Ewas lite av varje

Ibland ska man ha flyt. Som idag när jag ringde till vännen K, bara för att prata. Och det första hon frågade var "vill du gå och se ‘Sweet Charity’ med mig när den kommer till stan?". Ja tack, det vill jag!

Och jag hade ju tänkt fråga K om hon ville gå med mig men så upptäckte jag att hoppsan de har redan släppt biljetterna och de är nu slut så det är väl kört då. Men gemensamma vännen L tog för givet att vi ville gå och bokade var sin biljett åt oss.

Nu ska jag bara bestämma mig om jag även ska gå på "Möte med deckardrottningar". Även det är på Kulturens hus här i stan., alltså det huset som dom fortfarande bygger på. Men, det är ju i januari och tills dess ska allt vara klart. (Och jag som inte vet var jag ska jobba nästa vecka, nu sitter jag här och bokar in aktiviteter i januari!!!)

Kan jag verkligen låta bli att höra på Åsa Larsson, Mari Jungstedt och Camilla Läckberg när jag har chansen?

Det pep precis till i min mobil, ett SMS hade anlänt. ""Du kan nu checka in på ditt flyg SK001 LLAARN 01NOV0606:00".

Örk! Vilken påminnelse! Jag ska alltså ut och flyga imorgon. Jag åker med "fakiren", dvs det plan som går klockan 6.00. Jag blir hämtad av flygtaxi 5.05 och jag måste stiga upp ungefär 4.30. Jag blir redan trött bara av tanken på att stiga upp så tidigt.

Och jag måste komma ihåg att ställa väckarklockan! Igår kväll hände det för andra gången på kort tid att jag glömde ställa klockradion på väckning. Som tur vaknade jag iallafall men det får bara inte hända när jag ska iväg med flyget!

Min förkylning allergi vägrar försvinna. Nu knastrar det även i öronen och det känns inte bra inför morgondagens fyra flygningar. Det får allt bli en sväng till apoteket på lunchen idag!

Jag planerar konstant. Och planerar om. "Om jag jobbar till klockan 6 hinner jag göra undan det där och så blir det sedan lagom att träna direkt efter det. Och då är jag ju hemma till strax före 8 och det passar ju bra för K kommer ju klockan 8. Just ja, jag måste ju programmera videon så att jag slipper fundera på det ikväll. Har jag nå’t fikabröd till ikväll, japp det räcker. Och om jag startar tvättmaskinen direkt jag kommer hem så hinner jag hänga tvätten innan jag ska sova så är den gröna tröja ren till på onsdag."

Sen blir det säkert inte så men då gör jag en snabb omplanering så att jag har koll på läget och hinner med att göra allt jag vill (och måste).

I lördags fick J ett skratt-utbrott åt mig. Jag hade planerat ta en lugn morgon, skotta snö, handla mat, äta lunch, fara till J:s mamma tillsammans med J&L, åka hem igen för att städa inför kvällens gäster och så kanske hinna äta middag. Och så ha lite besök på kvällen.

Istället blev det en lugn morgon och ingen snöskottning för det hade snälla H redan fixat. Och då fick jag ju lite extra tid så jag hann prata med grannarna P&L istället. Handlade mat men struntade i lunchen för jag fick spontanbesök av gudbarnet. Ilade sen iväg mot J:s mammas födelsedagsfika. När vi gick därifrån mötte vi C&Å med vänner som jag helt spontant bjöd in till kvällens fika och spel. Och istället för att vara 4 var vi nu 9. Och strax var vi 10. Jag åkte hem och snabbstädade. Sen ringde C&Å som sa att de skulle bli lite sena för de hade inte hunnit äta. "Strunt i det, ät här istället." Så helt plötsligt skulle jag hitta på nå’n lördagsmiddag åt 10 personer istället för att hitta på nå’t åt mig själv.

Tur att jag har en frys! Mammas älgköttbullar, pulverpotatismos och hemgjord lingonsylt blev en succé! (Och dessutom konstaterade vi att det nya Felix potatismoset som är mjölkfritt är riktigt gott!) Vi satt alla 10 runt mitt köksbord och där blev vi sittande resten av kvällen. Det enda som hände var att det dukades fram och bort lite olika saker hela kvällen.

När C under kvällen frågade mig hur sjutton jag fixat det hela så svarade jag att med lite planering så går det. Då brast det för J. Av någon anledning så höll dom andra med honom. "Lite" planering var inte deras bild av det hela. Men jag tycker ju liksom att jag planerar för att kunna vara spontan!

