Ewas lite av varje

Nu har jag varit hos farbror doktorn. Han tog fram en ganska liten spruta och sa "det här kommer att göra riktigt ont". Och det gjorde det!

Och nu, 2 timmar efteråt, gör det än mer ont. Eller rättare sagt om jag sitter still och inte alls rör min högra arm så gör det inte så ont.

Nyss försökte jag skriva lite, med en penna. Det gick inte. Det var bara att greppa pennan med vänster hand och skriva. Och det ser ut som om en 3-åring skrivit noteringarna. Men, det går faktiskt att läsa.

Nu ska jag sätta mig i besöksfåtöljen och läsa några utskrivna dokument. Och vila den onda armen.

Ibland känner jag mig som en riktig glädjedödare. Eller som en skurk. Men jag kan ändå inte låta bli att protestera när jag vet att något verkligen inte stämmer.

Häromdagen så dök det upp ett mail i min brevlåda. Det var ett kedjebrev, "Stoppa våldet", som handlade om att man skulle protestera mot att regeringen i Sydafrika planerar att lägga ner barnskyddsmyndigheten. Brevet brevet började med texten
"3 årig flicka våldtagen för att göra HIV smittad man frisk!!?? Kan vi göra någon skillnad? Förra veckan blev en 3-årig flicka våldtagen och misshandlad (i Sydafrika). Hon lever fortfarande, mannen som är ansvarig för brottet släpptes mot borgen. Han går omkring på gatan.

Redan där blev jag misstänksam. När var förra veckan? Det stod vidare i brevet att nr 600 på listan skulle skicka mailet till en Sydafrikansk mailadress som jag genast provade om den funkade. Nix, den finns inte. Och vad sjutton ska de göra med ett mail på svenska där 600 namn står uppradade? De lär ju inte förstå.

Jag surfade vidare. Det visade sig att detta mail har snurrat runt på internet i olika former sedan 1995!

Jag såg att det var ungefär 30 personer som hade fått mailet samtidigt som jag fick det. Jag svarade då alla med uppmaningen att inte skicka detta vidare eftersom det är en ren bluff. Den sydafrikanska regeringen har inte alls tänkt lägga ner barnskyddsmyndigheten, det finns tom ett pressmedelande från den sydafrikanska polisen om att det är en bluff.

Nå väl. Det hade gått ca 30 minuter från det att jag fick mailet till att jag svarade alla med uppmaningen att slänga det mailet och alla andra liknande som dyker upp. Eller att kolla lite innan man skickar det vidare.

12 personer svarade mig att de hade redan skickat vidare det till sammanlagt 85 personer! Flera av dom skulle nu skicka ett till mail och i sin tur uppmana att inte skicka mailet vidare.

Men jag kände mig som en glädjedödare. Här hade alltså åtminstone 12 personer trott sig göra en god gärning och så kommer jag och säger att allt det där är bluff.

Men å andra sidan, det är ju en bluff! Jag kan ju inte bara sitta tyst och inte säga något.

Jag har insett att det börjar bli vinter. Trots det så envisas jag med att använda en tunn höstjacka. Men, nu har jag utrustat den med något riktigt livsviktigt:

De finns att köpa via Bröstcancerfondens webshop. Jag beställde i torsdags och igår låg de i min postlåda! Snabba ryck!

Jag brukar inte gruva mig. Eller jo det gör jag ju. Men jag gruvar mig inte i förväg, utan oftast blir det precis när det är dags, då börjar jag gruva mig.

Jag gruvar mig inte för tandläkarbesök. Det vill säga: inte förrän jag sitter i väntrummet.

Jag gruvar mig inte för jobbiga möten. Inte förrän 10 minuter innan.

Men nu har något hänt. Jag har sedan igår gruvat mig för att skicka iväg ett mail. Det går väl knappt en dag utan att jag skickar iväg krångliga mail på engelska, men av någon anledning så känns just detta mail så förbenat svårt att skriva. För att inte tala om att jag efter att ha skrivit det ska trycka på send-knappen…

Och dessutom så gruvar jag mig inför morgondagens kortisonspruta. Inte för att det ska göra ont. Och inte för själva kortisonen heller. Men jag gruvar mig för att läkaren ska komma med några förbehåll! Tänk om jag måste hålla upp med träningen ett tag? Eller tänk om han säger åt mig att gå hem istället för att gå tillbaka till jobbet? Eller tänk om han säger åt mig att det inte är lönt med någon spruta?

Men nu är det tisdag. Nu ska här skrivas mail. Inte gruvas. Skärpning! Imorgon klockan 10 kan jag börja gruva mig för läkarbesöket.

Att det här med grannar ska vara så förbenat krångligt!

