Ewas lite av varje

Jag har skrivit. Och deletat. Och skrivit nästan samma sak igen. Och än en gång tagit bort all text.

Det känns att när jag väl skriver så blir det så himla konkret, så himla verkligt. Och jag vill inte det.

Istället så väljer jag att sticka huvudet i sanden, att låtsas som att det inte är något, att allt är frid och fröjd. Men, det är långt från frid och fröjd.

Och ändå så är mina problem ingenting jämfört med vännen som är döende.

Men det kanske är just det som är problemet. Allt blir så himla stort och tungt när jag samtidigt fasar för att telefonen ska ringa och beskedet ska komma, att allt är över. 

Jag förnyade mitt årskort på gymmet i förra veckan. På skärtorsdagen. Det sved lite grann i plastkortet men jag vill ju träna så då får det kosta.

Men jag blev faktiskt irriterad när jag i tisdagens tidning läste att om jag nu löste ett årskort denna vecka så fick man 3 månader "på köpet". Alltså 15 månader till priset av 12 månader.

Och jag ringde faktiskt och sa att jag kände mig besviken och irriterad över att ingen sa något om detta erbjudande när jag löste mitt årskort. Svaret jag fick var att de som jobbar där vet inte om vilka kampanjer som kommer, det är bara högsta chefen som vet. Men en medlemsrådgivare skulle ringa upp mig senare.

Och det gjorde hon. Och hon hade pratat med högsta chefen och "de gjorde ett undantag", jag fick 3 extra månaders träning trots att jag köpt mitt årskort precis före helgen och inte efter…

Det lönar sig faktiskt att säga vad man tycker!