Tur att det inte var jag…
Jag har slitit som en liten jag vet inte vad de senaste dagarna. Många timmar har det blivit. Och stressigt har det varit. Som tur var så är det en tacksam och trevlig kund. Och riktigt utvecklande jobb för mig själv.
Idag på eftermiddagen kände jag nå’n form av lugn infinna sig. Vi hinner. Det fixar sig. Yes! Användarna kan börja jobba i systemet på måndag och det kommer att fungera.
Då gick jag och fikade med kollegorna. Gick sedan tillbaka till min plats och började jobba med småändringarna. Va’ bra det går!
Men vad nu då? Ingenting funkar ju!
Stor felsökning. Jag förstod att någon katastrofalt hänt, men vad? Klockan 15.35 hände nå’t dramatiskt men vad? Och varför? Jag började leta telefonnumret till vår tekniker.
Då ringer vår kund. "Hej det är bara jag. Jo du, jag tror att jag har gjort en dundertabbe. Jag har ställt till det ordentligt."
Och jo. Det har han. En så’n där tabbe som gör att man vill kunna vrida tillbaka klockan och se till att han inte gör samma fel. Och jag förstår precis hur hemskt det känns för honom. Man blir blek, illamående och kallsvettig. Och ångerfull.
Han tyckte att jag var förvånansvärt lugn när han berättade precis vad han gjort. Men, vad kan jag göra annat än att dra efter andan, sucka, le lite och tänka "tur att det inte var jag", hålla tummarna och hoppas att vår tekniker kan fixa tabben? Nä, inte ett skvatt.
Fast jag funderar på vad som vi kan göra om inte teknikern kan fixa det hela. Hur mycket får vi börja om med? Från vilket läge? Ojoj, vad det snurrar tankar just nu…
