Ewas lite av varje

Efter namnbytet häromdagen så fungerade allt bra. Jag har bara glömt bort mig några få gånger och sagt det gamla företagsnamnet, i övrigt så har det knappt märkts. Jag säger dessutom enbart mitt namn när jag svarar i telefon, så där blev det inga problem.

Imorse så åkte jag till jobbet. Eller rättare till kunden. Jag startade min dator och allt fungerade bra. I sisådär 2 minuter. Sedan fungerade ingenting!

Eller jo det gjorde det ju. Men eftersom jag är beroende av Internet Explorer för att kunna sköta mitt jobb så är det kris när just Internet Explorer inte fungerar!

För varje IE-fönster som jag startade så startade två till. Och inget gick att använda. Efter en stund upptäckte jag att jag hade fått en ny skärmsläckare och en ny bakgrundsbild. Hm…

Jo, man hade "tryckt ut" en uppdatering av det till alla företagets datorer. Och för oss som har nya datorer med XP så funkade det inte! Efter ett telefonmöte "på fri hand" (utan stöd av protokoll eller mail) så fick jag tag på en av kollegorna som hade kunnat läsa mail och som där hade fått info om att vi skulle avinstallera den nya programvaran. Och då började delar av Internet Explorer fungera. Inte allt.

Om jag klickar på en länk och det då öppnas ett nytt fönster så fungerar det inte. Jag kan då trycka på stopp-knappen, kopiera länken som då syns och klistra in den i ett annat fönster och på så vis komma runt problemet. Utom när det gäller webmail. För om jag där trycker på "new" eller "reply" så öppnas ett nytt fönster, utan stoppknapp och utan länk. Suck!

Nu blev min lösning ytterligare en omväg, jag loggade in på en server med hjälp av remote desktop och körde webmail där…

Men oj så irriterande att de trycker ut en icke-fungerande uppdatering! Har de inte testat? Och hur och när har de tänkt rätta upp det här då?

Hoppsan. Nu lät jag visst precis som våra användare låter när vi har gjort nåt som inte fungerar…

Jag svär ytterst sällan. Och då även ytterst sparsamt. Jag klämmer ibland till med ett "men skit ner sig" eller "förbenade eländarns påhitt".

Häromdagen lyckades jag kläcka ur mig en riktig ful ramsa, förstärkt med några riktigt fula ord. Men det gjorde så himla ont så det var liksom läge. Däremot så tänkte jag inte på att vännen som tillhör Jehovas stod bredvid mig. Som tur var så bara skrattade hon åt min ramsa och frågade om hon kunde hjälpa mig.

Igår lyckades jag slå sönder en glasassiett. En ärv glasassiett som jag tyckt mycket om. Den gled ur min hand och träffade hörnet på diskmaskinen och sedan var den i fyra delar. Då kom det en lång ful ramsa igen. Och exakt när det här händer så kliver Frälsningssoldaten in hemma hos mig. Hans reaktion var "stå still, jag tar fram dammsugaren åt dig" och så log han lite åt att jag tyckte att det var pinsamt att han fick höra min ramsa.

Imorse lärde jag mig, den hårda vägen, att man ska passa sig för vad man säger när barn är i närheten. Jag hade tydligen sagt "men skit ner sig" när garageporten krånglade. Lillst(r)umpan snappade upp det och ändrade lite så när ett av de andra dagisbarnen försökte ta hennes skor imorse så skrek hon "men skit ner dig" åt honom.

Jag fick då förklara att jag ibland säger saker som jag inte borde säga och att jag inte vill att hon (heller) ska säga dom.

Jag ser nu framför mig hur hon i eftermiddag berättar för sin mamma allt vad hon lärt sig denna vecka hos mig och J. Och att hon då har ett mycket utökat ordförråd… Hjälp!

Jag måste verkligen hejda mig nu. Jag är på väg in i en läsperiod samtidigt som det är bokrea. Hittills har det blivit två beställningar med böcker från Adlibris (det blev två beställningar eftersom jag kom på att det var två böcker till jag ville ha, praktiskt med gratis frakt…) och nu kom jag på några till böcker som jag vill ha.

Och det är ju inte direkt så att det är tomt på "att läsa-hyllan" där hemma. Jag lånade dessutom några böcker av pappa och då fick "att läsa-hyllan" kompletteras med "att läsa-stolen"…

Men den bok jag vill ha tag på, Marie Hermansons "Värddjuret", går inte att få tag på. Men den finns på biblioteket där mina föräldrar bor, så mamma och jag har planerat att låna den lagom till påskhelgen.

Just nu skulle jag verkligen vilja ha en veckas semester och bara läsa!

Igår tränade jag det 30:de passet hittills i år. 30 pass på 57 dagar, trots envis förkylning, det är jag helt klart nöjd med!

8 rena konditionspass (svåraste aerobicen)
18 konditionspass med styrka som avslutning (mellansvår aerobic)
4 bootcamp-pass

Lite snedfördelning. Men å andra sidan så visar det vilka pass som passar mig bäst rent tidsmässigt, och så visar det också vad jag tycker är roligast…

Jag fick mail om att idag bjuds det på tårta här på jobbet. Det måste ju vara fel, det är ju först imorgon som jag har namnsdag!

