Håhåjaja
Igår kväll var jag på slutspelsbasket. Och höll på att bli alldeles gråhårig på kuppen.
Eller vad ska man bli när det tar hur lång tid som helst innan hemmalaget gör sina första poäng. (Eftersom man i Pontus står upp tills hemmalaget gjort poäng så fick vi stå lääänge. Det var tom timeout, men då satt vi och vilade lite. I fjärde spelminuten gjorde de äntligen poäng.) Eller när hemmalaget skjuter som krattor och bortalaget har flyt. Eller när domarna verkar ha olika nivåer på bedömningarna beroende på vilket lag som gör vad. Eller när publiken står upp de sista minuterna av matchen.
Jag kollade lite på decibelmätaren i min mobiltelefon. Den slog i taket på 112 db bara av publikljudet under matchen. Jag vågar inte tänka på hur högt ljudet var i slutet av matchen. Var jag hade öronpropparna? Hemma i en av de andra jackorna…
När det var fyra minuter kvar av matchen så stod det 67-71. När det var 1.22 kvar så stod det 73-71 efter två treor av en av mina favvisar. Sedan 73-73. Och slutligen: 75-73 efter att min absolute favvis gjort 2 poäng. Seger till slut alltså.
Pust!
Bäst i övrigt under kvällen var nog klackens lilla nidvisa "var är Rudy, var är Rudy, han får inte spela, han får inte spela" (melodi Björnen sover) när NBA-aspiranten Rudy Mbemba satt på bänken. (Vilket han gjorde hela 16 minuter!)
