Att klaga eller inte klaga
Igår var det dags för mitt tandläkarbesök. De vassa kanterna på tanden skavde på insidan av kinden så jag såg fram emot att få en slät nylagad tand.
12.30 kom jag ilandes till mottagningen. (Varför vara en sekund tidig när man kan vara exakt?) 12.45 hade inget hänt. Ingen fanns att fråga i receptionen eftersom de hade lunch. 12.50 kom tandsköterskan ut "vi är försenade". Japp, det hade jag märkt.
13.05 kom hon ut igen "det verkar ta lite tid det här, vill du fortsätta vänta?". Tja, vad är mitt alternativ? Jag hade väntat 35 minuter och vill få min tand lagad, alltså fortsatte jag att vänta.
13.25 fick jag så komma in till tandläkare, 55 minuter efter min bokade tid.
30 minuter senare är min tand fixad och jag inser att de tycker att jag inte ska få någon kompensation alls trots att jag fick vänta nästan en timme. Jag argumenterar en stund men ger upp och betalar, muttrandes, fullt pris.
När jag kommer tillbaka till kontoret och stressen slår till för fullt så blir jag arg. Hur hanterar man en väntande kund egentligen? Jag greppar telefonen och ringer upp enhetschefen!
Som givetvis inte svarar… Men när jag väl får tag på henne så förklarar jag att jag är nöjd med tandläkaren och med lagningen, men inte med väntetiden och med den respons jag fick på mina synpunkter.
30 minuter senare blir jag uppringd. De kompenserar mig genom att minska beloppet. Och genom att plocka ihop diverse "tandvårdssaker" som jag ska få hämta i deras reception.
Det lönar sig alltså att stå på sig. Men ska man verkligen måsta göra det? Nää.
Nä, man borde inte behöva stå på sig. BRA att du gjorde det! De borde ha en “lång-väntetids-policy” som de hade på posten förut. Att om det tar mer än si eller så lång tid så ersätts man med si eller så mycket pengar.
Kram!
Comment by Miriam — 13 December, 2006 @ 1:04 pm
Oj, jag hade aldrig brytt mig om att ringa upp och klaga hur stressad jag än hade varit. Jag är verkligen en drömkund. Klagar nästan aldrig!
Comment by Linda V — 13 December, 2006 @ 11:41 pm