borde väl ändå kunna hitta nå’t att titta på?

Hemnet var snabbt avklarat. Blocket också.

Äh. Det blev TV-soffan istället. Det är bara att inse, jag är ingen slösurfare…

Jag ska idag vara med på ett styrgruppsmöte, på telefon. (Och med hjälp av webmöte.) Jag gjorde till slut klart presentationerna i fredags, trots att jag inte kunde komma på vad jag skulle kalla den ena presentationen. Och trots att jag fortfarande funderar över varför det är jag som ska dra den presentationen. Jaja, det löser sig nog.

Nu sitter jag här sisådär 30 minuter innan mötet ska börja. Mobilen är laddad. Bluetooth-headsetet är laddat. Presentationerna är klara, genomlästa och öppnade.

Jag är allltså klar. 30 minuter i förväg?
Vad är det här? Har jag börjat nå’t nytt liv idag?

Jag har en sak kvar som jag bara måste göra innan jag går hem idag.

Jag vet vad jag ska göra. Jag vet vad jag ska skriva. Jag vet vilken mall jag ska använda, men jag vet inte vad jag ska skriva för rubrik på det hela.

Jag ska av någon anledning göra denna presentation. Den påverkar inte alls mitt projekt utan den påverkar ett annat projekt. Så vad ska jag då skriva för rubrik?

Och varför ska jag göra presentationen?

Äh!. Sluta fundera nu! Skriv!

Det finns några småsaker som jag stör mig på. Idag hände en så’n sak på lunchen.

Jag väntade på att några av kollegorna skulle bli klara så att vi kunde gå ner och äta lunch tillsammans i restaurangen. Till slut var alla tre klara och vi kunde gå.

Vi plockade från lunchbuffén och satte oss och åt. Jag äter inte särskilt långsamt men jag slukar inte heller maten. När jag var nästan klar, dvs jag hade ett vattenglas kvar, så reste de andra tre sig och sa "då går vi då".

Men hallå, jag var ju inte klar. Deras reaktion på att jag inte var klar var orden "stressar vi dig?".

Jag suckade och sa "nejdå, jag har eget passerkort så jag klarar mig". Jag satt kvar och drack upp mitt vatten i normalt tempo. Och de andra gick.

Men hallå - de hade bett mig vänta på att de skulle bli klara men de kunde inte vänta på mig i en minut medan jag drack mitt vatten. Nej tack, jag tror jag äter lunch ensam i fortsättningen. 

Igår kväll kom jag hem lite tidigare än planerat. Det var tänkt att vi skulle landa på flygplatsen vid 20.30-tiden, men våra möten höll tiden och vi lyckades boka om oss till ett tidigare plan. Det var riktigt skönt att kliva in genom ytterdörren strax efter 19.

Efter lite snöskottning (takras) och läsande av posten så var det dags. Först packa upp ryggsäcken och fördela ut alla saker på sina rätta ställen. Då ingick även att packa ner datorn och allt jobbrelaterat i den vanliga datorväskan. Sedan packade jag ner andra saker i helgväskan för även denna helg ska jag vara på resande fot.

Emellan packandet hann jag även med att starta en maskin med tvätt och plocka undan en del ren tvätt.  

Nu sitter jag på jobbet med en kom-ihåg-lapp där det står långkalsonger, tjockare tröja, kamera och färdkost. För det glömde jag packa ner i helgväskan.

Kvällens plan:
- jobba till 18.30
- basketmatch 19 - ca 20.45
- åka hem och packa det sista
- åka söderut
- vara framme i tid så att jag hinner se vem som åker ut från Let’s Dance
- kvällsfika
- sova

Just ja. I planen ingår även att Plannja ska vinna kvällens match.

Idag har min dator vid två tillfällen gjort något som jag inte tycker om. Den har först visat att det är 49% kvar i batteriet och sisådär 30 sekunder senare går den ner i viloläget för då är det bara 3% kvar i batteriet.

Men asså? Vad hände?

Extra jobbigt är det ju då när den även kopplar ner internetuppkoppling och vpn-uppkoppling när den går till sömns. Men orka!

Tempot bara ökar och ökar. Det är mer och mer som jag ska hinna med. "Borde ha gjort"-listan ökar för varje dag och den här veckan började katastrofalt dåligt.

En stor arbetsuppgift skjuter vi fram 3 veckor, men istället så ersätts den redan nu med nå’t lika stort. Pust.

Min irritationströskel blir lägre och lägre. Och jag blir allt mer less på att en av mina uppdragsgivare inte gör det han ska. Men oj vad han pekar med hela handen när han tycker att vi gör för lite.

Jag hade tänkt jobba igår (söndag), men jag orkade inte uppbåda tillräckligt med energi för att göra det. Jag hade jobbat över alla dagar under veckan, och kände verkligen att jag behövde två hel-lediga dagar. Men, det får jag lida för denna vecka.

Idag är det exakt en månad kvar till mamsen och jag åker till värmen i Florida.

Gissa om jag längtar…

Vi har kallt nu, ca -20. Om man åker sisådär 10 mil norrut så är det ännu kallare, ca -25.

Och där är det strömavbrott sedan några timmar.
Brrr!

Sådärja! Nu är både min och mammas ansökan godkända. Vi får alltså åka till USA!

Fast när jag satt och fyllde i min ansökan så tänkte jag att om jag nu skulle ha varit inblandad i spionage, folkmord eller sabotage, skulle jag verkligen ha kryssat i "ja"-rutan då?

Vi har haft inbrott i garagelängan. Igen.
Suck.

Den här gången försvann en motorvärmarkabel…

Vi spekulerar om att det här måste vara några rookiesar som rekar inför nå’n större insats. Och vi har dragit slutsatsen att det är yngre "begåvningar" eftersom de annars, med tanke på vem som har sin bil i garaget, borde veta bättre än att göra inbrott just hos oss…

Jag som tjänar relativt bra går på rea och köper mig 2 tröjor för sammanlagt 123.50 kronor.

C som är arbetslös, utan a-kassa, pluggar på komvux och bor hemma hos föräldrarna shoppar lös på Acne-jeans för 1100 kr, tröja för 599 kr och klänning för 799 kr.

