Ewas lite av varje

Nä nu tar jag alldeles strax långledigt.

Jag var yngst av mormors alla barnbarn. Lite sladdis dessutom jämfört med storkusinerna. Så jag var ensam om att vara liten och fick mormors uppmärksamhet på ett helt annat sätt än vad storkusinerna fick. Det var helt naturligt för mig eftersom jag inte visste om något annat men så här i efterhand så har jag förstått att storkusinerna (speciellt de tre som är 5, 6 och 7 år äldre än mig) var enormt avundsjuka på mig för det.

Och dessutom så var jag farmors och farfars enda barnbarn. De hade all tid i världen för mig. Dessutom så blev de ålderspensionärer när jag var liten och de fick då sina livs första regelbundna inkomster så de kunde helt plötsligt unna sig sån’t som de inte kunnat tidigare. (Det vore något för dagens klagande pensionärer att tänka på!)

Jag fick följa med farmor och farfar överallt. Vi var på utflykter med cykel (jag på farfars pakethållare, cyklandes längs E4:an…) till spännande ställen, vi hälsade på massor av människor och vi spelade spel. Dessutom var det fest varje dag på sommaren då vi åt nyplockade jordgubbar.

Så här i vårflodstider så minns jag när vi cyklade upp längs älven till den stora isproppen som var "någonstans ovanför kyrkan". Och vilket enormt brak det blev när isproppen helt plötsligt släppte och all is brakade iväg nerför älven.

Och så minns jag den gången jag och farfar kom hem och var hur blöta som helst. Vi hade stått lite för nära älven när en annan ispropp släppte… Ojoj vad farmor skällde på farfar då!

Ikväll ska jag åka till farmors och farfars grav. Och minnas lite extra mycket.

Jag skulle för första gången på flera dagar ta en fikapaus på jobbet. Då väljer kaffeautomaten att lägga av…

Men i nästa sekund så klev chefen in genom dörren. Och han hade köpt glass åt oss! Så istället för en tékopp så blev det en nogger. Mmmm…

Igår gjorde jag något som jag sagt att jag inte ska göra någon mer gång. Men jag försökte igen.

Jag försökte alltså berätta vad mitt jobb innebär för en person som inte är i samma bransch som jag. Jag tyckte att jag förklarade så bra men responsen jag fick var "så du pratar i telefon, skickar mail, skriver lite i word och excel, klickar i lite saker i nå’t konstigt program och så fikar du".

Varför försökte jag ens förklara?

Tack vare en trasslande telefonväxel på ett konkurrerande företag så ströks ett möte idag. Och hipsvips fick jag en timme som jag kan göra annat på.

Vad gör jag då med denna "extra" timme? Jo:
- jag "pudrar näsan". Sån’t är lyx i dessa stressiga tider. I vanliga fall rusar jag iväg mot "damrummet" mellan två telefonmöten. Och ofta är det då kris…
- jag hämtar en kopp med te och avnjuter den vid tangentbordet, samtidigt som jag läser ett dokument
- jag kollar mitt postfack. Det var lääänge sedan jag kom ihåg att göra det, men det är nästan tomt iallafall
- ringer en kollega och bokar in ett möte nästa vecka
- skriver två mail jag borde ha skrivit igår
- inser att det är tisdag och det är idag som våra kontor städas!

Så nu måste jag panikröja lite runt min arbetsplats så att jag slipper ha dåligt samvete när det ska städas här… Och sedan var timmen slut.

Det är söndageftermiddag. Jag har nackspärr så det blir ingen träning idag.

Men nu har jag jobbat 4,5 timmar idag så jag tänkte packa ihop och gå hem. Få se nu, det blev 61,5 timmar arbete denna vecka. På tok för mycket.

Och ändå är det hur mycket som helst som jag inte hunnit med. Suck.

Idag tittade jag i min almanacka. Och sedan grät jag en skvätt.

Det stod nämligen Monica på en dag här i maj. Hon skulle ha fyllt år då. Fy sjutton vad jag saknar henne!

Det går knappt en dag utan att jag tänker "det ska jag berätta för Monica" eller "det ska jag maila till Monica". Jag hade trott att eftersom jag var beredd så skulle jag inte sakna henne på det här sättet. Jag var beredd på att sakna henne, men inte på att sakna att maila eller ringa henne. Suck.

Nej, det blev ingen final i basketen. Förlust med 98-100. Suck.
Men det var spännande in i sista sekunden.

Jaja. Jag får väl börja hålla på Sundsvall nu istället.

Dagen till ära så har jag en grön fin t-shirt, en 40-års-present närmare bestämt.

Ikväll är det nämligen basket igen. Det kan vara säsongens sista match. Eller nästsista (men då är det säsongens sista hemmamatch.) Eller så är det några matcher kvar. Så är det när det är slutspel…

Och igår kväll tog Solna guld. Äntligen fick NBA-trion sitt efterlängtade guld! (Men jag såg inte matchen, istället var jag på ett riktigt bra möte på banken. Konstig prioritering av mig!)

Sådärja. Nu är polisanmälan gjord.

Och en väldigt bra skrivelse är skriven av styrelsekollegorna. Jag har inte varit inblandad i skrivningen men jag har godkänt den. Min "käre" granne avkrävs en ursäkt och bättring, både när det gäller hunden och övriga saker som inte sköts.

Skrivelsen delas antagligen ut ikväll. Vi får väl se vad som händer sedan…