En efter en
Denna vinter har det kännts som om stora delar av min barndom försvunnit. Eller rättare sagt, många personer som "alltid" har funnits finns inte längre.
Flera av farmor o farfars vänner och grannar har dött denna vinter. Det känns väldigt konstigt att tänka att jag inte kommer att träffa tant Maria eller tant Dagmar någon mer gång. Och jag gruvar mig för att jag snart får höra att Elsie, Göta eller Gunnel inte finns längre.
I lördags blev det än mer konkret för mig att den gamla generationen nu försvinner. För natten till lördagen så dog Valter. Han var 86 år, nästan 87, och han var pigg och kry fram till för 1 månad sedan.
Han har verkligen alltid funnits, som jag minns det, och han har varit den sista länken till "förr i tiden" för mig eftersom hans minne varit otroligt bra!
Så pass gammal men ändå så ung i sinnet. Och så "med" i nutiden, inte alls rädd för nymodigheter. Så vill jag bli när jag blir gammal! (När jag sa det till mamsen så svarade hon "ja med tanke på hur lika ni två är i sättet och i humöret så är det nog stor chans att du blir som han när du blir gammal". Hm. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.)
Nu finns ingen kvar som kan berätta en massa historier om mina gamla släktingar. Som tur var så har jag de senaste åren frågat, frågat och frågat. Och Valter har svarat. För någon sommar sedan så visade han mig var min farfars farfars far grävde ner de ryssar som han hade slagit ihjäl. (Däremot så fick jag inget svar på varför ryssarna blev ihjälslagna, den delen av historien hade försvunnit genom åren.)
Jag gissar att saknaden blir stor när jag till våren verkligen kommer att inse att han inte längre finns. Det kommer att vara tomt när vi ska passera deras hus utan att se någon där.
Dessutom ligger en av mina mostrar på sjukhuset nu, svårt sjuk. Men jag har hälsat via mamsen till henne att det räcker nu, hon får faktiskt ta och krya på sig.