När hon berättade det så var jag tvungen att fråga "men hur har du råd till det?". Svaret kom snabbt "mamma betalar".

Jojo. Då går det ju bra att shoppa.

Men jag skulle inte vilja att min mamma var tvungen att betala mina kläder när jag är vuxen. Och skulle fallet vara så att jag inte hade pengar så inte sjutton skulle jag köpa så pass dyra kläder heller…

Var och varannan skriver nu "jupp" till mig. Både på chatten och i mail.

Jag däremot är gammaldags och skriver "japp" istället.
Och i chatten så dyker då en bild på en japp upp. Då känner jag mig lite wild and crazy…

Men jag har en bra bit kvar till jupp-läget.

Idag kom ett mail. Jag hade gärna sett att jag aldrig hade behövt läsa det.

Rubriken var inte så illa. Det stod bara "Magnus krasslig".
Men resten av mailet var värre.

Det stod "allvarlig cellförändring", "omfattande bukoperation", "jävla skit".
Men det stod även "prognosen är god" fast efter att ha läst det andra så försvann liksom den texten.

Det finns bara en sak att hålla med om: Jävla skit!

Igår hann jag vara hemma ca 10 minuter mellan jobbet och styrelsemötet. På de 10 minuterna hann jag få besök av lille T med far. T skulle överlämna en teckning han hade gjort till mig.

Under teckningen stod "pappa & jag när vi bråttas innan vi ska på brottningen". Några bokstäver var bakochfram och min gamla skolfröken hade skrikit högt om att han inte skrivit bokstäverna på en rak linje.

När jag hade tackat för teckningen så sa T "förstod du vad jag skrev?". Jo visst gjorde jag det.

"Förstod du det här?" sa han och pekade på "bråttas". Jag svarade att det gjorde jag men att jag hade nog inte stavat det så där. Och tänkte samtidigt att han hade ju stavat "brottningen" rätt.

"Men du förstår ju inte, bråttas med å är när man brottas och har bråttom!".

Nej. Det hade jag inte fattat. Men nu vet jag!
Dessutom har jag insett att T trots sina låga ålder (6 år) har koll på det här med brottning och bråttom…

En av mina vänner ska få barn vilken dag som helst. Men barnet (som går under namnet ÄnglaBert) låter vänta på sig.

Sidospår:
Jag berättade detta imorse i fikarummet, då protesterade en av mina kollegor och sa "är det inte två av dina vänner som ska få barn". Men nej inte riktigt. Den blivande mamman är min vän medan jag snarast skulle "klassa" den blivande pappan som någon som jag känner, inte som en vän.

Jaja, tillbaka till huvudspåret:
Jag har vetat i snart 6 månader att de ska få barn. I snart 6 månader har jag tänkt att jag ska sy eller sticka något till det lilla barnet. Har jag gjort det? Nix. Jag har har inte ens bestämt vad jag ska åstadkomma!

Tidigare har jag skyllt på att jag har ju gott om tid tills barnet ska födas. Nu har jag två bra ursäkter:
1. Jag vet ju inte vilket kön det blir så jag väntar tills jag vet om jag kan sy en rosa klänning. Eller om det ska bli en blå tröja istället.
2. Jag är ju förkyld fortfarande och då ska man inte träffa små barn i onödan, så det är ju ingen brådska med att bli klar.

Suck. Det är som vanligt igen, jag är sen med allt i presentväg.

Det jag mest fascineras över nu är att samtliga mina vänner uppfattar mig som strukturerad och planerande, och tror att jag alltid är klar i god tid. De skulle bara veta att jag sydde klart 40-åringens duk igår kväll, slog in den i ett paket imorse för att skicka den med posten idag för hon fyller ju imorgon… Jag törs inte nämna att ÄnglaBerts present inte ens är påbörjad… 

Det blev inte en mötesfri dag idag. Men det verkar iallafall som att jag klarar mig med ett en-timmas-möte!

Jag sitter och tittar i min kalender.
Jag har inte minsta lilla möte inplanerat på måndag!

Kan det verkligen vara sant?

Oj vad jag ska hinna göra mycket jobb!

Jag brukar lite då och då retas med min mamma om att "nu är färdtjänsten här" när jag skjutsar henne någonstans. Men hon tycker ju att hon har den bättre versionen av färdtjänst eftersom den är gratis…

Jag hade tänkt retas lite med henne om att "nu kommer hemtjänsten" när jag ska komma till dom i helgen. Men det var innan jag hörde vad mina föräldrar idag gjort…

För de hade nämligen stigit upp från sjuksängen och städat! För jag skulle ju komma… Men vad nu då!

Det blev lite merjobb av det hela för dom för pappa började blöda näsblod (inte ovanligt alls för honom) och han blodade ner sovrumsmattan. Jag försökte förklara för mamma att jag kan fixa det imorgon, men jag tror inte hon lyssnade på det örat. Eller rättare sagt, hon sa något om att hon hade nersatt hörsel för att hon var så förkyld.

Jaja. Är jag tjurig så vet jag att jag inte ärvt mina föräldrars tjurighet för dom har kvar sin!

Men imorgon ska jag iallafall hjälpa pappa. Jag ska åka till stugan och kolla att allt är ok där, tömma "luftvärmepumpsbehållaren" och hämta posten. Om pappa är snäll och lovar att hålla sig lugn så ska han få följa med.

Jag har handlat lite åt dom och tänkte handla lite mer. Och se till att dom iallafall äter nu under helgen för det låter som att det är dåligt med aptiten. Jag tänkte också hinna med att stryka lite kläder, och övertyga mamma om att jag vill prova hennes mangel för att jämföra med min. (För om jag säger att jag tänkt mangla åt henne så får jag inte det…)

Dessutom så har jag med mig en boktrave, en kasse dagstidningar och några veckotidningar. Förhoppningsvis kan det locka dom till lugna aktiviteter…

Håhåjaja. Jag säger bara det: Föräldrar!

