Ewas lite av varje

På fredag blir det äntligen av! Jag och K åker till Ikea i Haparanda! Hurra!

Mamma håller på att skriva en lista med sån’t hon vill att jag ska köpa åt henne. Och jag har ikväll surfat lite på Ikeas hemsida för att spana in vad som finns när det gäller köksskåpsinredning.

Jag åker hem sent imorgon kväll. Och jag måste hinna leta reda på Family-kortet som jag har någonstans därhemma. Men var? Och jag måste komma ihåg att mäta kastrullskåpet invändigt. Och mäta fönstren i sovrummet.

Dessutom så måste jag hinna tanka. Och på fredag morgon ska jag lämna in bilen. Jag måste komma ihåg att påminna M om att hämta mig på bilverkstaden. Och leta fram serviceboken till bilen. Dessutom så ska vi ha grupplunch på fredag innan K hämtar mig. Har jag kommit ihåg att boka bord?

Men på fredag ska jag njuta av en eftermiddag och kväll tillsammans med enbart K. Det var länge sedan.

Det är en sak som jag förundras över. Det här med alla tatureringar som jag ser. Överallt.

En av mina äldre släktingar var sjöman som ung. Givetvis har han ett antal tatueringar från den tiden. Blanda annat en på överarmen där dåvarande fästmöns namn finns inuti en ring av blommor och en på vänster hand.

Trots att han varit gift i mer än 45 år med en Astrid står det Birgit på armen. Hur kul är det?
Och den numera fult bleknade tatueringen på handen går absolut inte att dölja utan handskar. Hur kul är det nu sisådär 50 år senare?

Några av mina vänner skaffar nu bara mer och mer tatueringar. C har hela armarna täckta av svarta mönster och en grön-blå orm över ryggen upp på nacken. A har halva ryggen täckt av ett invecklat blå-grönt-rött mönster. Å har ett stort rutmönster på ena vaden och svarta solsymboler på insidan av handlederna.

Jag tycker visst att tatueringar kan vara snygga. Men inte de stora som täcker stora delar av kroppen.

Dessutom så har man dom ju resten av livet. Och jag har svårt att tänka mig att Å om sisådär 20 år kommer att fortsätta tycka att hennes rutmönster på vaden är häftigt.

Min släkting har besökt den skola där ett av hans barnbarn går. Han har visat upp sina tatueringar och försökt förklara att han tycker att man visst kan tatuera sig. Men på ett ställe som man inte behöver visa hela tiden. Alltså inte på händer, underarmar, ansikte, hals och nacke. Och inte en som kan bli så fel med tiden. Alltså inte kärestans namn.

Dessutom så kan ju tatueringar bli ett hinder om man nå’n gång i framtiden behöver exempelvis en magnetröntgen. Därför la jag mina planer på is. Jag skulle ha ett svart lejon på höger överarm, lejonet skulle dölja ett fult ärr som jag har där.

Nä. Lagom är bäst.

Idag har nå’t historiskt hänt: jag har köpt en jeanskjol! En svart knälång jeanskjol med "utsmyckningar" på bakfickorna.

Jag - kjol? Vad tänkte jag egentligen?

Sedan jag började jobba där jag nu jobbar (för sisådär drygt tre år sedan) har jag haft kjol en gång på jobbet. Och det var på den senaste julfesten. (Jag tror att jag under samma period haft kjol på två andra fester.)

Men den här kjolen kände jag verkligen för!

Så nu ska jag bara invänta rätt tillfälle och så ska jag chockera grabbsen på jobbet! Fast, dom lär ju inte märka nå’t…

En helg tillsammans med mamma och pappa leder alltid till prat om forna tider. Vi försökte exempelvis räkna ut hur gammal min köksklocka är och kom fram till att den fanns redan -65 när mammas morbror G dog (den var ursprungligen hans). Och någon gång efter -65 och före -82 så byttes urverket ut till ett batteriverk. (-82 kom vi fram till genom att det var morbror A som bytt urverket och han efter faster (som dog -77), efter morbror G2 (som dog - 77), efter mormor (som dog -81) men före moster J (som dog -84).)

Jag minns saker som jag inte ens förstår hur jag kan minnas. Jag minns Morfar (som egentligen var pappas morfar men vi alla kallar honom för morfar) och han dog när jag var 2,5 år. När jag i helgen pratade om Morfars nattduksbordslåda och att han där hade Nonstop-godis så trodde jag själv att jag mindes det för att någon berättat det för mig.

Men när jag sedan berättade om att jag mindes var han brukade sitta i köket hos min farmor o farfar så insåg jag att det har ingen pratat om. Jag har ett klart minne av att jag satt i hans knä på pallen intill spisen hos farmor och farfar, och jag fick leka med hans fick-ur. Det var säkert nå’t riktigt speciellt så det är därför jag minns det.

Och mina föräldrar var inte riktigt ense om det här med Nonstop. Mamma påstod att det var hemkokta men pappa höll med mig. Så det kanske är ett "riktigt" minne iallafall?

Men, det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker matcha ihop mina minnen med verkligheten när det gäller den lägenhet vi bodde i när jag var liten. I mitt minne så bodde vi på första våningen, lägenheten till höger. Jag vet numera att det gjorde vi inte alls, vi bodde till vänster. Sen bodde vi ju som jag minns det i en gigantiskt stor lägenhet, men lägenheterna måste ha krympt för dom är rätt små numera…

Eftersom mamma hade med sig en ny "Holger" till mig så pratade vi givetvis om den riktige Holger.

