Imorse skulle två av mina kollegor fylla på kaffe i kaffeautomaten. Den ena killen öppnade dörren till det skåp där kaffet finns och sedan sa han "oj, vilken ordning". Den andra killen sa "vem har gjort det där?", sedan vände han sig mot mig och sa "det är du va?". När jag hade bekräftat det fortsatte han med "det finns ingen annan som skulle lägga in kaffet i en så perfekt ordning, säkert har du alla kaffekoppar i perfekta rader med örat åt rätt håll hemma". Och jo det stämmer. Jag är en pedant-tant.

(Det här hände efter att jag hade skickat ut ett mail med följande text till alla på kontoret:
"Den, eller dom, som fyllt diskmaskinen i gamla fikarummet med bland annat smutsiga tallrikar bör snarast starta den diskmaskinen och sedan bära tillbaka den rena disken till sin plats i nya fikarummet. 
 /Inga Disk"

Hittills ingen respons. Men jag har inte tänkt starta diskmaskinen!)

Det var från en av mina kompisar och det talande SMS:et berättade att hon och hennes sambo sedan 15 år nu har gift sig. Och de har idag åkt iväg på bröllopsresa. Men trots att jag hörde SMS:et tre gånger så lyckades jag inte förstå vart dom åkt.

Tacka vet jag det skrivna ordet…

Varje dag så fylls listorna på med mer saker att göra. Det känns att det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, att göra-listan fylls på iallafall. För varje punkt jag kan bocka av så har minst två nya punkter tillkommit.

Jag har hoppats på bra väder till helgen men det verkar inte bli så bra. Så istället för de stora jobbiga uppgifterna utomhus så får jag väl ta itu med en massa saker inomhus istället. Typ putsa fönster och byta gardiner, plantera om några blommor, städa, sy den duk som mamma ska få och ta hand om strykberget.

Men hellre än det så skulle jag skura balkongen och behandla den, skura altanen och ställa fram utemöblerna, kratta, sopa asfalten och garagegolvet.

Men allra helst vill jag sova, läsa och se lite TV…

Eller inte riktigt allt. Jag måste meddela min arbetsgivare det nya kontonumret och meddela banken vilka konton som jag vill flytta över till den nya banken.

Bäst av allt är att jag tydligen kan flytta över mina fonder till nya banken utan att behöva sälja dom och få en massa reavinstskatt. Hur det praktiskt fungerar vet jag inte, men det bryr jag mig inte i. Bara det fungerar är jag nöjd.

På schemat stod det att det skulle vara två instruktörer och vi hoppades att det ena namnet skulle strykas. Och så blev det idag men tyvärr var det fel namn som ströks. Suck.

Jag funderade på att skippa passet men M peppade mig "Äh vi ger henne en till, sista, chans. Det kanske blir helt underbart dåligt!". Så nu ska jag dit. Men jag har absolut inga som helst förhoppningar om ett bra pass.

Jag behöver vara ledig igen! (Hm. Efter att ha jobbat 45 minuter så kände jag ett stort behov av ledighet igen. Inte bra.)

Helt underbart väder! Sol, värme och inga mygg = perfekt. Jag har tillbringat en hel del timmar läsandes (eller sovandes) i en solstol. Och ännu mer timmar utomhus då jag antingen hackat is, staplat ved, rengjort snickarglädje (fy sjutton för mögelfläckar på vit snickarglädje!), tvättat bilar eller städat bilar.

Men jag har nu en riktig arbetarsolbränna. Dvs ansiktet är pepparkaksbrunt, armarna är bruna med en vit rand där klockan suttit, halsen är vit men urringningen är rödbrun och smalbenen är bruna från sockkanten till där de uppkavlade jeansen slutat…

Och dessutom så var jag farmors och farfars enda barnbarn. De hade all tid i världen för mig. Dessutom så blev de ålderspensionärer när jag var liten och de fick då sina livs första regelbundna inkomster så de kunde helt plötsligt unna sig sån’t som de inte kunnat tidigare. (Det vore något för dagens klagande pensionärer att tänka på!)

Jag fick följa med farmor och farfar överallt. Vi var på utflykter med cykel (jag på farfars pakethållare, cyklandes längs E4:an…) till spännande ställen, vi hälsade på massor av människor och vi spelade spel. Dessutom var det fest varje dag på sommaren då vi åt nyplockade jordgubbar.

Så här i vårflodstider så minns jag när vi cyklade upp längs älven till den stora isproppen som var "någonstans ovanför kyrkan". Och vilket enormt brak det blev när isproppen helt plötsligt släppte och all is brakade iväg nerför älven.

Och så minns jag den gången jag och farfar kom hem och var hur blöta som helst. Vi hade stått lite för nära älven när en annan ispropp släppte… Ojoj vad farmor skällde på farfar då!

Ikväll ska jag åka till farmors och farfars grav. Och minnas lite extra mycket.