Jag har i ett svagt ögonblick lovat att jag skulle skapa vår bostadsrättsförenings hemsida. Jag skulle bara skapa den, sedan skulle jag slippa underhålla den.

Det finns dessutom ett verktyg på vår "moderförenings" hemsida som vi ska använda för att skapa den. Det måste ju vara hur enkelt som helst! Eller hur?

Men jag håller på att bli vansinnig. Jag fattar inte hur jag lägger till en ny länk på översta raden! Jag kan ändra befintliga men jag hittar banne mig inte hur jag lägger till en ny. Gissa om det stör mig.

Man kan ju helt klart göra det på nå’t himla sätt, för jag ser ju att det är andra föreningar som lyckats med det. Men hur? GRRR!

Pappa har fått komma hem från sjukhuset, men han är inte bra. Men att han är hemma är ju iallafall ett framsteg.

Mamma har fått min förkylning, suck.

Min förkylning finns kvar hos mig också. Suck.

Och det blev ingen Stockholmsresa denna vecka. Just nu känns det som att det var himla bra för mig…

Jag ska antagligen åka till mina föräldrar nästa helg. Om pappa kommit hem från sjukhuset då vill säga.

Precis som i vanliga fall så har jag några saker som jag ska hjälpa till med. Jag ska byta batterier i den trådlösa datormusen och få igång både tangentbordet och musen igen. Dessutom ska jag ändra signal och volym på den nya trådlösa telefonen.

Men nu så har jag ett uppdrag åt mamma också. Allt kommer sig av att jag läste en dödsruna i tidningen, det var en släkting till mamma som dött. När jag berättade för henne att en av "Grönlundarna" hade dött så visade sig att jag inte alls hade sån koll som jag trodde. Så nu ska mamma få rita ett släktträd åt mig över den delen av släkten.

Det visade sig att jag hade fel i generationerna av den släktgrenen. Allt kommer sig av att jag trodde att den man som nu dött var kusin med S:s pappa men i själva verket var han kusin med S. Jag vet, det är inte nå’t konstigt om det skiljer 25 år mellan två kusiner men det hade iallafall lurat mig.

Och med tanke på att det var 22 år mellan min mamma och hennes äldsta kusin (som dessutom var min favorit av alla hennes kusiner) så borde jag ju kunna tänka lite "vidare". Hm.

Det är inte många TV-program som för tummen upp av kritiska mig. Men "Lost in Austen" gillar jag faktiskt!

Jag tycker om orginalet också, men den här vridningen av historien fungerar mycket mycket bättre än jag trodde när jag läste om serien.

Videon ska programmeras på torsdag och fredag, för själv kommer jag att vara i hufvudstaden då. Suck.

Det kanske inte är sorkpest iallafall. Nähä, men vad är det då?

Jag är inte så imponerad av hur sjukvården fungerar. Trots allt.
Jo den fungerade ju bra om jag tänker på den delen att det kom en ambulans och hämtade min pappa, att han fick plats på akuten och att dom la in honom på sjukhuset.

Men resten.
Att fyra vuxna tvingas dela rum må väl vara. Men när två av dom är dementa och den ene skriker mest hela tiden då är det inte lätt att vara sjuk i samma rum.
Och att dom glömmer bort både att ta prov, att ge mediciner och att följa upp resultaten är inte heller bra. Grunden är säkert tidsbrist, bland annat pga de dementa som kräver mer resurser. Men ändå.

Nä. Man ska vara frisk för att klara av att vara sjuk.

Jag googlar idag.
På sorkpest.

Som vanligt när jag är julledig så håller jag på med olika städ- och sorteringsprojekt. Idag har jag sorterat om en del bland alla mina tröjor och jag ska strax sätta itu med alla papper som ligger i högar på skrivbordet.

Men samtidigt så letar jag sladden till kameran. För jag har fotat hur det ser ut utomhus efter gårdagens storm, men nu kan jag inte föra över bilderna från kameran för sladden verkar ha rymt!

Det är besöksförbud på sjukhuset så jag stannar hemma idag. Dessutom så har en på pappas rum nu fått magsjuka… Vi får hoppas att det är "vanlig" magsjuka och inte vinterkräksjukan.

Febern har sjunkit lite och han behöver inte syrgas längre så han är allt lite bättre. Men, han pratar inte om att han vill hem, så han är rätt dålig…

Nä jag vet inte. Det känns inte riktigt som att det här året slutar bra.

Jag blev ordentligt förkyld dan före julafton. Julafton var jag otroligt trött och orkade nästan ingenting. Jag hade dessutom riktig värk i halsen. På juldagen kom snuvan. Suck.

Och jag höll på att köra på en älg igår kväll. Det var snarast millimeter från att jag körde på den, och sedan var det nära att jag istället åkte ner i diket. Trots att det gick bra så hade jag gärna sluppit den upplevelsen.

Jag hade gärna sluppit dagens storm också. Det har blåst enormt, över 25 m/sek, och jag hade till och med problem att ta mig ut genom ytterdörren när jag skulle hämta in morgontidningen imorse.

När jag kom in från den halkiga och blåsiga tidningshämtningen så ringde min telefon för fullt. Klockan sju på morgonen!

Det var mamma. Pappa hade åkt ambulans till sjukhuset tidigt på morgonen. Svårt att andas, ont i hjärtat och enorma skakningar. NEJ!!!

Min första tanke var att genast vända söderut igen, men varken mamma eller pappa tyckte det. Jag pratade med mamma senare och då trodde de att pappa skulle bli utskriven under dagen.

Jag gick iallafall, trots oron och min förkylning, på nyårsaerobic. Mobilen fick för första gången följa med in i aerobicssalen och jag blev jätterädd när den ringde. Men det var inte mamma, det var bara M.

Men pappa blev inte utskriven idag. Sänkan var 22 när han kom in till sjukhuset. På eftermiddagen var den dubbelt så hög. 39 graders feber och vatten i lungorna. Men iallafall inga problem med hjärtsvikten. Så han får ligga kvar. Men eftersom vinterkräksjukan härjar på sjukhuset så får han inte lämna rummet, alltså blev det inget hockey-tittande för honom ikväll.

