Ewas lite av varje

På fredag blir det äntligen av! Jag och K åker till Ikea i Haparanda! Hurra!

Mamma håller på att skriva en lista med sån’t hon vill att jag ska köpa åt henne. Och jag har ikväll surfat lite på Ikeas hemsida för att spana in vad som finns när det gäller köksskåpsinredning.

Jag åker hem sent imorgon kväll. Och jag måste hinna leta reda på Family-kortet som jag har någonstans därhemma. Men var? Och jag måste komma ihåg att mäta kastrullskåpet invändigt. Och mäta fönstren i sovrummet.

Dessutom så måste jag hinna tanka. Och på fredag morgon ska jag lämna in bilen. Jag måste komma ihåg att påminna M om att hämta mig på bilverkstaden. Och leta fram serviceboken till bilen. Dessutom så ska vi ha grupplunch på fredag innan K hämtar mig. Har jag kommit ihåg att boka bord?

Men på fredag ska jag njuta av en eftermiddag och kväll tillsammans med enbart K. Det var länge sedan.

Det är en sak som jag förundras över. Det här med alla tatureringar som jag ser. Överallt.

En av mina äldre släktingar var sjöman som ung. Givetvis har han ett antal tatueringar från den tiden. Blanda annat en på överarmen där dåvarande fästmöns namn finns inuti en ring av blommor och en på vänster hand.

Trots att han varit gift i mer än 45 år med en Astrid står det Birgit på armen. Hur kul är det?
Och den numera fult bleknade tatueringen på handen går absolut inte att dölja utan handskar. Hur kul är det nu sisådär 50 år senare?

Några av mina vänner skaffar nu bara mer och mer tatueringar. C har hela armarna täckta av svarta mönster och en grön-blå orm över ryggen upp på nacken. A har halva ryggen täckt av ett invecklat blå-grönt-rött mönster. Å har ett stort rutmönster på ena vaden och svarta solsymboler på insidan av handlederna.

Jag tycker visst att tatueringar kan vara snygga. Men inte de stora som täcker stora delar av kroppen.

Dessutom så har man dom ju resten av livet. Och jag har svårt att tänka mig att Å om sisådär 20 år kommer att fortsätta tycka att hennes rutmönster på vaden är häftigt.

Min släkting har besökt den skola där ett av hans barnbarn går. Han har visat upp sina tatueringar och försökt förklara att han tycker att man visst kan tatuera sig. Men på ett ställe som man inte behöver visa hela tiden. Alltså inte på händer, underarmar, ansikte, hals och nacke. Och inte en som kan bli så fel med tiden. Alltså inte kärestans namn.

Dessutom så kan ju tatueringar bli ett hinder om man nå’n gång i framtiden behöver exempelvis en magnetröntgen. Därför la jag mina planer på is. Jag skulle ha ett svart lejon på höger överarm, lejonet skulle dölja ett fult ärr som jag har där.

Nä. Lagom är bäst.

Idag har nå’t historiskt hänt: jag har köpt en jeanskjol! En svart knälång jeanskjol med "utsmyckningar" på bakfickorna.

Jag - kjol? Vad tänkte jag egentligen?

Sedan jag började jobba där jag nu jobbar (för sisådär drygt tre år sedan) har jag haft kjol en gång på jobbet. Och det var på den senaste julfesten. (Jag tror att jag under samma period haft kjol på två andra fester.)

Men den här kjolen kände jag verkligen för!

Så nu ska jag bara invänta rätt tillfälle och så ska jag chockera grabbsen på jobbet! Fast, dom lär ju inte märka nå’t…