Ewas lite av varje

Jag har i en massa år jobbat tillsammans med en av mina vänner, M. Vi lärde känna varandra -96 och har i stort sett hela den tiden jobbat tillsammans. Eller nästan tillsammans.

Vi är inte speciellt lika varandra men eftersom vi har jobbat ihop så mycket så verkar folk inte skilja på oss två, vi är liksom en enhet. Det var nog allra värst för ca 2 år sedan, då kunde inte ens våra projektkollegor skilja på oss två.

Nu jobbar vi på var sitt företag. Hon har precis börjat i det projekt som jag inte längre är med i (fast jag är nästan med i ett underprojekt till det stora projektet, men jag kämpar för att komma därifrån). Idag hade hon, på projektmöte i huvudstaden, träffat en man som glatt hade hälsat på henne "men då har ju vi pratats vid på telefon, om xxxx". M hade sett ut som ett frågetecken och febrilt rannsakat sitt minne. Tills hon kom på att det måste vara mig han menade. Och jo, det stämmer, jag har pratat med honom.

Men hur lyckades han blanda ihop oss två? Vi har aldrig förekommit i trupp där han har varit med, det har enbart varit jag. Efter lite luskande så visade det sig att det är några av de andra i projektet som har blandat ihop mig och M. Och förvirrat denne man…

Det är ju samtidigt rätt praktiskt att bli ihopblandad med just den person som kan täcka upp för mig i allt och lotsa eventuella frågor rätt. Och som förstår vem de andra tror att hon är. 

Förra veckan gick i ett otroligt tempo. Jobbade en himla massa och var i huvudstaden två dagar (och jobbade). Styrelsemöte måndag kväll, basket tisdag kväll, onsdag kväll åt jag middag med en kompis, torsdag kväll reste jag hem och fredag kväll jobbade jag plus att jag var på ett uruselt humör.

Så blev det lördag. Det var mulet ute. Så skönt! För då behövde jag inte känna pressen att jag måste vara ute. Istället så tränade jag, gjorde några ärenden, såg video, läste och tog det lugnt. Plus att jag fikade med L2 på kvällen.

Så blev det söndag. Och solen sken från en blå himmel. Alltså kände jag pressen att jag måste vara ute. Men jag städade, tvättade, strök, läste lite och for på basket. Sedan frågade "alla" mig vad jag hade gjort på söndagen och när jag berättade det så tittade dom på mig som om jag inte var klok.

"Men när det är så fint väder, hur kan du då sitta inomhus?"

Nu var det väl inte så att jag direkt satt inomhus och tittade på solen som sken ute. (Nä, jag undvek det för att kunna undvika att se de skitiga fönstren.) Men jag hade ju gjort annat som jag behövde göra.

Är det verkligen så att om jag inte vill vara utomhus så måste jag det iallafall, bara för att solen skiner?

Nä. Jag är vuxen. Vill jag vara inomhus så får jag faktiskt vara det. Jag behövde fixa allt det jag gjorde för att överleva även denna vecka.

Jag får väl starta "VVVUNSK" - Våga Vägra Vara Utomhus När Solen Skiner!

Det är mycket "jag ska bara" just nu.

Jag ska bara rätta dessa fel, sen ska jag fika.
Jag ska bara göra det här akuta, sen ska jag ta itu med det jag borde.
Jag ska bara jobba lite till, sen ska jag gå hem.
Jag ska bara överleva denna vecka, sen ska jag ta det lugnare.

Öh. Nä. Tror inte på det sista iallafall.