Det blev inget traditionsenligt nyårsfirande för mamma heller. Hon är ensam hemma ikväll. Och hon lät trött när jag pratade med henne.

Jag funderar iallafall på att åka ner imorgon igen. Om inte pappa blir utskriven vill säga. För blir han det så är det nog bättre för honom att jag inte är där med min förkylning…

Nä. Nu ska jag gå över till grannarna och avsluta året där.

Gott Nytt År!
Jag hoppas det nya året börjar bättre än vad det här slutade.

Jag har skaffat mig en riktig söndagsvana. Är jag hemma så skrotar jag omkring klädd i min sov-t-shirt och städar, tvättar och stryker. I bästa fall så får jag på mig "riktiga" kläder vid 17-tiden.

Jag tycker det är så otroligt skönt att kunna göra så. Men idag så insåg jag borde nog ändra lite på denna vana.

För när klockan var 12 så plingade det på dörren. Jag kikade ut och såg en bil utanför, en bil som jag kände igen. Fasiken, här får jag gäster och jag har inte ens kammat håret idag!

Jag höll på att klä julgranen. Dammsugaren var framme. Badrummet full av fuktig tvätt och köksstolarna fulla med ren tvätt i väntan på att jag skulle rensa strykbrädan från paketinslagningen.

Jaja. Jag släppte in mina gäster. Stängde in mig i badrummet 5 minuter. Och sedan fick jag hjälp med att klä julgranen och att plocka fram julkrubban.

Som tur var så var det rent under all röra så det var bara att slänga in all ren tvätt i gästrummet och plocka fram fika.

Men nu är det skärpning som gäller. Senast klockan 12 ska jag hädanefter vara påklädd och kammad!

Jag tar ett djupt andetag, tänker "lugn, det kunde vara värre". Lugnet räcker ca 1 minut, sedan är det dags att börja om med ett djupt andetag igen.

Mitt tålamod är nere på noll.
Det har varit på tok för många dåliga dagar på raken nu.
Den här dagen är nästan droppen som får det att rinna över.

Tur att jag bara jobbar en dag nästa vecka. Sedan ska jag vara ledig länge.

Jag jobbar över. Och är totalt ofokuserad. Just nu har jag kaffepaus, och nej jag räknar inte in denna tid som arbetstid.

Jag har en jättelång att göra-lista. På den står nästan enbart tråkiga jobbiga arbetsuppgifter. Och så står det två roliga saker.

Jag funderar på att muta mig själv lite. Om jag gör bort tre tråkiga jobbiga uppgifter så får jag ta itu med en rolig. Sedan måste jag göra två riktigt jobbiga uppgifter innan jag får göra den andra roliga saken.

Men mitt i dom funderingarna så rensar jag istället i stor-kollegans kvarlämnade returpappershög. Jag är less på att se den och han lär inte ta itu med den.

Nu är det skärpning. Ok. Vilken urtråkig sak ska jag börja med?

Så lite som jag rest det senaste halvåret har jag inte rest sedan hösten 1999. Jag var till Stockholm i oktober, efter det har jag inte haft en endaste resdag. Jag tror banne mig att fredagens utflykt till konsultbolaget vid andra änden av denna gata är längsta "jobbresan" sedan oktober.

Men idag har jag bokat in 4 resor i almanackan. 2 i januari (Arlanda + Sundsvall) och 2 i februari (Arlanda + Stockholm). Och att åka till Arlanda över dagen kan väl inte räknas som en riktig resa?

Jag har precis raderat ett helt inlägg. Med tanke på att en viss person läser här så ska jag inte skriva något om skämt inom projektet som handlar om vad en person tycker om mig.

Fast det roliga var att jag i samband med dagens en viss person-diskussion fick en jättekomplimang av en (annan) person som jag ser upp till. (Och tycker om.) Då är det lättare att ta att man inte är omtyckt av alla. 

Jag har ett julklappsbekymmer. Egentligen är det två bekymmer, men grundorsaken är densamma: vad ska jag ge till min pappa i julklapp?

Jag har köpt en drös julklappar till min mamma. Egentligen vill jag köpa en till julklapp till henne men eftersom jag har så’na bekymmer med att hitta något till pappa så känns det än mer orättvist att köpa ytterligare en sak till mamma.

Jag har redan köpt några julklappar till pappa men behöver nå’t mer. Dessutom känner jag pressen att komma på något bra, speciellt efter förra julens höjdar-julklapp pulsklockan. Den använder han konstant (det är en sådan där man sätter fingrarna på klockan för att se vilken puls man har).

Jag lyckades till slut få tag på ett snyggt bälte som fanns i lagom storlek. Där var problemet att min pappa är för smal för majoriteten av alla bälten. Jag hittade ett jättesnyggt men eftersom pappa behöver ett bälte som max är 90 cm långt så kändes det som att den minsta storleken som fanns, 115 cm, skulle han få vira 2 varv runt kroppen. Nu hittade jag ett nästan lika snyggt som man kan kapa av till rätt längd.

Sen blir det några till små-julklappar som jag köpt (choklad, deckare, almanacka, ficklampa). Men vad mer?

Mössa och handskar har han i mängder, samma gäller kepsar, strumpor, tröjor, underkläder, byxor, skjortor och slipsar. Reflexväst, stegräknare, stavar och broddar har han redan fått av mig. Han är inte intresserad av datorer, kamera och sådant. Det mest kreativa som jag har kommit på att han behöver är schampo och duschkräm.

Men jag skulle vilja köpa nåt mer. Nåt nyttigt. Nåt som han behöver. Men vad?

Jag pratade med min pappa på telefon idag. Givetvis pratade vi lite väder. Och jo, både här och hos dom så regnade det. Suck. Det är 18:de december och det regnar. Var händer med vädret egentligen? (Ska det bli som 1970 då det regnade på julafton? Eller var det 1971?)

Jag tittade iallafall på väderleksprognosen på SMHI:s hemsida och insåg då att det på de här 10 milen skiljer 37 minuter soltid per dag! Inte för att vi ser nå’n sol när det regnar men iallafall, det skiljer mer än en halvtimme! Solen går upp 14 minuter tidigare där och ner 23 minuter senare där än här.

