Ewas lite av varje

Nu har jag bestämt mig för att hålla ett tal. Om det nu blir tal på bröllopet alltså.

Vad det riktigt ska handla om vet jag inte, men nu har jag slutet klart!

Hos Miriam såg jag länken Slut . Och där är ju avslutningen på mitt tal! Hurra för Miriam, räddaren i nöden!

En av mina grannar är en dam som har bestämda åsikter om allt och alla. Hon är inte omtyckt av grannarna och vi har en relativt frostig relation, men vi pratar iallafall med varandra när vi träffas.

Igår kväll kom jag rusande, 4 minuter sen, till en träff med delar av bostadsrättsföreningens styrelse. Jag var trött och hade verkligen stressat för att hinna. Jag bad om ursäkt för att jag var sen och de andra tyckte att det inte gjorde nå’t eftersom de precis hade kommit.

Jag hade stigit upp kl 6. Varit på jobbet 7.25. Jobbat hela dagen. Rusat från jobbet 16.35 för att träna mellan 17 och 18. Och ilat hem till kvällens "inspektionsrunda". Inte hunnit äta någonting efter träningen.

På måndagen hade jag stigit upp kl 6. Jobbat 7.15 till 18.35. Ilat hem för att hinna i tid till styrelsemötet. För en gångs skull var vi inte hemma hos mig utan i bya-lokalen så jag stod där och förberedde kaffet när de andra kom. Damen kom näst sist av alla.

Igår kväll samlades vi utanför föreningens förråd vilket är utanför damens hus. Hon stod och pratade med de andra.

Jag kommer då ilande 4 minuter sen. Jag har förberett de papper vi behöver under kvällen. Jag ber om ursäkt för att jag är sen.

Då säger damen "om du steg upp lite tidigare på morgonen skulle du inte behöva vara sen till allting".

Va? Hon upprepade det en gång till. Jag hade inte hört fel. Sen sa damen "jag kan inte vara med ikväll, jag hinner inte".

Jag kunde inte bara låta bli, mitt svar blev "om du steg upp lite tidigare på morgonen skulle du kanske hinna vara med". Sen vände jag mig om och gick iväg till det första huset som vi skulle titta på.

Kärring!

Jag kämpar och kämpar, men ibland blir jag så irriterad på människor. Främst på en av mina kollegor. (Snart är han fd kollega!)

Jag berättade häromdagen för en av mina vänner att jag var så himla irriterad på honom, att jag hade kämpat i två timmar med att inte blir irriterad men till slut så orkade jag inte längre och då sa jag vad jag tyckte till honom. Resultatet blev ett mindre gräl, givetvis.

Min väns reaktion var "nedlåt dig inte till att bli irriterad på honom, det är ju bara att strunta i honom". Hon sa det hela med en ton och en min som visade att det var mitt fel att jag blir irriterad på honom.

Det är det säkert. Men ska han få bete sig hur som helst? Jag kan väl ändå inte ta ansvar för att han beter sig som ett ärkesvin?! Nå’n gång måste jag väl berätta för honom hur jag upplever honom och hur irriterad jag blir.

Ska folk få springa omkring och trampa på andra, prata skit om andra och bete sig hur som helst bara för att jag inte ska "nedlåta mig till deras nivå"? Det handlar inte bara om mig, han gör likadant mot andra. Speciellt mot andra som han anser att han inte har användning av.

Nää. Det hela resulterade i att jag inte bara är irriterad på honom utan även på min vän. Och jag som bara ville ha någon som lyssnade på när jag klagade…

Snart dags för bröllop. Frissan är bokad. Kläder och skor är inköpta. Present är fixad. Kvar återstår en endaste sak:

Ska jag hålla tal eller inte?

Jag vet inte om det kommer att vara några tal överhuvudtaget. (Ska luska idag med bruden.) Men, om så borde jag ju först och främst ha bestämt mig för tal eller inte. Och om jag bestämmer mig för ett tal så borde jag ju förbereda det…

Jag känner lite press på mig, som en av brudens äldsta vänner så borde jag väl hålla ett tal. (Och jag är inte äldst, men vi har varit vänner i mer än 20 år så på det sätt är jag äldst…)

Men vad ska talet handla om?

Så där ja! Pärlan annonseras nu ut som "Pärla". Jag spanade in den på internet idag och jag känner mig så stolt över beskrivningen: "Fin och välskött". "Pärla". "Som sedan 15 år ägts av far och dotter". "Välvårdad".

Men mitt bekymmer är nu vad den nya bilen ska få heta?

