Ewas lite av varje

Tennisarmbåge och dammsugning är ingen bra kombination.

Tennisarmbåde och snöskottning är en ännu sämre kombination.

Om man då har tennisarmbåge och först dammsuger hela lägenheten och sedan går ut och skottar snö, ja då är man banne mig riktigt dum! Och det var jag igår…

Jag känner rätt mycket folk. Och det är än fler som jag hälsar på men som jag inte känner. Det är inget mål eller så, men det har med åren blivit så att jag har ett ganska stort kontaktnät. Jag är ju dessutom uppvuxen i den här staden, har jobbat på några företag här och har sammanlagt bott här 34 år.

Vissa människor som jag kände för sisådär 20 år sedan har jag inget behov av att umgås med längre. Jag hälsar på dom men det räcker så. Det brukar för det mesta även räcka för dom.

För ett antal veckor sedan så var det en av mina fd vänner (som jag inte umgåtts med på 20 år) som retade upp mig. Hon trodde tydligen att jag inte såg vad hon gjorde eftersom jag inte hade glasögon på mig men just den dagen hade jag linser… Sedan tisseltasslade hon väldigt med en annan av mina gamla vänner. Jag suckade mest och det kändes som om jag var förflyttad tillbaka till Hermelinsskolans omklädningsrum. (Men det stämmer inte riktigt, för ingen av dom två gick gymnasiet där…)

I helgen träffade jag så träningskompisen A. Hon tillhör "innegänget" på gymmet och ser riktigt bra ut. Där vi stod och pratade och skrattade så blev det helt plötsligt otroligt intressant för mina gamla vänner att kännas vid mig. Dom skulle prata om allt mellan himmel och jord, och var så intresserade av allt jag sa. Än en gång kände jag mig förflyttad till gymnasietiden. Suck.

Jag duger inte i vanliga fall för dom, då är jag inte nog intressant. Men nu duger jag tydligen när dom ser vilka vissa av mina vänner är. Eller rättare sagt jag duger när vissa av mina vänner är i närheten.

Tacka vet jag tränings-A. Jag duger alltid för henne oavsett vem som är i närheten eller inte.