Jag planerar för att vara beredd på att kunna omplanera. Utifall att.

J påstår att jag är en given kandidat för VM i omplanering. Men jag hävdar att jag bara planerar för att kunna leva spontant och oplanerat…

Nu är vi alltså tillbaka i normaltid. Eller vintertid.

Men en sak som jag inte förstår, det är varför länderna på norra halvklotet inte kan byta tid samtidigt? Detta år (och några år tillbaka) så har USA och Europa bytt samtidigt. Men så blir det inte nästa år.

För då ska USA byta till sommartid andra söndagen i mars medan vi väntar till första söndagen i april. Och när det gäller att byta tillbaka till vintertid så byter vi redan sista söndagen i oktober medan USA väntar till första söndagen i november.

Varför?

Jag har drömt mardrömmar hela natten. Eller rättare sagt jag har drömt en mardröm eftersom det var en och samma dröm som fortsatte och fortsatte trots att jag låg vaken långa stunder.

Jag vaknade första gången klockan 2 och då var jag livrädd. Somnade till slut om och då fortsatte eländet. Vaknade då och då men lyckades ändå inte mota bort den hemska drömmen. Tack och lov så sov J över hos mig så jag hade en trygg rygg att borra in ansiktet i.

Klockan 5 väckte J mig "du gråter, vad är det som händer?". Jag låg då alltså och grät i sömnen av den hemska drömmen. Sen grät jag en stund i vaket tillstånd innan jag somnade om och sov oroligt tills det var dags att somna om.

Jag minns drömmen så klart och jag gissar att det är allt prat om den kommande stormen som påverkat mig. Men några flodvågor som är höga som 6-våningars-hus lär inte komma. Och inte lär mina föräldrar flytta till lägenhet heller, inte på ett bra tag iallafall. Men jag måste fråga pappsen, kan han verkligen SMS:a? Att han läser SMS vet jag ju, men i min dröm fick jag SMS från honom. Eller var det från någon annan? Och funkar verkligen telefonen när man åkt med i flodvågen flera mil?

Jag var på "spontanfika" igår kväll. Jag träffade P när jag handlade och blev då bjuden hem till P&L med orden "men du, sväng in hos oss och fika när du är på väg hem". Just sån’t spontana ord gör mig så glad!

L&K kom också förbi, så vi var då fem te-drickare, fyra katter och en hund som samsades runt ett fikabord.

Ungefär samtidigt som jag kom till P&L så drog L ner rullgardinen i köket. Det kändes så hemtrevligt bekant och det tog mig en bra stund att komma på varför det var så bekant. Men till slut kom jag på det, det var samma känsla som när jag var liten och var hos farmor och farfar. Där var det kvällsfika (mjölk och veteknäcke eller kågekaka) vid köksbordet, med tänt lysrör i taket men nerdragen rullgardin.

Och jag insåg helt plötsligt varför farmor och farfar alltid drog ner rullgardinen i ena köksfönstret när det blev mörkt. Det var inte av någon slags mysfaktor eller rädsla för att folk skulle se in, de hade ju E4:an utanför gården och när bilarna körde med helljuset på blev det helt vitt i köket! P&L har samma problem, de har inte E4:an utanför fönstret men en annan stor väg går utanför deras tomt och eftersom vägen svänger lite just där så får de allt ljus från trafiken in i köket!

Tänk att det som jag upplevde som så mysigt som liten egentligen var en praktisk nödvändighet. Men antagligen klagade dom aldrig på det eftersom jag inte har det minsta minne av att E4:an var till besvär. Det enda jag minns är att när nya E4:an invigts så kunde inte farfar sova för det var så tyst utan all trafik på natten.

Ändå sedan jag lärde mig skrivstil så har min mamma påstått att jag borde bli läkare eller präst. Och det pga min bitvis svårlästa skrivstil.

Nu har min stil utvecklats till en blandning mellan textning och den skrivstil som jag lärde mig 1976. Det är betydligt mer "svängar" och markeringar än i den skrivstil som jag fick sån’t beröm för -76 av fröken Christina. Men -74 när jag började ettan så klagade fröken Mabel på att mina S flög (dvs de höll sig inte på raden). Jag var så ledsen för de var ju perfekta i övrigt, spelade det verkligen så stor roll att de inte höll sig perfekt på raden?

Och mina S flyger fortfarande. Numera har mina små s nästan tappat översta delen också. Hm, flygande s utan översta delen, som jag binder ihop med nästa bokstav, det blir ju nästan en åtta!

