Teflonminne
Häromdagen så träffade jag en kille som jag kände igen men inte kunde placera. Han hälsade glatt på mig och jag hälsade lika glatt tillbaka. Jag insåg av det sätt han pratade på att det här är någon som jag verkligen känner. Men vem är det?
När vi skiljts åt så frågade min chef mig "vem var det där?". Vad skulle jag svara?
"Hm. Harkel. Jo. Jag måste bara fundera en stund på vad han heter."
Chefen gav sig inte. "Ja men vem är det? Jag känner igen honom. Var jobbar han? Hur känner du honom?"
Det var bara att erkänna att jag inte mindes vem det var. Gissa om jag möttes av ett asgarv…
En stund senare kom jag på han är. Lillebror till en av mina gamla kompisar. Och, mer pinsamt, en av mina före detta kollegor. Hur sjutton hade jag dels kunnat glömma bort vem han var, och dels glömma bort att han överhuvudtaget finns?
Dagen efter så skulle jag och chefen äta lunch. En finklädd snygg man hälsar glatt på mig. Han säger tom mitt namn när han hälsar på mig. Jag hälsar glatt tillbaka och samtidigt så tänker jag "vem sjuttsingen är det där då?".
Min chef anade nog något för han frågade givetvis vem det var. Och än en gång så fick jag erkänna att jag inte heller nu visste vem det var som jag pratat med. Min chef kom med diverse förslag om att det var något av mina gamla ragg… (Det var det inte. Jag vet numera varifrån jag känner honom och vad han heter. Däremot så hade jag nog inte haft nå’t emot om det varit ett gammalt ragg…)
Och jag som verkligen brukar känna igen folk. Och komma ihåg vad de heter. Vad är nu detta för fenomen? Ska det vara så här i fortsättningen?
Det är iallafall tröstande att jag kommer ihåg nästan alla namn hos den ny-gamla kunden. Puh! Det är inte en total-disaster iallafall.
