I mitt jobb ingår att skriva en hel massa dokument. Både på svenska och på engelska. Jag är mån om att formulera mig korrekt och att mina dokument ska vara både lättlästa och rättstavade trots att det ofta handlar om svåra ämnen.
När jag läser så reagerar jag för stavfel. Mer än tre stavfel på samma A4-sida och jag börjar leta stavfel. Jag har höga krav när jag läser böcker, tidningar och officiella dokument. När jag läser annat (exempelvis bloggar) så kan jag tycka att det är en del av charmen om man har ett personligt språk eller inte är så brydd över grammatik och stavning.
Jag våndas just nu över ett dokument som en av mina projektkollegor skrivit. Det ska infogas i det stora sammanfattande dokument jag skrivit och mitt bekymmer är att det är så dålig svenska och så många stavfel. Stavfelen känner jag inga tveksamheter om, de ska jag rätta innan jag infogar det i det stora dokumentet. Men hur jag ska göra med språket vet jag inte.
Jag vill ändra. Men jag känner att jag klampar in på hans revir då och att jag "förstör" hans dokument. Vore det nå’n av mina närmare kollegor skulle jag inte tveka, då skulle jag säga "du jag ändrar lite i ditt dokument så att språket flyter bättre". Men till denne man törs jag inte säga det.
Så det blir nog en mesig mellanväg. Bort med stavfelen och bort med rent uppenbara grammatiska fel. Och så låter jag resten vara.
Men "problemen är småa och ger småa förändringar" ska jag ändra. Det blir nog "problemen är av mindre omfattning och medför smärre förändringar". Jag är nog exemplet på en vanlig person som skriver officiell byråkratsvenska.
Men när man skriver om saker som kommer att kosta miljontals kronor att göra så känns det som om det måste vara ett mer officiellt språk.
