Sudda sudda
Jag har skrivit. Och deletat. Och skrivit nästan samma sak igen. Och än en gång tagit bort all text.
Det känns att när jag väl skriver så blir det så himla konkret, så himla verkligt. Och jag vill inte det.
Istället så väljer jag att sticka huvudet i sanden, att låtsas som att det inte är något, att allt är frid och fröjd. Men, det är långt från frid och fröjd.
Och ändå så är mina problem ingenting jämfört med vännen som är döende.
Men det kanske är just det som är problemet. Allt blir så himla stort och tungt när jag samtidigt fasar för att telefonen ska ringa och beskedet ska komma, att allt är över.
