Bortskämda jag
Jag var yngst av mormors alla barnbarn. Lite sladdis dessutom jämfört med storkusinerna. Så jag var ensam om att vara liten och fick mormors uppmärksamhet på ett helt annat sätt än vad storkusinerna fick. Det var helt naturligt för mig eftersom jag inte visste om något annat men så här i efterhand så har jag förstått att storkusinerna (speciellt de tre som är 5, 6 och 7 år äldre än mig) var enormt avundsjuka på mig för det.
Och dessutom så var jag farmors och farfars enda barnbarn. De hade all tid i världen för mig. Dessutom så blev de ålderspensionärer när jag var liten och de fick då sina livs första regelbundna inkomster så de kunde helt plötsligt unna sig sån’t som de inte kunnat tidigare. (Det vore något för dagens klagande pensionärer att tänka på!)
Jag fick följa med farmor och farfar överallt. Vi var på utflykter med cykel (jag på farfars pakethållare, cyklandes längs E4:an…) till spännande ställen, vi hälsade på massor av människor och vi spelade spel. Dessutom var det fest varje dag på sommaren då vi åt nyplockade jordgubbar.
Så här i vårflodstider så minns jag när vi cyklade upp längs älven till den stora isproppen som var "någonstans ovanför kyrkan". Och vilket enormt brak det blev när isproppen helt plötsligt släppte och all is brakade iväg nerför älven.
Och så minns jag den gången jag och farfar kom hem och var hur blöta som helst. Vi hade stått lite för nära älven när en annan ispropp släppte… Ojoj vad farmor skällde på farfar då!
Ikväll ska jag åka till farmors och farfars grav. Och minnas lite extra mycket.