De flesta grannar jag har är riktigt bra. Det finns vissa grannar som jag gladeligen skulle byta bort. Och vissa som jag gärna skulle vilja att de bodde närmare mig.

Jag retar mig på vad vissa grannar gör. Och inte gör. Och vissa av mina grannar retar sig säkert på mig och var jag gör och inte gör. Men jag bryr mig inte så himla mycket. Och det som stör mig allt för mycket försöker jag prata med grannarna om.

I ett av grannhusen bor familjen E som jag gärna skulle se att dom bodde i mitt hus. Ovanpå dom så bor familjen F. Familjen F klagar på allt och alla. Tidigare har det varit grannen på andra änden av huset som gjort allt fel. Nu är det familjen E.

Familjen F har nu retat upp sig på familjen E:s bil. E parkerar då och då sin bil vid sidan av det gemensamma garaget, och det tål inte F. F tål inte heller att E åker runt garaget för att ta sig ut till gatan, trots att det är en asfalterad väg där.

Det dråpliga är att hela familjen F åker hemifrån ca 6.30 på morgonen. Familjen E åker inte förrän 7.15. Och trots det så ska alltså inte familjen E få köra där för det stör! Hur sjutton det kan störa när de inte är hemma förstår jag inte.

Och hur sjutton det nu i detta mörker kan störa att en bil står parkerad utomhus förstår jag inte heller. Den är inte ivägen för någon och det enda fönster som familjen F kan se den från är ett av sina sovrumsfönster.

Jag hamnade då mitt i denna strid eftersom jag är ordförande i bostadsrättsföreningen. Jag har försökt prata med båda familjerna och jag vet ju på vems sida jag står men jag gör mitt bästa för att vara neutral.

Men igår kom droppen. För några veckor sedan diskuterade fru F och jag detta. I mer än 30 minuter. Jag försökte förklara för henne att man får ge och ta när det gäller grannar. Att man inte kan bestämma reglerna för hur grannarna ska göra men att det samtidigt gäller för alla att visa hänsyn. När hennes enda argument till slut var "ja men han sitter ju i styrelsen och styrelsen säger att vi ska parkera i garagen" då fick jag nog. Jag sa åt henne att jag var så less på att höra vilka skyldigheter vi i styrelsen har och att om ingen annan följer reglerna varför ska då vi göra det?

Igår hade dom ringt vår vicevärd. Och berättat hur hemska familjen E är och att bilen står konstant parkerad utomhus. (Vilket inte stämmer eftersom fru E tar bilen till jobbet och de har bilen i garaget på nätterna.) Och att jag hade försvarat familjen E genom att säga att jag inte tycker att styrelsen behöver följa sina egna beslut.

Jag får ett bryt på gnällkärringen! Hon kunde få låna två av mina grannar så skulle hon få prova på besvärliga grannar! Och om det enda argumentet nu är att Herr E är med i styrelsen - löser vi då problemet genom att han lämnar styrelsen? Eller att vi tar bort uppmaningen om att parkera i garagen? Skulle inte tro det…

Nu ska jag ikväll skriva ett välformulerat artigt svar på en skrivelse från familjen F. Jag känner inte alls för det. Och hur sjutton jag ska lyckas formulera att de inte fick genom sin skrivelse utan att vara otrevlig vet jag inte…

En gång per vecka städar jag mitt skrivbord. Antingen på torsdag eftermiddag eller på fredag förmiddag. Anledningen till det är att vårt kontor städas på fredagar.

Men jag inser att mitt städade skrivbord ser likadant ut som hos vissa kollegor som påstår sig ha stökiga skrivbord…

Jag ska strax städa mitt skrivbord och det ser fullkomligt bedrövligt ut! Papper överallt. Pennor överallt. Notislappar i drivor. Och mitt i det finns en platt-skärm, ett tangentbord och två möss.

Och det passar ju att röja nu för imorgon ska jag vara i kundens lokaler.

Jag hade totalt glömt bort att det är EFIT idag. Kameran ligger hemma och jag är på jobbet.

Jag får satsa på den 3:de november istället.

Jag träffade igår en kvinna som jag inte känner, men som jag känner till. Alltså, jag vet vem hon är och jag hälsar på henne, men inte mer än så.

Hursomhaver, igår så träffade jag henne och hon sa då "du, jag läste en sak du skrev i din blogg och jag blev så upprörd". Jag tänkte och tänkte, men kunde inte alls förstå vad hon syftade på. Vad har jag skrivit?

"Att skriva så där om basket, basketspelare och om basketpubliken tycker jag inte om. Du hängde ju ut tonårstjejerna. Alla som vet var du sitter på basketen förstår ju precis vilka tjejer du skrev om."

