Ewas lite av varje

Igår var ingen bra dag. Jag började helt plötsligt må otroligt illa. Jag kände att det var läge att rusa mot toaletten, ifall jag skulle må ännu mer illa… (Vi har heltäckningsmatta här på golvet, alltså kände jag lite panik över tanken att spy på den.) Och när jag kom till toaletterna var dom upptagna! Så det var bara att rusa vidare mot nästa toalett. Som tur var så gick illamåendet över efter ett tag.

Men sen började jag frysa. Så mycket att jag skakade. Och jag kände mig så dålig att jag kunde helt enkelt inte åka hem.

Sen började jag må bättre. Och mot slutet av dagen var jag hyfsat bra. Och då tog jag ett prat med min chef.

Först förstod han inte alls vad jag menade. Men med åren har jag lärt mig bli stenhård och stå på mig. Så jag berättade på ytterligare ett sätt hur jag upplever hela situationen. Och han lyssnade faktiskt.

Jag passade på att ta upp några andra saker också, och det verkar som att det ska bli lite ändring här. Men, än har jag inte sett något konkret.

Under en lång tid har jag kännt att något kommer att bli fel. När jag började jobba efter semestern så tänkte jag först att det kanske inte blev så fel iallafall.

Men nu känner jag att det är helt åt pipsvängen!

Situationen blev akut i måndags. Det byggdes på igår. Och just nu så skriker det inom mig "nej det går inte, jag går under".

Imorgon är både jag och min chef på samma ställe. Jag tänkte helt sonika stänga dörren och säga till honom vad jag vill och inte vill. Om han gör som jag hoppas (och tror) så lyssnar han och ordnar det hela. Om inte, tja, då finns det andra ställen att jobba på.

Men till imorgon ska jag komma på ett bra sätt att föra fram problemet på.

Idag var jag till ortopeden. Och fick reda på att min krånglande armbåge är en tennisarmbåge. Su nu blir det en lång tids "ond träning", dvs sjukgymnastik som ska göra ont. Minst 3 månader. Minst 2 gånger per dag. Suck.

Jag slog upp tennisarmbåge i läkarboken och där stod: "Tennisarmbåge är vanligare hos kvinnor än män, och drabbar oftast personer som är 40 år eller äldre."

Jaha. Det var väl det jag visste. Bäst före-datumet för mig är passerat!

Jag och Posten går inte ihop. Jag är rätt läss på Posten efter allt trassel i våras med mina paket och i höst med min eftersändning som Posten fortsatte med trots att datumet då posten skulle vara åter hos mig var passerat med råge.

I fredags fick jag en avisering från Posten här i stan "Nu kan du hämta ditt paket på nedan angivet serviceställe." Lördag förmiddag åker jag till "Draggen" (hur sjutton stavas det egentligen?) och lämnar glatt över min avi.

"Det paketet finns inte här förrän på tisdag, efter klockan 16."

Va? Men det står ju att jag kan hämta mitt paket nu?

Det visade sig att det på ett annat ställe på papperet står att jag kan hämta paketet tidigast 2007-09-25 kl 16. Och senast 2007-10-05. Inte nog med att jag får avin långt innan jag kan hämta ut paketet, jag får bara 9 dagar (och en kväll) på mig att hinna hämta ut paketet!

Jag spårade idag mitt paket och det visade sig att det sorterades i Ånge kl 11.25. Efter det finns inget mer registrerat.

Så jag har väl kanske, till slut, lärt mig att "Nu" betyder "om några dagar". Åtminstone om man har med Posten att göra.

Jag håller nu tummarna för att en sak ska bli som jag vill.
Tänk om jag från 1:a januari kan få hålla på med det jag verkligen vill göra?!

Hoppas hoppas!

Igår kände jag mig så duktig så. Så duktig så jag igår kväll till och med ringde till mamsen och rapporterade om hur duktig dotter hon har! (Hurså ironifaktor…)

Jag hade nämligen lyckats boka en tid hos distriktssköterskan. Jag lyckades komma ihåg att ta med mig B12-injektioner. Och jag lyckades ta mig iväg, i tid, till distriktssköterskan! Bingo!

Och jag tog mig samman och ringde om min min onda armbåge. Först ringde jag vårdcentralen men då kunde jag få en läkartid om ungefär 6-7 veckor. Så jag ringde vår företagshälsovård och jag har nu en läkartid på tisdag. Hos en ortoped! Bingo!

Ibland känner jag mig så maktlös. Jag räcker inte till!

Som nu när en av mna vänner mår dåligt. Hans situation är hemsk, jobbigt hemma och fruktansvärt på jobbet. Jag gör allt jag kan för att stötta och försöka komma med kloka ord. Men allra mest så vill jag söka upp hans chef och slå in "rör inte min kompis" i huvudet på honom. Och söka upp sambon och säga "men skärp dig, fatta vilken pärla du har till sambo".

Men. Det kan jag ju inte göra.

Istället så lyssnar jag. Försöker hitta små små saker som kan underlätta. Lobbar i det tysta för honom på några olika företag. Samtidigt så kanske det är dags för ett branschbyte, men jag vill att han ska känna att han har olika alternativ.

Hemmafronten kan jag inte påverka eftersom jag inte känner sambon alls. Där lyssnar jag bara.

Men jag känner mig så maktlös när jag inte kan göra nå’t mer. Det känns som att jag inte räcker till som vän. Fastän jag borde känna mig utvald, jag är tydligen den enda som han pratar med om allt det här.

Nej. Jag är inget trevligt sällskap idag.

Grattis på namnsdagen Farmor!

Jag grubblar en hel del just nu. Det är framför allt tre olika saker som jag grubblar över. Förenklat kan jag väl säga att det är jobbet, boendet och kärleken.

Idag frågade en av kollegorna mig hur jag hade haft det de senaste två dagarna. Jag svarade och i samma ögonblick som jag berättade det så kände jag "fasiken, så är det ju". Så nu grubblar jag än mer. Och känner mig allmänt vissen för att allt känns så fullkomligt omöjligt nu.