Ewas lite av varje

Jag passerade Skellefteå imorse. Där blommade brudspirean för fullt.

En del av min brudspirea har små små blad. En stor del av brudspirean har inga blad alls.

Alltså. När har min brudspirea tänkt blomma? I juli?

Ibland, som idag, skulle jag allt vilja bo lite längre söderut…

Igår var det dags. Det var morsdag. Och den passade jag på att fira hos mina föräldrar. Och givetvis passade jag på att hjälpa mina föräldrar lite och samtidigt få lite hjälp av dom. Tjänster och gentjänster…

Jag har året-om-däck på min bil och jag hade läst i instruktionsboken att man bör byta plats på däcken "ibland". Och igår skulle det vara "ibland"-dags. Pappa och jag plockade fram garagedomkraft, vanlig domkraft, fälgkors, pallbock, mutterdragare och oljeflaska. Här skulle vi vara effektiva och lyfta upp ena sidan av bilen mha två domkrafter och flytta framdäcket bak och bakdäcket fram. Jojo.

Vi insåg direkt att jag hade tydligen en himla konstig dimension på muttrarna/bultarna (eller vad det nu heter). Inte 21 mm. Inte 22 mm. Utan 21.8 mm. Och i min bil fanns ett klent litet specialverktyg som passade. Men detta klena verktyg och ett långt järnrör och en himla massa muskelkraft så lyckades vi fixa vänster sida. Pust, då var vi halvvägs.

Men. Inte alls. För höger framdäck fick vi inte lös. Två av bultarna var helt omöjliga att få lös! Ojojoj, vilken tur att jag inte fått punka!

Så imorse fick jag svänga in på en gummiverkstad när jag anlände till konsultstaden. Och jovisst de skulle hjälpa mig. Efter en lång stunds kämpande så kom mekanikern tillbaka till mig och sa "du har fel dimension på dina bultar till den fälgen, det är därför det är så svårt att få lös dom, ska vi byta till rätt dimension?". Ja tack.

En liten stund senare kom samme mekaniker tillbaka till mig och sa "du har inga navringar, ska jag sätta dit sådana?". Navringar? Vad är det? Behöver jag det? Tydligen så gör jag det…

Men nu har jag 16 nya bultar i dimensionen 19 mm. Och två navringar. Alltså måste jag fixa två till vid tillfälle (de hade bara två i rätt dimension). Och så är jag 474 kronor fattigare.

Men nu finns det alltså iallafall en chans att jag får lös hjulet om jag skulle få punka. Och så ska papsen och jag byta plats på däcken på högersidan senare någon gång. Om jag har riktig tur så har papsen fått tag på navringar när jag kommer till dom imorgon kväll och så kan vi fixa bytet då. Men jag insåg just att vi måste lös med tre hjul då, för navringarna sitter nu på framdäcken… Ähh, vad jobbigt det blev!

Ibland får jag mig en tankeställare när jag träffar dom som har det verkligen svårt.

Denna helg gav mig inte bara en tankeställare, utan istället har jag funderat över varför livet är så svårt och grymt mot vissa.

Jag träffade vännen M:s son C i fredags. Det är inte rätt att man ska förlora sin mamma när man är så ung. Och när ens mamma är så ung. Hon har gett upp. Vi har gett upp. Och nu väntar vi bara på det oundvikliga. C pratar mycket med henne i telefon, det är framförallt hennes val. Hon vill att hennes son ska minnas en stark och frisk mamma. Inte den sjuka svaga mamman som finns nu. Jag har försökt förklara att vi kommer att minnas henne framförallt som stark. Som frisk. Och som stark och sjuk. Men oj vad vi kommer att minnas henne!

På lördagen träffade jag A med familj. Och man ska banne mig inte få ALS. Man ska inte dö i ALS när man är 28 år gammal! Nu är hon inte död än, men döende. Och hon har ju så mycket kvar av sitt liv! Men, tydligen så har hon inte det. Och jag blev förskräckt över hur dålig hon blivit på så kort tid.

Det var för mig mycket värre att se en 28-åring som har ALS än att se en 65-åring som har ALS. En av min pappas vänner dog i ALS för något år sedan, men det var en helt annan sak. Han var dryga 65 år när han dog och han hade hunnit med så mycket av sitt liv. A har nyss fyllt 28 år… Grymt!

I helgen dog en annan i mina föräldrars bekantskapskrets. Antingen föll han i älven och drunknade, eller så blev han sjuk och föll i älven. Men i älven föll han och de har inte hittat honom ännu. Stackars stackars E. Hon behövde verkligen inte det här också.

Jämförelsevis så känns mina bekymmer så små och pluttiga. Men de är likafullt jobbiga. Och ibland känns det så jobbigt att tycka att livet är jobbigt när andra har det så mycket jobbigare.

Som jag försökte förklara för mamma igår. Jag skulle antagligen orka med mina bekymmer bättre om inte M var döende, om inte pappa var sjuk, om inte J&L gjort slut och om inte jag vore så trött. Mamma försökte få mig att inse att det enda jag kan göra något åt av detta är tröttheten, och jag vet, jag måste göra något åt min livssituation. Men inte idag.