Ewas lite av varje

Jag läste igår en intervju med den man som är vd på det bolag som jag tidigare jobbade på. Han reste 2 dagar per vecka, vilket enligt reporterns formulering var mycket. Vd:n tyckte inte att det var så mycket, han hade rest mer tidigare.

Att i den här branschen resa 2 dagar per vecka är, åtministone om man bor här uppe, inte att räkna som så mycket. Att resa 4 dagar per vecka är mycket, allt som är mindre än det räknas inte som mycket.

Men det är klart, reportern hör hemma i Stockholm och har väl aldrig behövt pendla någon längre tid till uppdrag där man måste stanna borta över natten.

Här är det inte alls lika långt till Stockholm som det verkar vara från Stockholm och hit. Och ändå är det väl samma avstånd? Men, mentalt verkar det vara stor skillnad.

Ibland är det upp. Och ibland är det ned. Det är upp-dagarna som gör att jag överlever.

Idag var en riktig upp-dag. Tills jag fick en liten chat-hälsning från en kollega, "har du hört att din kompis är med i XX igen?". Nu finns det inget som kan rädda den här dagen, det kommer att bli en ned-dag som går till världshistorien!

Jag hörde för snart två veckor sedan att något var på gång, så jag försökte ta frågan med min chef. Han var tydligen på dåligt humör och blev på än sämre humör av mina frågor. Så jag la ned ärendet, och hoppades att det jag befarade bara var orosmoln som aldrig skulle slå in.

Jojo. De slog in. Värre än jag någonsin hade kunnat tro!

Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag klarar inte av det här!