Vid det laget måste jag ha sett ut som ett totalt frågetecken. Har jag skrivit om basketpublik? Basketspelare? Och vilka tonårstjejer menar hon? Jag förklarade för henne att jag förstod ingenting alls. "Jo men du skrev ju om fredagens basketmatch och tonårstjejernas snack."

Och när hon sagt det så tänkte jag "jag måste ju vara helt senil, vad sjutton pratar hon om?".

Men, hon fortsatte "Så Malin jag tycker att du ska ta bort det inlägget och sedan ska du inte skriva så utlämnande om andra i fortsättningen."

Vänta nu? Malin? Vem är det?

Då förstod jag. Hon trodde att jag var min dubbelgångare, journalisten Malin. Och jag fick förklara för henne att jag är inte Malin, och att Malin och jag är rätt lika varandra och hon är inte den första som tagit fel på oss. Kvinnan såg vid det laget rätt förvirrad ut (kanske lika förvirrad som jag varit tidigare) och frågade "men är inte du E:s dotter?". Jo det är jag. Men jag är inte Malin för det.

"Men ojoj, det var inte dig som jag bad hälsa till mamma häromdagen då?" Nej. Det var antagligen Malins mamma som fick dom hälsningarna…

Ojoj vad jag är ovan vid att lämna barn på dagis! Eller rättare sagt, jag är ovan med hela morgonproceduren med barn inblandade.

Som tur var är det nu bara ett barn inblandat, den underbara lillst(r)umpan. Igår morse flöt allt på bra men imorse var det två smärre kriser. Den första krisen orsakades av att jag föreslog att hon skulle äta yoghurt och mackor. Men hur dum är jag, jag borde ju förstått att först äter man mackor och sedan yoghurt! (Men, jag har alltid gjort tvärtom. Måste ringa mamsen och fråga varför!)

Den andra krisen kom strax innan vi skulle gå. Helt plötsligt så saknade lillstrumpan sin mamma och jag gjorde allt fel. Jag kammade inte hennes hår tillräckligt hårdhänt. Jag knöt hennes sko fel. (Nu gäller det att komma ihåg till imorgon: börja med vänster sko. Inte höger.)Och lillstrumpan ska absolut inte få frågan om hon vill låsa ytterdörren, för det är bara vuxna som låser dörrar! Så det så! Och det framförde lillstrumpan skrikandes och gråtandes.

Hon saknar sin mamma. Helt klart. Men ikväll ska J och lillstrumpan åka till sjukhuset och träffa mamma A. Imorgon får förhoppningsvis mamma A komma hem, då kan J och jag andas ut. Dvs andas ut från ansvaret för lillstrumpan. Däremot så kommer jag en lång tid framöver vara rädd för att samma sak ska hända igen, lillstrumpans pappa kommer nog inte att ge sig i första taget.

J jobbar förmiddag denna vecka så han sköter om dagishämtningen. Imorse så träffade lillstrumpan sin bästis E på väg in till dagiset. Och jag träffade då E:s pappa. Som hade fått veta allt om mig och J av sin dotter. Dessutom visste han var jag jobbade, eller rättare sagt i vilket hus jag jobbar för han bor i huset bredvid mitt jobb och har sett mig massor av gånger där. Tydligen hade jag sagt hej till honom igår morse, men det minns jag inte. (Jag kan väl alltid försöka skylla på att jag hade fullt upp att hålla koll på lillstrumpan?)

Och jag säger bara det: hur sjuttsingen har jag kunnat missa honom?

Och när han efter att vi pratat ett tag sa "vi ses imorgon bitti då, och sen får vi väl se till att ses ändå", då tänkte jag "var sjutton är den dolda kameran, vem försöker lura mig". Men nix pix, ingen dold kamera. Bara gamla skolkamraten numera förskolläraren som sa "där gör du ett riktigt fynd".

Jag får nog säga till A att hon är på tok för dålig för att lämna lillstrumpan på dagis ett tag framöver…

Jag har blivit utmanad av Annelie.

Här är reglerna:

1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Mina 7 sanningar:

1. Jag är väldigt närsynt.
2. Jag har ett väldigt hett temperament. Tvärarg till tusen. Och långsint…
3. Jag gråter hur lätt som helst framför TV:n. Men inte i verkliga livet.
4. När jag pratar i telefon så är det vänster öra som gäller!
5. Jag är blodgivare men fullkomligt avskyr när de sticker mig i fingret. Själva blodgivningen, när de sticker i armvecket, gör mig ingenting.
6. Jag är jätteallergisk mot kameler, hästar och vissa hundar. Inte mot elefanter.
7. Min dröm är att nå’n gång få åka på långresa med "Rosa bussarna".

Jag utmanar: Cilla, Kicki, Miriam, Paula, Kicki, Ica och Elin.