En av Stockholmskollegorna lyckades reta upp mig igår med sitt självgoda beteende. Jag lyckades under 2 timmars tid undvika att reagera (eller ens svara) på hans skitsnack om allt och alla. Men till sist så gick det inte längre utan jag sa precis vad jag tyckte.
Eftermiddagen var bättre så summeringen av jobb-dagen var väl rätt lyckad. (Hann dessutom med 15 minuters shopping i Västermalmsgallerian!)
Jag var rejält stressad imorse och när jag kom till jobbet så blev jag så irriterad av flera små anledningar som tillsammans bara blev för mycket. När sedan en av kontorskollegorna märker att jag är arg och leende frågar "PMS?" så gick säkringen. Han fick veta att jag inte "lider" av PMS utan av en drös idioter till kollegor som inte vet hur man öppnar diskmaskinen, hur man fyller på papper i kopieringsapparaten, att man ska lämna tillbaka saker man lånar och att andras privata egendomar ska man låta vara ifred.
Nu är diskmaskinen fylld och startad. Kopieringsapparaten är fixad. Mina försvunna saker har vandrat tillbaka till sina platser. Utan att jag behövde göra mer än att bli arg. Men ska jag verkligen behöva bli arg och skälla för att sånt ska funka?
Nää. Jag ska banne mig inte fixa nånting här.
Nu ska jag fundera på om jag ska orka försöka få min projektledare att förstå vad som är så fel med nästa veckas planerade möte. Eller ska jag strunta i det? Han förstod inte vad jag menade förra gången jag försökte få honom att förstå motsvarande problematik. Är det värt mödan? Eller står jag ut med att veta att det blir inte bra och så nöjer jag mig med det?