Mina föräldrar hade ingen aning om att det är lika många trappsteg i trappan i "Holgers hus" som i trappan i vår stuga (= 13). De visste inte heller att det är lika många trappsteg som det var i det hus som jag växte upp i (om man slår ihop antalet steg i de två trapporna, 7 + 6). Farmor och Farfar hade däremot två trappsteg mer. Hos Moster G är det också två trappsteg mer. Jag gissar att jag har lekt en hel del i dom trapporna… Och att jag räknat trappstegen en massa gånger.

Precis på samma sätt som jag alltid räknat tågvagnar. Speciellt malmvagnar, dom bara måste jag räkna nu också! Jag måste ju se om det blir 52 (om det är fyllda vagnar)…

Igår morse var jag jättetrött. Inte så konstigt med tanke på sommartiden.

Men tröttheten höll i sig hela dagen. Ända tills 17-tiden då jag började få känning av migrän. Jag bestämde mig för att strunta i det och istället så åkte jag och tränade. Efter en timmes tuff aerobic (tuff både för hjärnan och konditionen) så var huvudvärken ett minne blott. Såg lite basket (andra halvlek) och sedan åkte jag hem. Gick en liten sväng och delade ut brev till några i vår förening.

När jag kom hem så var jag otroligt trött. Inte sovtrött utan hela kroppen var totalt slut. Jag tvättade lite, såg lite TV, hängde tvätt och släpade mig till sängs. Jag orkade inte packa inför kvällens resa. Jag orkade inte plocka undan som jag tänkt. Jag orkade inte prata i telefon.

Så fort huvudet nuddade kudden så sov jag.

Så att mota migrän med aerobic funkade bra. Förutom att jag tog helt slut. Men hellre det än migrän iallafall.

Jag träffade min lille släkting A i helgen. Han är nu tre år gammal och pratar oavbrutet. Just nu är han jättefascinerad av det här med familjer och vem som hör ihop med vem.

Men förklaringen att min farfar varit kusin med hans mormors mamma var lite för svår för honom. Så vi är släkt helt enkelt. (Vi gav oss inte in på att förklara hur hans morfar är släkt med mig, det klarar inte ens min mamma att reda ut.)

Efter att ha frågat vad min mamma heter och vad min pappa heter så berättade han stolt att morfar heter Martin.

- Men vad heter mormor då?
- Mormor!
- Men hon heter väl nå’t annat än mormor?
- Mmm. Hon heter Ringmormor.

Sanningen är att mormor heter Rigmor. Men Ringmormor lät mycket bättre så nu kallar vi alla henne för det!

Så där ja. Bara en vecka sen med uppdateringen av EFIT-bilderna. Men nu finns de där!

Idag har inte varit en bra dag. Det händer en massa konstiga saker runt mig som jag blir irriterad, less och frustrerad av. Men, det hoppas jag kunna släppa nu när det blir helg.

Men sen upptäckte jag att det är tydligen After Work som gäller idag. Dvs för nästan alla här på jobbet. För det är inte alla som är inbjudna.

Jag har inte blivit tillfrågad. "Du brukar ju inte gå på After work så vi tänkte att det var ju ingen idé att fråga dig". Öh…

Jag protesterade och sa att jag aldrig har fått reda på i förväg när de andra planerar att gå på After work. "Jo men i höstas skjutsade du ju P till After work och så for du hem". Jo det stämmer. Men P frågade om jag kunde skjutsa honom, det var på det sättet som jag fick reda på att de skulle dit.

Hur svårt kan det vara att slänga iväg ett mail till alla som hör till kontoret? Till exempel så räcker det ju med att skriva "hej, vi tänkte gå på After work på fredag, haka på om du vill".

Men nä. Nu väljer man ut vilka som man frågar om de ska med. Och jag tillhör inte den utvalda skaran. Och nu känner jag inget behov av att vara med heller. Jag vill inte ha sådana så kallade kollegor!

Istället så ska jag nu åka hem och äta smörgåstårta tillsammans med mina föräldrar.

Om allt hade gått som jag hade velat hade jag nu suttit här och sett fram emot en semesterresa till USA tillsammans med mina föräldrar.

Men det går inte alltid som man vill. Jag ser fram emot en helg här i stan tillsammans med mina föräldrar istället.

Och… Så ser jag nu fram emot att åka på konferens. Första veckan i maj. I USA. I Orlando!

Och förhoppningsvis så följs den veckan av en semstervecka hos släkten i Rhode Island!

HURRA!

Sådärja. Nu har jag ett alldeles eget styrketräningsprogram, anpassat till mig. Eller rättare sagt jag har två. Ett helt program och så ett kortare som jag kan använda när jag har mindre tid.

Precis som jag förväntade mig så var jag svag i axlar. Men riktigt stark i benen. Till och med så stark att min personlige tränare blev förvånad!

Ikväll ska jag på aerobics. Och före eller efter det passet ska jag prova det kortare programmet!

Hm. Jag är tom riktigt peppad! Mysko, det trodde jag inte att jag skulle vara. Kan det vara dom vackra bruna ögonen som inspirerade mig…?