Hm. Jämförde med Stockholm. Det skiljer 1 timme 12 minuter på morgonen och 1 timme 45 minuter på eftermiddagen. Ojojoj.

Undra om jag kan önska mig lite dagsljus i julklapp?

Igår var en riktigt dålig dag. Och det kunde man helt klart se på mig.

Så igår kväll fick jag flera gånger frågan "hur är det, har du blivit uppsagd?". Jaha. Det är så här man ska se ut när man blivit uppsags!

Mitt svar var väl inte så upplyftande: "Nej. Tyvärr inte. Men jag funderar på om det inte vore ett bra alternativ just nu". Det är inte snällt att svara så när flera av mina vänner är varslade och absolut inte vill vara det.

Men så känns det.

Jaha. Då har jag gett bort en julklapp då.

Eller rättare sagt, en av de julklappar som mamma skulle få av mig ska hon nu få av pappa istället. Jag retades lite med pappa om att nu får han i julklapp av mig en färdig julklapp att ge till sin fru. Han uppskattade inte riktigt det, han ville hellre betala för denna och istället få nå’t annat av mig.

Mmm. Tur det. För vad skulle jag annars göra av de fyra julklapparna till honom som redan är inslagna?

Ibland tycker jag faktiskt att vårt svenska språk är lite mesigt. Som idag när jag skulle förklara för kollegan att jag bara skulle ta en värktablett. Nog låter det rätt mesigt med en värktablett när man jämför med painkiller.

I lördags kväll blev det tjejkväll hemma hos familjen N. Yngsta deltagaren, sju-åriga A, gillade upplägget. Så skulle det alltid vara på lördagskvällarna enligt henne.

Jag tyckte också det var trevligt. Lite lugnare än vanligt kanske.

I lördags kväll så fick jag reda på några helt oväntade saker. Vi pratade om ditt och datt, och helt plötsligt säger K "du har väl hört vem det är som är dömd för våldtäkten som hände i XX?".

Nix, det hade jag inte. Och när jag fick höra vem det var så tappade jag bokstavligen hakan. Va? Han? Men vänta nu…

Ibland när jag hört vem som gjort vad så kan jag tänka att jo det låter troligt. Men i det här fallet. Nää. En ulv i fårakläder. Eller nå’t sånt.

Nu trillade den in. Den fjärde möteskallelsen. Det är alltså fyra möten som infaller på exakt samma klockslag på tisdag.

Ett möte kan jag lätt avboka, jag behöver inte vara med.
Ett möte kan jag nog avboka, men jag borde vara med på det.
De två resterande mötena borde jag verkligen vara med på.

Just nu sticker jag huvudet i sanden och hoppas att den senaste möteskallelsen ändras så att inte jag måste vara den som ständigt gör så att möten måste bokas om.

Och jag är kallad till samtliga.

Dag nr 1 var jag på ett aerobicspass (60 minuter kondition). Det var svåraste passet men oj så roligt det var!

Dag nr 2 var mina vader lite trötta efter dag nr 1:s aerobic. Strunt i det, jag gick iallafall på ett till aerobicspass (50 minuter kondition, 10 minuter styrka). Tyvärr var det passet skittrist. Irriterad över det så bestämde jag mig på att gå även på power core (30 minuter). Det var minst sagt jobbigt!

Dag nr 3 funderade jag på om jag mådde illa eller hade träningsvärk. Det var träningsvärk, framför allt i ryggmusklerna. Men ont ska med ont fördrivas, så jag gick denna dag på 60 minuters BootCamp. Alltså kondition varvat med styrketräning med hantlar och avslutning med armhävningar och situps. Aj!

Dag nr 4 var illamåendet borta, jag kunde då verkligen känna att jag hade träningsvärk i "core" och det kompletterades med träningsvärk i axelpartiet. Då var det dags att äta julbord. Och alltså att sitta stilla på en stol i flera timmar. Ajajaj!

Att jag aldrig lär mig…

Idag har det hänt - någon hade satt vanligt diskmedel i diskmaskinen!

Bubblor över allt. Ja, tillochmed så mycket bubblor att diskmaskinen stannade. Det vällde ut diskmedelsbubblor när luckan öppnades…

Jag är till 99% trogen ett och samma bensinbolag. Det är enkelt, jag har kort där och har ordnat autogiro på räkningen. Dessutom så finns de på de orter där jag brukar befinna mig.

Men nu funderar jag banne mig på att byta bensinbolag.

Numera tankar jag oftast vid den stora rondellen här i stan. Tidigare, när jag pendlade dryga 60 mil per vecka så tankade jag oftast där mamma och pappa bor.

På min bil sitter tanklocket på vänster sida, alltså är det enklast att köra rakt in på macken och ställa sig till höger om en rad med pumpar. Det finns 3 sådana rader och jag ställer mig oftast längst till höger, vid pump nr 1. De senaste månaderna har den pumpen ofta krånglat, antingen vill den inte ta emot kort eller så funkar den inte alls.

Och när jag då väljer någon av de andra pumparna så får jag inte kvitto från dom. Kvitto ska jag bara ha! Inte för att jag misstror företaget men jag skriver upp alla tankningar i en bok och ibland kollar jag faktiskt räkningen när den kommer.

Varje gång går jag då in och säger "jag fick inget kvitto idag heller från pump nr X och ettan fungerar inte idag heller". Oftast får jag ett svar med innebörden att kvittona krånglar hela tiden från pump nr X och ettan tar inte emot kort när den går offline. Och inte är bemötandet trevligt heller.

I förra veckan ilsknade jag till och skrev ett mail till bensinbolaget. Jag fick direkt ett trevligt svar där de skrev att så här skulle det inte vara och de skulle kontakta den distriktsansvarige.

Imorse fick jag ett mail från den man som driver stationen: "Jag fick reda på att du hade vissa synpunkter på hur våra pumpar fungerar. När det gäller pump 1 och att den inte tar emot kort så är det felanmält 3 gånger för dom lyckades inte lösa problemet så det uppstod igen. Den pumpar har nu fungerat utan några problem i ca 1 vecka. När det gäller kvitto från pump så kan det faktiskt vara så att det nyss tagit slut papper eller att det kan ha fastnat."

