Ewas lite av varje

Jag funderar just nu. På en så trivial sak som hur mycket jag ska låta min frisör klippa av min rufsiga frisyr.

Jag har ganska långt hår nu. Men själv upplever jag det inte som om jag har långt hår, jag tycker fortfarande att min hår når till axlarna. Och det gör det ju, minst sagt. Ner på halva ryggen trots att det är lockigt. Nu är det så långt att lockarna tyngs bort lite.

J tyckte i helgen att jag såg ut som en långhårig DiLeva igen…

Jag funderar på att klippa bort en dryg decimeter. Eller ska jag klippa lite till? Det viktiga är att det ska vara tillräckligt långt för att sätta upp när jag tränar.

Jag har haft långt hår under större delen av mitt liv. Det är egentligen bara när jag var 3-11 och 24-29 som jag varit korthårig. Resten av tiden så har mitt hår minst nått axlarna.

Så ett är säkert, jag kommer inte att klippa kort!

I ett av mina konsultuppdrag så har jag träffat på en man som jag tyckt illa om från första stund. Jag träffade honom första gången för mer än ett år sedan och jag har upplevt honom som dryg, självmedveten och självgod.

Vi har aldrig jobbat tillsammans och aldrig varit på möten tillsammans. Men vi har träffat på varandra i fikarummet och vid kaffeautomaten.

Idag hamnade vi vid samma lunchbord. Och så blev jag medbjuden, av honom, till tipsrundan som de har på tisdagar. Deras lag behövde deltagare så jag följde med på en lunchpromenad.

Idag så insåg jag att han har ju humor! Och han är inte enbart fixerad vid ytliga ting. Han har en glassig fasad som verkar vara just det, en fasad.

Först tänkte jag att vem som helst kan ju skärpa sig för en kort stund.
Men, sen blev jag inropad på ett möte där han var. Och efteråt var det dags att fika.

Och efter en lunch, en tipspromenad, ett möte och ett fika så inser jag nu att vi har nog konkurrerat om samma utrymme och han har känt sig tvungen att försöka hävda sig själv. Medans jag har stått vid sidan av och inte förstått vad han gjort och varför.

Vissa är faktiskt värda en andra chans!