Igår skrev jag en komihåg-lapp innan jag gick hem. Det är saker som jag måste komma ihåg att göra idag. På första raden står det något som jag idag kämpar för att kunna förstå. Min mamma kanske inte har så fel ändå?

Det står nå’t följt av ett bindestreck och sedan texten "rapport". Vaddå för rapport? BV-rapport? PW-rapport? POV-rapport?

Äh, jag kommer väl på senare vad som står där. Jag lär iallafall komma på det när ikväll när jag ska somna…

Uppdatering: PDF-rapport står det. Det ser väl vem som helst?!

Jag träffade igår kväll en person som jag i vanliga fall tycker rätt bra om. Men igår kände jag att jag orkade bara inte med honom.

Han hade precis tränat och var full av energi och jätteglad.

Jag var trött, förkyld jätteallergisk, mer stressad än vanligt och allmänt förtvivlad över allt jag borde hunnit göra men inte hinner med på jobbet. Jag skulle precis träna men var inte upplagd för det.

När jag sa till honom att allt var bara för mycket just nu och att jag kände att jag snart inte orkar med det längre så trodde jag att han skulle kunna ta det svaret. Framför allt eftersom vi brukar kunna prata om allt.

Men hans svar var "så är det för alla nuförtiden".

Mitt liv blir inte lättare av det. Jag hade hoppats kunna få lite stöttning av honom men istället kände jag att han nedvärderade det jag upplever.

Först blev jag ledsen men nu i efterhand så är jag arg. Glöm att jag kommer att vilja prata med honom igen!

Här kommer några bilder på mina skor. Det är de fyra par som står på skohyllan i hallen och så mina favoritskor som står i övre hallen.

Först kommer här mina boxar-kängor. Flera säsonger gamla men oj så sköna! Dessutom är det dessa som 18-åringarna gillar allra mest. Släktingen M vill ärva dom efter mig…

Om hon inte får ärva boxarkängorna så vill hon istället ärva mina favorit-aerobicskor, mina guldskor. Tyvärr börjar de vara utnötta, inifrån, så jag har dom nu enbart vid utvalda tillfällen.

M och jag har samma skostorlek. De här nedan lånade hon av mig i lördags när hon skulle på fest, trots att förståndiga jag försökte berätta för henne hur fruktansvärt halkiga dessa är när det är snö och is utomhus. Men hon skulle ha silvriga fotbollsskor på sig, så var det bara! Och tydligen steg jag än mer i aktning hos hennes kompisar när de fick veta att "de dödscoola pjucksen" var mina. (Jag hade ingen aning om att dagens tonåringar säger "pjucks" men de gör de. Och nu började jag fundera över hur det egentligen stavas, och det är väl minst sagt ett tecken på att jag passerat tonåren med råge…)

2004 veckopendlade jag fortfarande till huvudstaden. En vecka i mars följde mamsen med mig ner och det var den veckan jag var så otroligt förkyld. Någon gång under denna vecka köpte jag dessa skor som blev mina favoritskor. Nu när snön kommit så ska de få åka in i skohyllan i klädkammaren. Givetvis ska mockaborsten och mockasprayen användas innan de förflyttas dit, så de lär stå ett bra tag på diskbänken och vänta på skovård…

Nu när det har blivit vinter så kan jag äntligen ta fram mina basketinspirerade ecco-kängor. Jättesköna, varma och inte halkiga. Däremot så har de en tendens till att "äta strumpor". Dvs jag som oftast har tunna korta sockor har efter ett tag sockan i en knöl under foten… Om man är ordentlig och knyter skorna ordentligt så uppstår inte det fenomenet. (Men jag ids nästan aldrig göra det.) M har gillat dessa sedan den dag jag köpte dom.  

Jag undrar just nu om det verkligen finns några skor hemma hos mig som egentligen matchar min klädsel idag. Jag har mörka jeans, grå tröja och svart kavaj. Och till det har jag mina svart-vita basket-inspirerade "pjucks". Nä, jag får nog skaffa mig skor som passar min ålder och min (idag) ordentliga klädsel.

Jag vägrar vara förkyld.

Att mitt ena öga är ilsket rött, det beror enbart på att jag fått nå’n bristning där.
Att jag hostar, det beror bara på att jag är allergisk mot något.
Att jag periodvis är snuvig är ju helt klart, genom att det bara är periodvis, ett till tecken på att jag är allergisk.
Att jag har ont i halsen beror bara på att jag hostar. Och det gör jag ju på grund av nå’t jag är allergisk mot.

Senast jag var förkyld var mars 2004. Alltså 2,5 år sedan. Men, då var jag minsann förkyld!