Ewas lite av varje

Jag som brukar vara så lugn och praktisk. Så jordnära. Så himla ordentlig och ja nästan präktig. Och principfast.

Brukar var ordet.
Nä. Jag är inte alltid det!
Och jag kan ju inte ens skylla på intag av alkoholhaltiga drycker eftersom jag var alldeles spiknykter.

Och jag brukar inte backa undan om det verkligen gäller. Ibland så backar jag undan när jag inte ids bry mig. Men privat brukar jag inte backa. Och nu kändes det som om jag panikbackade!

Ska jag tolka det som att nu är det verkligen allvar och jag behöver betänketid?

Hjälpasligen! Kan inte nå’n kliva in och säga åt mig vad jag ska göra? Nå’n som vet exakt hur framtiden ser ut beroende på de olika alternativen? Saida - var är du?

Saker att ta itu med, gärna omedelbums:

• vit-tvätten. Tvättmaskinen behöver köras på 90 grader. Lakanen ligger och väntar. Det är bara att komma ihåg att starta maskinen ikväll.
• stryk tvättberget.
• diska diskberget.
• ute-vaxduken behöver tas in, skuras och sedan läggas undan.
• hämta pengar hos grannen L.
• kopiera och dela ut protokoll. Skriv brev till boende med allt för stökiga gemensamma förråd.
• ordförandekonferens på torsdag kväll. Kolla upp vilken tid och var. (Kan ju vara bra att veta…)
• leta reda på fler tidigare ordföranden och hör om de vet nå’t om gamla tv-avtal.
• fixa nya torkarblad till bilen. Och byt torkarblad.
• fixa ny lampa till bagageluckan. Sätt dit lampan.
• köpa tyg så att jag kan sy julklappen till mamma.
• betala K för musikal-biljetten.
• skriva brev till moster K.
• köp tyg och sy julklapp till lille M.

Och säkert finns det en hel del annat som jag borde göra men som jag förtränger att jag borde göra…

Igår var det så dags. Mamma skulle lära mig hur man stickar runda dukar.

Jag satt vid köksbordet. Mamma stod vid diskbänken med ryggen mot mig.

"Först lägger du upp 8 maskor. På en sticka. Sen fördelar du dom på fyra stickor och stickar ett varv räta maskor. Sticka hårt."

Ingen konst att lägga upp 8 maskor och fördela dom på fyra stickor. Men sen. Stickorna vred ju sig. (Vilken var nu nr 2? Nämen nu har jag ju vridit runt åt fel håll. Hallå där, rym inte!) Och så tappade jag en maska och då var det bara att börja om.

Efter att ha börjat om från början fyra gånger så var jag färdig att slänga sticknålarna och garnet åt fanders! Men det blev en paus i stickandet och vi for till stugan en sväng istället.

Efteråt så försökte jag igen. Och nu fördelade jag maskorna bara på två stickor. Och det gick bättre. På andra försöket så tog jag mig runt första varvet. Och oj så mycket lättare varv två var! Nu är jag faktiskt på varv 27!

Men mamma insåg att trots att det är hon som har lärt mig att lägga upp maskor så gör jag helt annorlunda. Och jag håller garnet annorlunda när jag stickar än vad hon gör. Men slutresultatet ser likadant ut!

Min mamma har en hel drös syskon. Min pappa har bara ett. Jag säger inte farbror B om min farbror, men alla mina mostrar och morbröder kallar jag för moster eller morbror plus deras namn.

Så har jag även gjort med mina föräldrars mostrar, morbröder, fastrar och farbröder. Ja, till och med mormors, farfars och farmors mostrar och fastrar.  (Det verkar helt klart som om kvinnorna i vår släkt är seglivade!)

Men, jag säger även moster och morbror till de ingifta. Alltså var jag i helgen till morbror P och hans fru moster A. Där var även moster G som är min döde morbrors fru.

Så har man alltid tilltalat släkten i både mammas och pappas släkt. Men jag har numera förstått att det inte alls är så vanligt att man kallar även de ingifta så.

Och numera så verkar många tycka att man kan skippa moster/morbror-delen och bara säga namnet istället. Men för mig är det ju liksom en "hederstitel" också. När jag säger "moster" till moster A så är det också ett sätt att visa att hon inte är vem som helst. (Jag har lite svårare för att bara säga "morbror" till morbröderna, det flyter inte lika bra, men jag gör det.) Och jag kan ju inte bara ropa "moster" när jag ser dom på stan, utan då får jag ta till deras förnamn.

I lördags när jag träffade kusin T så fattade jag inte vad han pratade om när han började säga att det var 20 år sedan hans farmor dog. Nämen, det måste ju varit ännu längre sedan, tant Olga dog ju när jag var liten! Men sen kom jag på att hans farmor är ju min mormor… Och igår var det 20 år sedan hon dog.

Vi var på kyrkogården och tände ljus på mormors och morfars grav i lördags kväll. (Eller som mamma säger "vi var på graven".) Det var så fint där med tända ljus på gravarna. Att själva gravplatsen ligger i skogen, i en sluttning gör att det blir än mer rofullt och fint.

Sen var det dags för släktmiddag!