Ewas lite av varje

Nu rinner både öron och näsa.

Både av förkylningen och av att jag blev så ledsen.

Jag pratade med vännen M som har cancer. Och oj så dålig hon var idag. Tumören är stor som en handboll och det är inte långt kvar nu. Hon får fortfarande vara hemma men hon orkar ingenting. Och då menar jag verkligen ingenting.

Hon får hjälp med att vända sig i sängen. Blir lyft när hon ska sitta. Lyft när hon ska förflyttas till rullstolen. Och hon kan inte äta någonting för tumören sätter stopp för det.

Vilken dag som helst… Eller så kanske hon lever en månad till eller två…

Jag vill inte! Hon får inte dö! Men, jag vet, hon kommer att göra det. Vad jag än vill.

Natten till söndagen slog den till. Helt oväntat. När jag vaknade på söndag morgon var jag helt utslagen, av en hastigt påkommen förkylning.

Fast, jag hävdar envist att jag bara är vår-allergisk.

Men, jag hade feber, ont i halsen, ont i öronen och var snuvig. Huvudet kändes som om någon hade dunkat det i väggen och sedan fyllt det med fetvadd… Vår-allergi? Skulle inte tro det…

Men, jag hade ju inte tid att vara sjuk! Eftersom jag hade känt mig hur frisk som helst på lördagen så var min söndag fullbokad. Jag fick ge mig och skippa bland annat söndagens inplanerade träning. Men besök av K och besök hos M var jag bara tvungen att klara av. Dessutom så jobbade jag några timmar på kvällen.

Idag ska jag jobba. Och ikväll ska jag åka till mina föräldrar. (Det innebar att jag var tvungen att packa igår kväll.) Tisdag och onsdag ska jag tillbringa i konsultstaden. Sedan åker jag till stugan på onsdag kväll för att vara där ända till på söndag. (Och det innebar att jag var tvungen att packa för sex dagar istället för bara två dagar.)

Det är inte många nätter jag hinner vara hemma. Men jag njuter varje sekund jag hinner vara hemma!