Pappas förra bil hette "Svarten" eller "Karl-David". Mamma har en "Pär-David". Pappa har nu "Ture". Men min bil då?

Min första bil hette "Skrutten". Den andra hette "Lukas". Sen hade jag "Pärlan". Jag är övertygad om att detta är en "han", men vad ska han heta? Jag har varit inne på att det kanske är en "Wiktor" men det känns inte riktigt rätt. "Wilhelm" får han inte heta. Men nå’t på W vore praktiskt.

Saker jag lärt mig denna helg:

• åk inte ut till det stora shoppingcentrat fredag kl 16.15 när det är löningsdag.
• om det är vägarbeten och det finns en alternativ väg, ta då den alternativa vägen.
• surströmming är gott. Speciellt på fredag kväll då man är trött och hungrig.
• 3 mm regn gör inte att man får tillbaka vattnet i brunnen. Utan vatten blir allt så mycket jobbigare.
• lås dig inte ute från bilen. Speciellt inte om motorn är igång. Och speciellt inte om bilen står olämpligt till.
• vänner kan göra den mest tråkiga dag till en helt underbar dag!

Snart skiter jag i det här!

Om en timme så tar jag helg. Och jag ska inte vistas i närheten av en endaste dator eller kollega på hela helgen. Inte en fd kollega heller.

Eller jo det ska jag ju. På söndag kväll så är det en utvald mängd av mina vänner som kommer på fika.

Men fram till dess…

Utöver allt som går emot mig just nu så frågar jag mig vad det är som gör mig så farlig/elak/dum/otrevlig/hemsk att (vissa) fd kollegor inte ens kan hälsa på mig? Ett litet "Hej" kostar väl inte så mycket? Tänk att de orkar lägga ner energi på att undvika att se mig så att de slipper hälsa! Jag ids inte göra sånt. Jag säger Hej och så går jag vidare. Både rent bildligt och i verkligheten.

En av Stockholmskollegorna lyckades reta upp mig igår med sitt självgoda beteende. Jag lyckades under 2 timmars tid undvika att reagera (eller ens svara) på hans skitsnack om allt och alla. Men till sist så gick det inte längre utan jag sa precis vad jag tyckte.

Eftermiddagen var bättre så summeringen av jobb-dagen var väl rätt lyckad. (Hann dessutom med 15 minuters shopping i Västermalmsgallerian!)

Jag var rejält stressad imorse och när jag kom till jobbet så blev jag så irriterad av flera små anledningar som tillsammans bara blev för mycket. När sedan en av kontorskollegorna märker att jag är arg och leende frågar "PMS?" så gick säkringen. Han fick veta att jag inte "lider" av PMS utan av en drös idioter till kollegor som inte vet hur man öppnar diskmaskinen, hur man fyller på papper i kopieringsapparaten, att man ska lämna tillbaka saker man lånar och att andras privata egendomar ska man låta vara ifred.

Nu är diskmaskinen fylld och startad. Kopieringsapparaten är fixad. Mina försvunna saker har vandrat tillbaka till sina platser. Utan att jag behövde göra mer än att bli arg. Men ska jag verkligen behöva bli arg och skälla för att sånt ska funka?

Nää. Jag ska banne mig inte fixa nånting här.

Nu ska jag fundera på om jag ska orka försöka få min projektledare att förstå vad som är så fel med nästa veckas planerade möte. Eller ska jag strunta i det? Han förstod inte vad jag menade förra gången jag försökte få honom att förstå motsvarande problematik. Är det värt mödan? Eller står jag ut med att veta att det blir inte bra och så nöjer jag mig med det?

Det är bara att inse, jag blir mer och mer lik min mamma. Det trodde jag inte men så är det.

Igår kväll landade vi på flygplatsen 20.20 efter en lång jobbig dag. Jag var hemma 20.45. Och då hade jag under resan planerat och mentalt förberett allt jag skulle baka. Precis som mamma gör…

Så 21.30 var en cheesecake klar och inställd i frysen. 21.50 var även snickers-kakorna klara. Och 22.30 var korintkakorna i ugnen och disken var fixad. Jag slog mig då ner framför TV:n för att se "Love my way" som håller på att bli mitt nya favoritprogram. I reklampauserna passade jag på att packa upp väskan och att packa väskan inför helgen.

Effektiv som bara den!

Och idag konstaterade jag att när man har bråttom så kan man borsta tänderna samtidigt som man vattnar blommor. Att prata i telefon när man fyller och stänger soppåsen samtidigt som man försöker klä på sig ytterkläderna var dock ingen bra idé…