Ibland
Ibland är det skönt att ha en vän som fattar hur illa det är.
Igår kväll när klockan var 22.30 plingade det på min dörr och där stod J. Han sa inte ett ord utöver "Tjaba vännen". Jag fick en stor kram och sedan la vi oss på soffan framför TV:n. Efter en stund kände jag hur jag började gråta. Han försökte inte trösta mig. Han försökte inte få ur mig vad som var fel. Han bara fanns där och höll om mig.
Till slut så somnade vi båda två där. Jag vaknade vid två-tiden av att jag frös så då steg jag upp och hämtade ett täcke.
På morgonen väcktes jag av lukten av rostat bröd. Det blev nästan frukost på säng idag, det blev frukost på soffan.
Hur skulle jag klara mig utan honom?
