Ewas lite av varje

Tänk så olika man kan uppfatta saker. Som idag när jag fick ett mail som direkt fick mig att ilskna till direkt. "Han är ju inte klok, när ska jag hinna det? Eländarns kund-elände!!!"

Två timmar senare så har vi telefonmöte med samme kund. Han säger precis samma sak som han skrev i sitt mail, men bara av att han låter så lugn, trygg, snäll och gulllig (vilket han är i verkligheten också!) så får han mig att tänka "Va’ trevlig han är, jag hinner nog det där också. Kanske inte idag men garanterat imorgon."

Att jag sedan sitter en stund och jobbar med ett fånigt leende bara för att jag tänker på hur trevlig han är gör ju inte mig något… (Däremot störde min leende uppsyn kollegorna…)

En stund senare ringer telefonen igen och det är en projektkollega. Samma fenomen. Skriver han mail så är det så lätt att bli irriterad på det han skriver men när han förklarar i telefon så blir allt så enkelt. Han har dessutom så charmig dialekt…

(Men sen finns det ju några som jag gärna vill att dom håller sig till att skriva mail till mig. Jag blir bara irriterad av att se deras telefonnummer eller namn på telefondisplayen.)

Så slutsaten måste bli att mail är hårt och kantigt, men telefonsamtal är mindre hårt och mer förlåtande. (Och jag är, tydligen, dessutom väldigt flörtig på telefon…)

Igår var det dags för mitt tandläkarbesök. De vassa kanterna på tanden skavde på insidan av kinden så jag såg fram emot att få en slät nylagad tand.

12.30 kom jag ilandes till mottagningen. (Varför vara en sekund tidig när man kan vara exakt?) 12.45 hade inget hänt. Ingen fanns att fråga i receptionen eftersom de hade lunch. 12.50 kom tandsköterskan ut "vi är försenade". Japp, det hade jag märkt.

13.05 kom hon ut igen "det verkar ta lite tid det här, vill du fortsätta vänta?". Tja, vad är mitt alternativ? Jag hade väntat 35 minuter och vill få min tand lagad, alltså fortsatte jag att vänta.

13.25 fick jag så komma in till tandläkare, 55 minuter efter min bokade tid.

30 minuter senare är min tand fixad och jag inser att de tycker att jag inte ska få någon kompensation alls trots att jag fick vänta nästan en timme. Jag argumenterar en stund men ger upp och betalar, muttrandes, fullt pris.

När jag kommer tillbaka till kontoret och stressen slår till för fullt så blir jag arg. Hur hanterar man en väntande kund egentligen? Jag greppar telefonen och ringer upp enhetschefen!

Som givetvis inte svarar… Men när jag väl får tag på henne så förklarar jag att jag är nöjd med tandläkaren och med lagningen, men inte med väntetiden och med den respons jag fick på mina synpunkter.

30 minuter senare blir jag uppringd. De kompenserar mig genom att minska beloppet. Och genom att plocka ihop diverse "tandvårdssaker" som jag ska få hämta i deras reception.

Det lönar sig alltså att stå på sig. Men ska man verkligen måsta göra det? Nää.