Ewas lite av varje

Pratade med käre O igår kväll. Han kan ofta vara rätt svårpratad, precis som den 20-årige kille han är. Men inte igår.

När vi hade pratat ett tag sa han:
"Vet du vad. Jag minns från det jag var liten en sak som du alltid sa."

Hm. Vad kunde det vara? Jag minns inte att det var nå’t som jag alltid sa…

"Jo. Om min mamma sa att jag skulle ge någon en kram så sa du alltid att man måste inte kramas utan man kramar bara den man vill krama. Och det gjorde att jag och syrran alltid ville krama dig för att du var så snäll och för att du förstod att man inte alltid ville krama alla gamla tanter som man fått present från. Och vore du här nu så skulle jag garanterat krama dig just nu."

Öh. Men nu är det ju jag som är en gammal tant?

"Nä. Du är ju bara lite äldre än mig, precis som du alltid varit."

Jojo. Jag är dubbelt så gammal som honom. 20 år äldre…
Men jag var nog rätt klok när jag var yngre.

Jag avskyr när samma fråga får olika svar beroende på vem som frågar.

Som när jag frågat min chef om det inte finns någon gammal dator som jag skulle kunna få köpa lös. Då finns det ingen.

Men idag när en de andra cheferna frågade samma sak, då fanns det helt plötsligt en. Han skulle då få köpa lös en dator och det är hans dotter som behöver en dator. Den datorn är nyare än vad min jobbdator är!

Jag sa till om att den är nyare än den jag använder och fick ingen respons. Jag sa då ifrån om att det finns en annan äldre (som jag inte fått köpa lös) men fortfarande ingen respons. (Det visade sig att den äldre datorn var utlånad till en person här på kontoret, och det är hans barn som använder den…)

Min chef fattade till slut att jag blev irriterad. Men då var det ju för sent, han hade ju redan lovat bort datorn. Han hade ingen bra ursäkt heller för han var ju tvungen att säga att han visste att jag ville ha en dator. "Men du kan ju köpa dig en, du har ju pengarna." Som om den andre chefen inte har det då…

Grr!

Nu har även jag gjort det. Ett riktigt IQ-test alltså.

Och när jag fick resultatet så blev jag först glatt överaskad. Och sedan irriterad.

Jamen, hallå! Jag ska väl inte ha bättre resultat i logiskt tänkande än i mattedelen! Matematik kan bara inte vara min näst sämsta del, det är ju det jag är bra på!

Grr! Men, sen började jag skratta. För precis som förra gången jag gjorde ett sådant här test så fick jag samma testresultat och samma reaktion. Det kanske är dags att inse att även om jag är bra på matte så är det inte det jag är bäst på…

Och glädjande nog, minnesdelen fick ett riktigt bra "betyg". Jag kan alltså andas ut. Minnet finns kvar. Ett tag iallafall…