Nähä. Vi firar att vi idag byter namn. Inget namnsdagsfirande här inte.

Jag har ett antal nätter sovit riktigt illa. Och så insåg jag att det är ju fullmåne, så där har vi förklaringen till det.

Jag drömmer er massa konstiga drömmar också. De senaste nätterna har polisen varit inblandad i drömmarna också. Inte bara polisen, utan en specifik polis. Inatt drömde jag om denne polis igen, och i drömmen så var vi små igen och han lärde mig åka skridskor.

Imorse fick jag ringa till mina föräldrar och fråga vem som lärde mig att åka skridskor, för jag mindes inte alls. Och jo, det var Polisen som gjorde det. Minnet fanns alltså lagrat någonstans och mötet med honom har tydligen gjort att min hjärna har hittat igen dessa minnen.

Undra vad jag ska drömma härnäst?

Denna vinter har det kännts som om stora delar av min barndom försvunnit. Eller rättare sagt, många personer som "alltid" har funnits finns inte längre.

Flera av farmor o farfars vänner och grannar har dött denna vinter. Det känns väldigt konstigt att tänka att jag inte kommer att träffa tant Maria eller tant Dagmar någon mer gång. Och jag gruvar mig för att jag snart får höra att Elsie, Göta eller Gunnel inte finns längre.

I lördags blev det än mer konkret för mig att den gamla generationen nu försvinner. För natten till lördagen så dog Valter. Han var 86 år, nästan 87, och han var pigg och kry fram till för 1 månad sedan.

Han har verkligen alltid funnits, som jag minns det, och han har varit den sista länken till "förr i tiden" för mig eftersom hans minne varit otroligt bra!

Så pass gammal men ändå så ung i sinnet. Och så "med" i nutiden, inte alls rädd för nymodigheter. Så vill jag bli när jag blir gammal! (När jag sa det till mamsen så svarade hon "ja med tanke på hur lika ni två är i sättet och i humöret så är det nog stor chans att du blir som han när du blir gammal". Hm. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.)

Nu finns ingen kvar som kan berätta en massa historier om mina gamla släktingar. Som tur var så har jag de senaste åren frågat, frågat och frågat. Och Valter har svarat. För någon sommar sedan så visade han mig var min farfars farfars far grävde ner de ryssar som han hade slagit ihjäl. (Däremot så fick jag inget svar på varför ryssarna blev ihjälslagna, den delen av historien hade försvunnit genom åren.)

Jag gissar att saknaden blir stor när jag till våren verkligen kommer att inse att han inte längre finns. Det kommer att vara tomt när vi ska passera deras hus utan att se någon där.

Dessutom ligger en av mina mostrar på sjukhuset nu, svårt sjuk. Men jag har hälsat via mamsen till henne att det räcker nu, hon får faktiskt ta och krya på sig.

Jag ska ut och flyga nästa vecka. Jag ska en liten sväng, sisådär 55 mil söderut. Och jag tänkte nu boka flygbiljetter. Men flygbolagets hemsida har tänkt tvinga mig att ange om jag är "Herr" eller "Fru". Något annat alternativ finns inte!

Jag har försökt vägra ange något i detta fält men den godtar inte det. Jag funderar på att välja "Herr" bara på pin kiv…

Sådärja, då var lille M:s basketpremiär avklarad. Vi hade fått vip-biljetter från HSB och skulle sitta på rad 2 vilket visade sig vara precis bakom hemmalaget. (Var tog rad 1 vägen? Är det spelarbänken det?) Eftersom lille M då inte såg något bakom hemmalaget så flyttade vi raskt upp en rad där det fanns tomma stolar.

Matchen började klockan 16. Lille M satt tyst och bara tittade. Och tittade. Efter 25 minuter så klappade han i händerna! Sedan kände han sig tydligen hemma och då började han klättra upp och ner på stolen, dricka vatten, klappa i händerna och lyfta på hörselskydden. Han kom snabbt på att när något av lagen gör poäng så ska man ha hörselskydden på. Smart basket-grabb!

Efter saft och bulle i pausen så började den lille herren även prata om spelet. Han surrade något som jag tyckte lät som "vrkrta flickor" och efter lite mer lyssnande så trodde jag han sa "vackra flickor" när han pekade på spelarna. Men jag fick då till svar en fnysning och en upprepning som gjorde att jag förstod att det var "svarta flickor" han sa. Jag valde att tolka det som att han menade motståndarlaget (som spelade i svarta dräkter) så jag svarade "jo men vi håller på dom gula flickorna".

"De gula flickorna" vann stort trots inte allt för bra spel. Efter matchen så sa först lille M "tack för matchen" och när vi skiljdes åt så sa vinkade han och sa "kom snart och hälsa på!". Gissa om mitt hjärta smälter då… Självklart måste jag ju lyda honom!