Tårar
Jag pratade med min cancersjuka vän i fredags. Hon ligger nu på sjukhuset och kommer antagligen inte hem någon mer gång. Vi pratade ganska länge och jag lyckades hålla mig lugn och lagom glad så länge vi pratade. Även när hon berättade att hon inte får vara kvar på sjukhuset utan ska denna vecka flytta till ett annat boende som jag förstod att det var det nybyggda äldreboendet. (Fast jag sa till henne "aha, det nybyggda huset där de har avlastningslägenheter". Jag vet inte om hon vet att det är ett äldreboende.)
Men när vi hade pratat klart då kom tårarna. Det är så orättvist! Varför ska hon vara sjuk igen? Varför får hon inte dö? Varför ska hon plågas så?
Sedan pratade jag med O:s mamma. Ganska bra besked (O har nu vaknat upp efter operationen, kan se en hel del, hade kunnat se knapparna på telefonen så att han själv kunde slå telefonnummer) men även ett "sådär-besked". Det var både en tumör och en cysta. Cystan var nog ofarlig men hur tumören var vet dom inte än.
Samma sak hände då. Så länge vi pratade gick det bra. Men när jag la på luren så grät jag igen. För att livet är orättvist. För att jag är rädd att O ska dö ifrån oss.
Senare på kvällen hamnade jag på fest hos några av mina nyinflyttade grannar. Där träffade jag också en av mina vänner. Hon är kusin med en av mina grannar så det var en glad överaskning. Men jag fick under kvällen höra hela historien om grannarnas son, eller egentligen söner. Dvs både om den döde sonen och den levande sjuke sonen. De lever verkligen i nuet och tar en dag i taget. Både för att njuta av nuet och för att inte oroa sig inför vad som kommer.
När vi gick hem från festen så frågade J mig vad de hade berättat. Och jag grät så jag knappt kunde berätta. Livet är så orättvist. Så grymt.
Dagen efter fick jag ett sms där det stod "oj vad det var skönt att berätta för någon som inte började gråta för vår skull, och tack för att du förstod precis vad jag menade om nuet!".
Vad gjorde jag då? Jo, givetvis. Jag grät en skvätt till.