Jo tack jag har "vissa synpunkter". Och faktiskt så skulle jag godta att det trasslar då och då om personalen då hade ett trevligt sätt mot mig. De får gärna tänka gnällkärring om mig när jag går, men de behöver inte bemöta mig med sura undanflykter. Säg hellre "japp vi fixar den pumpen" och tänk "dj-a gnällspik".

Och är det så att pumparna inte skriver ut kvitto pga att pappret är slut så måste det bero på att de aldrig byter papper… Eller är det verkligen så att slumpen gör att det konstant är slut papper när just jag tankar. Skulle inte tro det.

Örk. Nu funderar jag verkligen på att byta bensinbolag!

Man kan roa sig på många olika sätt.

Igår kväll så gjorde J och jag en sak som vi ofta roade oss med när vi växte upp. Vi låg på soffan i hans vardagsrum, tittade ut på ett av de längsta hyreshusen här i stan (ett av de röda "plåthusen" på Varvet) och hittade på historier om de som bor i huset:

"Ser du att i nästan alla fönster så lyser det adventsstjärnor och advensljusstakar, utom i de två lägenheterna i mitten av huset, de två översta våningarna. I den ena lägenhet, den undre, så bor det ingen nu för farbrorn som bodde där har dött och de har inte hunnit tömma lägenheten än. Och i den andra lägenheter så bor en familj som tillhör Jehovas Vittnen och de firar ju inte jul."

"Ser du längst ut på tredje våningen, där bor en barnfamilj och nu tändes ljuset i vardagsrummen för de har äntligen lyckats söva sin dotter nu. Så nu ska de se TV en stund och försöka hålla sig vakna. Men det går inte så bra, de somnar strax båda två."

"Där uppe där det hänger en plåtstjärna där bor en gammal tant vars barn nästan aldrig hälsar på henne. Nu är det snart jul så då kommer de att skicka foto-julkort till henne och så åker hon till ett av barnen på julafton. Men sen är hon ensam nästan hela helgen och hon tycker det är så jobbigt den här julen för att det är så många dagar då affärerna är stängda och då kan hon inte gå upp på stan och se om hon träffar någon hon känner. Och det är många dagar som det inte kommer nå’n morgontidningen heller så dagarna blir långa och tråkiga för henne."

"Men kan vi inte försöka få henne att hälsa på hos farbrorn som bor där det inte har bytts gardiner på massor av år? Hans fru dog och han vet inte hur man hänger upp gardiner. Men han älskar att laga mat så han skulle behöva någon att laga mat åt."

Våra historier stämmer säkerligen inte alls men roligt har vi! Och ibland när vi åker förbi det område där J bodde när vi var tonåringar kan vi fortfarande skratta åt alla tokiga historier vi hittade på om folk i grannhusen.

Senaste tiden har jag hörts muttra en del när det gällt julklappar.

I söndags sydde jag gardiner som en av mostrarna ska få i julklapp. (Det är bara en av mostrarna som får julklapp av mig, hennes man dog för några år sedan och de hade inga barn så jag fortsätter med julklappandet till henne.) När jag strök fållarna på längderna muttrade jag "måste man ha så högt i taket på ett äldreboende". När sedan undertråden tog slut muttrade jag "måste hon verkligen ha långa längder, skulle det inte vara trevligt med en gardinkappa".

Igår kväll muttrade jag "måste M ha så stora fötter, det tar ju så lång tid att sticka sockar då".

Imorse muttrade jag om gudsonens fötter "storlek 29 på skorna, det är ju 18 cm långa fötter, kan man verkligen ha så stora fötter när man bara är 3,5 år". (Även han ska få stickade sockar.)

Jag gissar att jag ikväll kommer säga några väl valda ord om varför jag ska sy grytlappar med någon form av lapptäcksteknik, kan jag inte köpa grytlappar som alla andra…

Kom igen då - ett ilsket mail till eller en till ilsken användare i telefonluren och jag ger upp. Inte bara för idag utan för alltid.

Lågkonjunkturen blir verkligen mer konkret för varje dag. Det är både neddragningar och uppsägningar på gång på jobbet (även om vi här uppe inte drabbas speciellt mycket).

Idag fick J veta att han allra troligast blir uppsagd. 120 av 180 ska sluta så han räknar med att han är en av dom.

Bara idag så har det kommit varsel om sammanlagt 320 uppsägningar här i stan. Det är allvar nu…

Jag ska på ett möte idag klockan 13.15. Ett möte utomhus.
Varför bokade vi in det just idag när det är så kallt?

Men enligt SMHI:s prognos så skulle det vara -7 nu på förmiddagen och 0-gradigt på eftermiddagen. Det är -19 nu på förmiddagen. Undra just om det hinner bli nå mycket varmare innan klockan 13.15…

Uppdatering: Det var -17. Brr! Tur att vi kunde gå in till I och värma oss efter ett tag.

Det var -20 imorse när jag ilade ut för att hämta in morgontidningen. När man går ut barbent och det är -20 - ja då ilar man verkligen!

Varför kan jag inte lära mig att inte bara springa ut iklädd skor och jacka? Ett par pyjamasbyxor skulle ju värma enormt mycket jämfört med ingenting!

Jag ska skriva ett protokoll. På engelska. I vanliga fall är det inget problem men nu har jag ett problem och det är mina noteringar från mötet. De finns just nu på ett A4-papper och jag har minst sagt lite problem att tyda dom.

Exempelvis står det:
BC ok:a rapp.
O+J fixa best.
Pak best, pgmvara lev, instr sakn. J+L möte med pakgrp.

Hm. Med på mötet var 3 vars förnamn börjar med J. Vem skulle göra vad?
Vilken beställning skulle fixas?
Vilken programvara var levererad?

Igår när jag skrev anteckningarna var allt självklart. Idag är det inte längre självklart.
Varför skrev jag inte protokollet igår?

Jag kommer först till jobbet. Och jag är en av de sista som går från jobbet.

