Släktingar
Ibland brukar min mamma säga "man får de barn man förtjänar". Och jag brukar fylla i "nä men så snäll har du väl inte varit att du verkligen förtjänat mig". Och så skrattar vi tillsammans.
De senaste veckorna har varit en prövning när det gäller släktingar. Speciellt en del av släkten. Närmare bestämt en väldigt specifik del av släkten.
Ofta så skulle jag vilja ha syskon. Men, inte min mammas syskon! Eller jo, två av dom skulle jag kunna tänka mig. Men inte resten av dom. Och speciellt inte en av hennes systrar.
Inte heller hennes barn skulle jag vilja ha som syskon. Det räcker så gott att vara släkt med dom. Närmare behöver jag inte ha dom.
Men det är så svårt att se hur dom beter sig och inte kunna göra något åt det. Jag lider så med kusinbarnet som råkar illa ut pga sina föräldrar och morföräldrar. Han har inte förtjänat sina föräldrar! Han har förtjänat några andra, bättre, föräldrar. För föräldrar ska inte vara så utstuderat elaka!
Det enda fördelen jag kan se just nu är att jag blir så nöjd med just mina föräldrar. Tack och lov att jag har just dom!
