Stark?
Igår fick jag ett städ-ryck! Jag stod i dörren till sovrummet och tänkte "hm, jag har inte storstädat sovrummet på hela sommaren, det är dags nu". Ute regnade det. Eftersom varken altan eller balkong har tak så vädrade jag sängkläderna på stol innanför balkongdörren.
Sen började jag med att lyfta upp de tunga resårbottnarna (heter det verkligen så?) och dammsuga alla lister i sängen. Dessutom bytte jag plats på resårbottnarna. Ensam. De är stora. Tunga. Otympliga. Men jag lyckades, utan att klämma fingrar och utan att slå sönder något.
Fortsatte med resten av sovrummet. Flyttade på möbler och dammsög varendaste golvlist. Puh!
Efter att ha städat hela lägenheten så for jag och tränade. Jag var ju liksom redan uppvärmd.
Och när jag kom hem igen så skulle jag bara hämta in den reklam som kommit. Då ropade en av grannarna på mig. Han ville ha hjälp med att bära några soffor från förrådet till en släpvagn.
Men varför ropade han på just mig? Jo, han förklarade sig med "man måste ju ta hjälp av någon som är stark och som man litar på".
Hoppsan! Jag stark?
Tydligen så uppfattar grannarna mig som stark för att jag alltid fixar allt själv. Han hade sett mig rensa hängrännor på garaget på lördagen. På söndagen hade hans fru sett att jag flyttade möbler själv. Och sedan tidigare vet han att jag är den som lyckas få upp den tröga dörren till elskåpet.
Jag skulle inte säga att jag är stark. Däremot fruktansvärt envis…