Jag tycker om den där första stunden på jobbet, då knappt någon annan finns på plats. Då har jag en effektiv halvtimme. Sedan går jag till kollegan E och säger "en kopp?". Sen sitter vi och surrar ett tag i fikarummet.

Samma sak är det i slutet av arbetsdagen. När de andra har gått hem då är jag effektiv igen. Jag jobbar undan mina komihåg-lappar från dagens möten och hinner massor.

Egentligen kanske jag skulle börja jobba vid 17-tiden då de andra går hem? Oj vad mycket jag skulle få gjort! Inte för att jag tycker det är jobbigt att bli störd av kollegorna under dagen men jag skulle hinna mer av mitt jobb på det sättet.

Jag fick beröm idag. Av min astmaläkare.

Jag var först på lungfunktionskontroll host astmasköterskan. De värden jag hade idag är snäppet bättre än för ett år sedan och redan då var de bra. Hon visade mig, och skrattade samtidigt, "Kolla in kurvan här, du har en puckel på den varje år. Från början trodde vi att det var nå’t fel när du andades i apparaten, men du andas verkligen så här."

Min läkare tycker att jag sköter om min astma så bra att hon inte vill se mig förrän om 2 år. Ja tack sa jag. Sedan gick jag på apoteket och handlade mig till ett frikort på medicin. 3 månaders astmamedicin = frikort på en gång.

Jag har stora planer för helgen.

Jag ska gå på basket, gå på 2 aerobicspass, handla julklappar, byta till julgardiner och sätta fram adventsljusstakar, vara barnvakt, se några inspelade tv-program, läsa mycket, sticka ett par sockar, städa och börja sy några julklappar.

Dessutom så måste jag handla mat, skotta snö och tvätta.

Få se nu, visst var det några extra lediga dagar denna helg?

Även detta år var det jag som blev sittandes med alla adventsljusstakar som vägrade lysa.

Jag förstår inte. Det är en klar majoritet av män på detta kontor men det verkar som att just adventsljusstakar är en kvinnlig syssla. Däremot alla andra elektriska installationer är männen pigga på att ta itu med.

Vi placerade först ut alla adventsljusstakar som lyste. Sedan hade jag 12 stycken som inte lyste. Jag lyckades fixa 9 av dom genom byte av trasiga glödlampor, sedan blev det skruvmejsel och lite våld för de 2 som fortfarande vägrade lysa trots fungerande glödlampor.

Nu är det bara en som inte lyser och det av den enkla anledningen att det saknas fungerande glödlampor till den. Ska köpa fler ikväll.

Nu ser jag nästan fram emot att solen ska gå ner så att vi får se hur fint det blev med alla ljusstakar i fönstren. 

Efter att ha läst morgontidningen idag fastnade jag i gamla minnen.

När jag var 3 år flyttade vi till ett radhus. I grannhuset bodde då min stora idol KA. Han var 10 år äldre än mig och jag bestämde då att vi skulle gifta oss när jag blev stor. Han var otroligt snäll med mig och hade världens tålamod med en liten unge som ville göra allt som han gjorde.

Vi bodde grannar i många år, tills de flyttade ut till sommarstugan. Sedan har jag bara sett honom då och då. Jag har oftare träffat några av hans vänner och hört lite vad som hänt sedan sist.

Imorse läste jag familjesidan i morgontidningen. Där var hans dödsannons. Jag ringde direkt till mamma för att kontrollera om det verkligen kunde stämma att det var KA som dött. Och jo, allt stämde.

Efter det har jag förlorat mig i gamla minnen. Den gamla trampmoppen. Deras hund. Roliga små händelser som jag fortfarande minns.

Det känns att åren går. Allt fler från min barndom finns inte mer.

Den här onsdagen kommer jag att minnas länge. Det hände minst sagt saker på jobbet idag!

Efter cortisonsprutan imorse åkte jag förbi polisstationen och ansökte om nytt pass. Sedan åkte jag hem.

Jag la mig och vilade en stund och tänkte "men det här gör ju inte lika ont som förra gången". Jojo. Det gick ju bra så länge jag inte gjorde något. Men jag satte mig sedan vid datorn och skulle kolla mina mail. Och ajaj vad ont det gjorde så fort jag skulle använda höger arm.

Vilade 2 timmar till. Var med på en webbaserad utbildning och vilade sedan igen. Gick ut en sväng för att dela ut några papper i bostadsrättsföreningen. Om jag gick med armen som Napoleon gick det ganska bra, men så fort jag försökte hålla papprena med den armen fick jag riktigt ont.

Nu skriver jag med vänster hand. Andra armen ligger på en kudde i knät.

Det lär nog bli tandborstning med vänster hand ikväll. Hur nu det ska gå…

I lördags kväll åt jag några godisar. Några sådär halvsega fruktgodisar. Och hipsvips hade jag en halv plomb mindre.

Imorse klockan 8 ringde jag till tandläkaren. "Kan du vara här 8.50?". Ja tack. Dessutom behövde jag inte betala något, det var ett "garantijobb" eftersom jag hade lagat just denna tand tidigare detta år.

Men ajaj vad det gjorde ont efter tandläkarbesöket. Boven i dramat är den där himla formen som de sätter runt tanden som skär sönder tandköttet.

Imorgon ska jag ta en kortisonspruta för tennisarmbågen. Sen åker jag hem och lägger mig och väntar på att den fruktansvärda värken ska komma. Jag har bunkrat upp med värktabletter, värmedyna, choklad och böcker. Och just ja. Lite jobb måste jag klara av också. Ska ju vara med på en webbaserad utbildning 2 timmar på eftermiddagen. Så jag tar en semesterdag och skriver arbetstiden som flex någon annan dag.

Jag räknar med att kunna ta mig till jobbet på onsdag morgon. I värsta fall får jag jobba hemifrån en dag (till) om jag inte klarar av hantera växelspaken…

Pyromaner, automatlarm och värmeljus höll sig lugna idag. Min lunchdate dök idag upp. Trots snöstormen.

