Vila för att orka
Oftast när jag får frågan om hur det är så svarar jag att det är rätt bra. Jag orkar inte, och vill inte, berätta att det inte alls är bra. För mina föräldrar, J, M och K kan jag erkänna att det är åt skogen. Utan att tycka att det känns konstigt.
I fredags träffade jag D som jag inte träffat på länge. Vi har "alltid" (dvs sedan vi lärde känna varandra för 4 år sedan) kunnat prata om allting och nu triggade hans fråga mig verkligen. Jag vågade erkänna att det är åt skogen och att det har gått så långt att jag faktiskt skulle behöva vara sjukskriven för att vila min arm. För att orka med livet.
Just nu så känns det som att mitt liv består av jobb, resor, akupunktur, vila för att jag har ont och vila för att jag ska kunna jobba.
Det blev basket i fredags. Och min arm gjorde så ont att jag var gråtfärdig. Jag kunde inte ens klappa i händerna, inte för att matchen var något att applådera åt, men ändå. Trots en timmes vila innan matchen så var jag tvungen att lägga mig ner och vila när jag kom hem efter matchen. Efter ungefär en timmes vila kunde jag röra armen igen utan att känna mig gråtfärdig.
På lördagen var jag på aerobic. Och armen domnade bort. Så när jag kom hem igen fick jag än en gång lägga mig ner för att få bort det onda. Sedan slipade jag projektet, med vänster arm. Torkade det med vänster arm. Lagade mat med vänster arm. Och vilade.
Igår morse steg jag upp tidigt och målade projektet invändigt, vilket tog drygt 2 timmar! Använde vänster arm mest men var iallafall tvungen att vila efteråt. Sedan målade jag projektet utvändigt (vilket bara tog 30 minuter) med höger arm och det funkade faktiskt rätt bra. (Kvar att måla är dörren både ut- och invändigt, och ett varv till invändigt. Det har jag tänkt ta på kvällarna denna vecka, lite åt gången.)
Och optimist som jag är så hoppas och tror jag att min sjukgymnast kommer med någon form av botemedel imorgon när jag ska till honom igen. För jag orkar inte med att det ska vara så här. Och jag hinner inte med det heller…