Men vad är väl lite snö och vind för en brandman? Han är van vid värre tillbud…

Min lunchdate svek mig igår. Men han hade banne mig den bästa ursäkten som jag någonsin hört.

Eftersom jag pratade i telefon så gick det ju inte att ringa mig. Det kom då ett SMS med den korta texten "Det brinner. Jag blir sen."

Senare kom det ett SMS till "Nu har du väl redan hunnit äta? Nytt försök på måndag?". Ja tack.

Men nu får banne mig alla automatlarm, pyromaner och brinnande ljus hålla sig lugna på måndag vid lunchtid. För jag vill faktiskt ha lunchsällskap!

Det snöar ute. Det är-6 grader. Det finns hopp om julkort med snö på!

Eftersom snön lyser med sin frånvaro så har jag lite problem med vad som ska bli årets julkort. För ett år sedan hade jag ett annat problem, då hade jag så många fina snöiga bilder att välja på.

Hm. Jag kanske ska ta det här för att visa hur det ser ut i vår stuga i november?

Riktigt så där grå är inte våra fönsterfoder. Men vi behöver nog måla om dom…

Igår kom jag hem strax före 22. Jag visste att någon gång under dagen skulle en rörmokare varit på besök och bytt ut ventilerna vid vattenmätaren.

I vårt hus sitter vattenmätaren i min nedre hall, bakom en vit trälåda. Alltså skulle rörmokaren hämta huvudnyckeln och gå in hos mig (och hos alla andra som har vattenmätare i sin lägenhet).

När jag kom in genom dörren så möttes jag av ett rejält skitigt golv. Ok, det hade jag väntat mig. Det var ju trots allt i hallen där vattenmätaren satt.

Jag hade däremot inte väntat mig att hitta små grushögar i trappan upp, en badrumsdörr på vid gavel, grus på badrumsgolvet, ett uppfällt toalock, smutsigt tvättställ, tvålfläckar på tvålpumpen, grus både på köksmattan och hallmattan (i övre hallen).

Vad gjorde rörmokaren uppe överhuvudtaget? Han kanske skulle kolla att vattnet funkade igen, men vad gjorde han då i både kök och badrum? Och om han nu var tvungen att kolla vattnet, varför var då den rörmokare som bytte vattenmätaren inte tvungen att göra det? Eller är skillnaden att då vattenmätaren byttes ut var jag hemma…

Jag skrev ett ilsket SMS till vår vicevärd igår kväll och jag ska ringa henne idag. Nu ska vi banne mig klaga på det här!

Gissa om jag storstädade badrummet igår kväll? Och både nedre och övre hallen. Och trappen. Och köksgolvet.

Och gissa om jag var trött imorse? För det blev en sen kväll…

Just nu producerar jag saker på löpande band. Allt för att hinna med så mycket som möjligt inför nästa veckas spruta.

• Jag har stickat klart M:s sockar. Kvar är bara att fästa trådarna.
• Kollegan S har idag fått sina sockar. De sista trådarna fäste jag på fikat idag.
• A:s sockar är på gång. När man stickar till en 3-åring går det snabbt.
• 2 par jeans är upplagda. Äntligen.
• 3 tröjor är lagade.
• Ett par virkade grytlappar är klara. Ska bara fästa trådarna.
• Ett par stickade grytlappar är äntligen ihopsydda.
• Jag har planterat om några blommor. Ska plantera om två till som inte klarar sig till våren.
• Tvättunnan är tömd. Däremot så har strykberget uppstått.

Och nu till helgen åker jag till mina föräldrar. Pappa och jag ska baka pepparkakor (nästan) hela lördagen. Det lär bli många plåtar.

Nu ska jag bara leta reda på mitt pass. För jag tänkte passa på att förnya det direkt efter att jag tagit sprutan. Men var är passet? Ja, inte där jag trodde iallafall.

Jag lär mig faktiskt rätt mycket av att ha en kollega som nyss flyttat till Sverige.

Igår så sa vår chef "Cheerio Miss Sohpie" och kollegan förstod inget. Jag fick då förklara om "Grevinnan och betjänten" som visas varje nyårsafton, att det är ett svartvitt program, att vi vet exakt vad som ska hända men att vi ändå vill kunna se det varje nyårsafton.

Alltså, det låter rätt märkligt när man väl börjar fundera på det…

Idag pratade vi skidåkning. Jag har fått förklara skillnaden på vanlig skidåkning och utförsåkning. Och skillnad på skidor, skridskor och snowboard. När vi ändå var i farten så tog jag förklaringen om pulka, släde och bob.

Igår fick jag förklara glögg, julskinka, lax, sill och andra maträtter på julbordet. Jag tom lyckades förklara skillnaden mellan sill och strömming, på engelska, jag som knappt kan det på svenska.

Men idag gick jag bet. Varför heter både korint och vinbär Currant på engelska? Det är ju absolut inte samma sak! Imorgon är det jag som har med mig korinter till jobbet för att visa vad det ska vara för ingrediens till korintkakor…

Jag vet. Det är ett ålderstecken. Men jag vill trots det att allt ska vara som det alltid varit.

Min morbröder ska vara mina stora starka morbröder. Som aldrig är sjuka och som nästan alltid är glada. Men inte nu längre…

En av dom är död.
En har haft en stor stroke och kämpar för att komma tillbaka.
En ligger nedsövd på sjukhuset i Umeå.

Jag blev jätterädd när mamma igår morse berättade att morbror P låg inlagd på sjukhuset i Umeå. Bara det låter ju allvarligt när han är skickad dit. Och han skulle opereras på helgen, än allvarligare.

Han opererades igår kväll, operationen tog mycket längre tid än beräknat och den var klar ca 23.30. Nu ligger han nersövd i respirator.

Min stora starka morbror. Nää. Jag vill inte!

Igår tog jag ett till beslut. Och jag ångrar mig allt lite idag.

Jag ska ta en (till) cortisonspruta för min onda tennisarmbåge. Det var nästan ett år sedan den förra och jag blev ju så mycket bättre av den så min sjugymnast tyckte det var värt att prova igen.

Men jag gruvar mig redan för hur ont jag ska få efter sprutan…